Kvalitet, solidaritet, Wall Stréet

För det första. Det här är en desperat vädjan till mänskligheten (eller främst den svenskskrivande delen): snälla, snälla, snälla, använd inte skrivformen ”kvalité”, skriv ”kvalitet” istället. Det finns ingen som helst vettig anledning till att krångla till det med en akut accent i ett ord som inte behöver det. Dessutom är det språkliga antonymparet ”kvalitet och kvantitet” så mycket snyggare än ”kvalité och kvantitet”. Det finns inga ursäkter, sluta genast använda ”kvalité”, det är inte ett dugg kvalitativt. Jag får otäcka rysningar bara av att skriva det.

• • • • •

Något annat jag får rysningar av är när folk pratar om att vi måste vara solidariska, men utan att själva deltaga i någon högre utsträckning. Det är andras pengar man vill vara ”solidarisk” med, andras tid som ska förbrukas, andras idéer som det ska beslagtas, andras arbete som ska försvåras, för att förbättra för ”massan”. Droppen som fick bägaren att rinna över var när Eva Broms skrev en debattartikel på Newsmill med titeln ”Jag och min man är trötta på att vara alliansens älsklingar”. Eva Broms tycker nämligen att det är orättvist att hon har så mycket mer pengar i plånboken nu, pengar som hade kunnat användas mer solidariskt.

Ja, för det är ju jättejobbigt när man faktiskt måste vara solidarisk på riktigt, genom att faktiskt göra något själv, genom att faktiskt göra ett aktivt val. Eva Broms har inte insett att om hon hade haft riktig medmänsklighet, känt riktig solidaritet, agerat enligt de principer hon vill påtvinga andra, så hade hon inte skrivit en debattartikel. Då hade hon lagt det överskott som hon akumulerat under de senaste fyra åren på välgörenhet, eller på att hjälpa någon av de vänner som hon sett ha det svårt. Och det är här resonemangen inte riktigt går ihop hos de som pratar om att anledningen till att de röstar på ett parti i vänsterblocket är för att de vill vara solidariska.

Det är nämligen ingenting som hindrar en från att vara solidarisk bara för att man får en skattesänkning. I en nattväktarstat finns det ingenting som hindrar de som vill vara solidariska att spendera sina pengar på precis samma sätt som under en socialdemokratisk regering. Det finns ingenting som hindrar att de som vill går ihop och lägger 30 procent av sin inkomst i någon form av förening som sedan driver skolor, vårdcentraler, äldreboenden på precis samma sätt som inkomstskatten används i dag. Skattetrycket påverkar med andra ord inte förmågan att vara solidarisk. Ett lågt skattetryck förhindrar inte medmänsklighet. Snarare är det så att ett lågt skattetryck tvärt om ger än större möjligheter till att agera precis där man själv anser det vara mest nödvändigt—att faktiskt vara medmänsklig på riktigt.

När man lägger sin röst på V, S eller MP och motiverar den med att man gör det för att man är solidarisk, medmänsklig, handlar det egentligen inte om vad man själv vill göra—det handlar om vad man vill tvinga på andra människor att göra.

• • • • •

Wall Street: Money Never Sleeps var ingen höjdare. När man som regissör tar ett framgångsrikt koncept—girighet, finansvalpar och skumma affärer (det vill säga originalfilmen)—men känner sig tvungen att göra om halva filmen till ett romantiskt drama så vet man som tittare att det inte kommer sluta speciellt bra. Tyvärr känns det som ett allt vanligare drag i filmvärlden, att blanda in lite fler genrer för att locka en bredare publik.

Hellre noshörningar än krig

Som alla vet trillar det lite då och då in rapporter om att mycket av det bistånd—inte minst det svenska—som ges till världens utvecklingsländer hamnar i orätta händer. Vi ger bistånd direkt och indirekt till statsapparater som diskriminerar och kränker kvinnliga rättigheter, som hamnar i händerna på den styrande diktaturen, till länder som själva är stora biståndsgivare eller så används tillgängliga resurser och organisationer för att smuggla vapen till rebeller.

Den sista artikeln, som publicerades för drygt ett år sedan, handlar om hur bland annat Norska Folkhjälpen som i sin tur delvis stöttades av svenska Sida—med det svenska folkets skattepengar, så klart—använde sina transporter för att smuggla vapen till den sydsudanska gerillan SPLA.

Sverige fanns med som finansiär av vapensmugglingen. Den organisation som allra mest öppet stödde SPLA var Norska Folkhjälpen. I en norsk dokumentärfilm som visades 1999 berättar piloter om hur de hade fraktat vapen från Lokichoggio till Nubabergen i Folkhjälpens regi. Norska UD beslöt att utreda frågan och anlitade COWI, ett danskt konsultföretag. COWI:s rapport var förödande.

Norska Folkhjälpen sades vara mer upptagen med att hjälpa gerillan än civilbefolkningen i södra Sudan. Gerillan hade försetts med mat, hus och bilar och ett fältsjukhus för sårade gerillasoldater.

Lite historik. Efter 22 år av inbördeskrig, där Sydsudan med sin övervägande kristna och till kulturen sett mer östafrikanska befolkning önskat självstyre från centralmakten i nord med muslimskt styre och nordafrikanskt tankesätt, fick man slutligen fred år 2005. I fredsavtalet ingår att Sydsudan ska 2011 få hålla en folkomröstning om självständighet från Khartoumregeringen. Det kan ju verka som att den sydsudanska gerillan på något sätt kämpade för ett gott syfte (likt det kan verka som att Hamas i Palestina gör…) men det kan naturligtvis aldrig vara rätt att mina och dina skattepengar finansierar dylik verksamhet.

Därför känns det på något konstigt sätt ganska skönt att läsa att Sydsudans regering beslutat att lägga 10 miljarder dollar på att bygga om huvudstaden Juba så att staden från ovan ska likna en noshörning. Skönt eftersom jag med mina skattepengar hellre finansierar galna stadsplaneringsprojekt som aldrig lär bli verklighet än endera sidan i ett av Afrikas genom tiderna blodigaste inbördeskrig. Samtidigt vill jag bara gråta över det faktum att mina pengar förmodligen faktiskt går till dylika projekt.

En hjälparbetare i Juba tycker att resurserna skulle användas annorlunda när befolkningen inte ens får grundläggande behov som sjukvård och rent vatten tillfredsställda.

Duh.

Och oavsett var våra biståndspengar slutligen hamnar blir det en logisk kullerbytta i vilket fall, på ett eller annat sätt. Samtidigt som vi inom EU driver frågan för om jordbrukspolitik med jättelika subventioner för europeiskt jordbruk och hårda skyddstullar för jordbruksvaror så skickar vi högvis med pengar som är menade att utveckla till exempel afrikanskt jordbruk. Istället för att släppa in de afrikanska bönderna på världsmarknaden och på så vis ge dem chansen att konkurrera på lika villkor, vilket naturligtvis skulle driva utvecklingen framåt bra mycket mer än att ge dem bistånd för att de ska klara sig på en marknad som effektivt strypts av de tullar vi samtidigt drivit igenom. Så skruvad är den svenska biståndspolitiken.

Sydeuropa börjar någonstans i trakterna av Hamburg

Så känns det i alla fall. En gång i tiden hade jag vanföreställningen om att Nederländerna—inte Holland (även om det alltid är lockande att säga just Holland då det är så mycket enklare, bara två stavelser jämfört med fem)—var ett land som liksom på något sätt tillhörde den nordiska kultursfären. Där nyckelbegrepp som ”ordning och reda”, ”minimistandard”, ”rationalitet” och ”återhållsamhet” genomsyrar samhället. Ok, kanske inte återhållsamhet när det gäller, eh… låt oss kalla det ”rekreationella aktiviteter”, men när det gäller hur man uppträder gentemot andra, vad det gäller känslomässiga utbrott och liknande.

Sen besökte jag Amsterdam för ett par veckor sedan och min lilla illusion gick i kras. Det var ju som att komma till Sydeuropa. Förutom att det inte var 35 grader varmt och att det serverades bitterballen istället för friterad bläckfisk. Men allt annat var sig likt. Lades det ny trottoar någonstans så var det inte som i Sverige och övriga Norden tydligt avspärrat med höga stängsel och en hänvisning till andra sidan vägen. Nej, istället var det extremt otydligt var man kunde och inte kunde gå. Ibland låg det lite hafsigt utkastade träplankor som förmodligen var menade som gångväg över sanden som skulle vara grund för den nya trottoaren. Ibland gick man rakt över sanden. Ibland hamnade man rakt på en cykelväg (där har vi i och för sig ett litet ordningsinslag, är det något som är otroligt ordningsamt så är det att man jävlarimig inte ska gå på cykelvägen). Precis som runt Medelhavet.

När man tar in på hotell i Sverige, oavsett vilket, så förväntar man sig någon form av minimum av fräschör och funktionalitet. Lakanen ska vara rena, kaklet i duschen ska inte vara halvt försvunnet, draperier för att dra för fönster ska vara hela och så vidare. Basala grejer helt enkelt. När jag åker till Barcelona eller Tel Aviv så förväntar jag mig dock inte detta. Men i Nederländerna skulle väl ändå…? Icke. Jag trodde i min naivitet att den här minimistandarden faktiskt existerade även på vissa ställen utanför Norden, till exempel i just Nederländerna. Det bör dock påpekas att lakanen i just vårt rum faktiskt var rena. Tror vi.

Uppenbarligen går gränsen för den civiliserade världen någonstans tvärs över Bundesautobahn 7 mellan den danska gränsen och Hamburg.

• • • • •

Jag premiärsåg The Expendables häromveckan, en rejäl action med Dolph Lundgren, Sylvester Stallone, Jason Statham, Jet Li, Mickey Rourke, Arnold Schwarzenegger, Bruce Willis med flera. Det började bra med att Dolphan hade spelat in ett (ofrivilligt) roligt premiärvisningsvälkomsttal på svenska som visades på bioduken, men sen gick det tyvärr bara utför. Inte ens några roliga oneliners.

• • • • •

Bara en månad kvar till riksdagsvalet och jag vet faktiskt fortfarande inte vilket parti jag ska rösta på. Rent ideologiskt borde jag lägga min röst på Liberala partiet (som ställer upp i valet under namnet Klassiskt liberala partiet) men det känns tyvärr svårt att rösta på ett parti som jag egentligen inte vet någonting alls om mer än vad som står på hemsidan. De har inte synts till i media—vilket i och för sig inte nödvändigtvis är något dåligt—och deras kandidater är för mig helt okända. Tyvärr kommer de ju inte heller vara i närheten av en riksdagsplats så rösten känns något bortkastad. Ett moment 22 eftersom de aldrig heller kommer komma i närheten om alla resonerar som jag.

Så det får väl bli till att rösta lite mer pragmatiskt, på det minst onda av två ting, och därmed lägga en röst på något av allianspartierna (när det andra tinget inkluderar Mona som statsminister, butlers i Stockholms tunnelbana och förbud mot flygtrafik söder om Dalälven är valet inte så svårt). Anna Dahlberg i dagens Expressenledare formulerade mina egna tankegångar väl i sin avslutning.

Så jag går till vallokalen den 19:e september, tar ett djupt andetag och lägger min liberala röst på ett parti som inte riktigt förtjänar den.

Filmosofiska problem

Spoilervarning utfärdas. Jag kan komma att avslöja ett par mindre viktiga händelser ur mer eller mindre viktiga filmer och tv-serier i detta blogginlägg.

• • • • •

Det finns många saker att störa sig på när man ser en film eller en tv-serie, allt från ”det där är ju inte historiskt korrekt” till ”hur troligt är det där då”. Den senare kommentaren fälls till exempel ofta i lägen likande det när örnen kommer och räddar Gandalf precis när han hoppar från toppen på tornet Orthanc. Samtidigt som man helt skiter i att filmen dräller av alver som kan gå på snö, hela arméer av halvt genomskinliga och neonlysande döda, dvärgar i jätteskägg, stenportar som öppnar sig när man säger lösenordet och orcher som avlas fram ur lera…

Vad jag främst har gått och funderat på är dock problemet med att tittare kan tycka att det är overkligt hur en karaktär, eller flera, klarar sig igenom en hel films strapatser—nu tänker jag mig främst krigsfilmer, actionfilmer och liknande där folk dör, försvinner, hamnar i fängelse eller på annat vis så att säga sätts ur spel (även om man ibland kan undra hur vissa karaktärer känslomässigt kan klara av alla vändningar i ett kärleksdrama…)—utan att just dö, försvinna, hamna i fängelse eller på annat vis sättas ur spel.

Hur overkligt är det liksom inte att det är just major Winters i Band of Brothers, eller killen med filmkameran i Cloverfield, eller Tom Hanks karaktär i Saving Private Ryan, eller …, som överlever ända till slutet när alla dör som flugor runt omkring dem? Och i vissa filmer är det helt overkligt vad huvudkaraktären klarar sig igenom. Tillräckligt overkligt för att det nästan ska kännas löjligt. Jag skulle tro att de flesta som sett fler än tio filmer i sitt liv någon gång har upplevt den känslan.

Men det ligger en paradox i att en verklig (till skillnad från overklig) film där huvudkaraktären dör efter tio minuter naturligtvis aldrig blir en film från första början. Filmer görs antingen om fascinerande verklighetsbaserade historier (The Pianist, Band of Brothers och så vidare) eller om fascinerade fiktiva historier (kanske inte behöver dra några exempel här). Den här typen av filmer görs bara om den där en-på-miljonen-killen som överlevde mot alla odds. Vilket gör att det blir en bra film samtidigt som man stör sig på hur overkligt det är att han överlever. Men när alternativet är att kunna sitta och säga ”fan vilken realistisk film, han dog när han stormade stranden precis som de flesta gjorde på D-Day” om en film som suger röv så får man kanske ta den smällen.

• • • • •

Det är faktiskt lite som den filosofiska och fysikaliska diskussionen kring det finjusterade universumet. Enligt vissa, både forskare och andra, verkar universum vara finjusterat för att möjliggöra uppkomsten av liv. Det är främst sex fundamentala naturkonstanters värden som diskuteras, naturkonstanter som om de, i vissa fall, bara hade varit ett par procent större eller mindre effektivt (enligt vissa, återigen) hade förhindrat all möjlighet till liv i detta universum. Det verkar ju ganska fantastiskt och osannolikt. Att det blivit så här kan förklaras på många sätt. Förespråkarna för Intelligent Design ser det naturligtvis som ett tecken på att Någon har varit där och finjusterat konstanterna.

Parallellen till min filmparadox är den antropiska principen. Den antropiska principen (myntad av Brandon Carter år 1973) säger i det här sammanhanget att upptäckten att universum (eventuellt) är finjusterat naturligtvis bara kan göras i ett universum som är just finjusterat—det vill säga ett universum som tillåter uppkomsten av mänskligt liv. I vilket annat universum som helst där liv inte hade tillåtits uppstå kan man av naturliga skäl inte heller observera att universumet i fråga inte är finjusterat. Med andra ord är det inte alls speciellt fantastiskt och osannolikt att vårt universum verkar vara finjusterat.

• • • • •

I jakt på ett redan existerande namn för mina funderingar kring overkliga filmer hamnade jag på tvtropes.org, en wiki tillägnad alla tricks som används inom tv- och filmberättarkonsten. Jag har sett sidan tidigare men först nu fastnade jag rejält. Garanterat underhållande läsning för den filmintresserade.

Falskt intresse

Nu har fotbolls-VM varit slut ett tag och fotbollen har åter blivit en sak för dem som verkligen bryr sig. Men under en månad vartannat år (EM och VM) blir fotbollen plötsligt allmängods och var och varannan människa är en fullfjädrad fotbollsdåre med Pippiflätor, gulblåmålade kinder och Sverigetröja. Flertalet blir dessutom inte bara intresserade av fotboll utan verkar även för en stund tro att de är experter på sporten.

Det är egentligen inget fel i att svenskar intresserar sig, speciellt inte om Sverige är med, det behövs lite mer glädjepatriotism i det här landet, där det bara är ok att vifta med en svensk flagga så länge du inte är en WASP. Men ibland går det till överdrift. Man måste inte spöka ut sig med vikingahjälmar, patetiska rosa löshår från Aftonbladet, kycklingdräkter eller blågul kroppsstrumpa för att visa att man är en supporter. Men det kanske är just det som är grejen, att dessa attiraljer kompenserar för ett i övrigt bristande fotbollsintresse?

Gå på en allsvensk match. Kolla runt omkring dig och försök räkna antalet maskeradklädslar. Du kommer inte behöva använda alla fingrar på din högra hand, inte ens om du amputerat hela handen. Visst finns det ett par riktiga original i kepsar från 50-talet och västar med tygmärken från alla fotbollsresor men du kommer inte hitta en enda människa som spökat ut sig som en dansare på gay pride-festivalen. Och här pratar vi om människor som brinner för sitt lag, som hade valt IFK i Champions League-final framför Sverige i VM-final, som åkt på 39 europeiska bortamatcher, som åker minibuss till Sundsvall för att se Blåvitt.

Och så finns det de där personerna som inte nödvändigtvis klär ut sig men som istället får det att framstå som att de är fotbollsexperter medan de i verkligheten inte sett en match live sedan deras systerson sparkade fotboll i knatteturneringen på midsommarafton för tre år sedan. Som inte riktigt förstår hur offside fungerar men ändå självsäkert berättar för omgivningen hur han tolkar regeln, naturligtvis utan att använda ordet ”tolkar”.

Elitistiskt? Ja, för fan. Jag är en jävla elitist. Å andra sidan skulle jag aldrig få för mig att låtsas vara intresserad av hästhoppning när Gothenburg Horse Show drar igång och än mindre skulle jag få för mig att—utan att egentligen kunna det—förklara hur man bäst virkar en kudde om samtalsämnet någon gång skulle råka bli virkning (fråga mig inte hur). Jag håller mig till det jag kan och förstår och i en bra värld så gör även min omgivning det. I en dålig värld går de omkring i Pippiflätor och blågul gycklarutstyrsel.

För att parafrasera vad en vis man en gång sade om bloggandet, ”ett av VM:s största brott var fanimig att det lyckades inbilla hur mycket människor som helst att de hade en plattform, något att säga, och en publik”.

• • • • •

Jag drar till Nederländerna om sex timmar för att se IFK spela mot AZ i Alkmaar strax norr om Amsterdam. Där vet man att man definitivt slipper alla ”posers”, för ingen kan vara idiot nog att åka ned för att ha kul om man inte är idiot nog att ha fastnat rejält i skiten…

Blixtar och dunder

Jag är verkligen ingen naturmänniska—i det hänseende att jag inte springer runt i skogen eller åker runt i skärgården—men ibland fascineras man verkligen av hur små vi människor ändå är på den här jorden. Trots att vi byggt kanaltunnlar, flygplan, gigantiska städer och oljeplattformar(…). Trots att vi kan förklara det mesta, från minsta lilla byggsten till största kontinentalplatta. Trots att vi under tusentals år samlat på oss nästan ofattbar kunskap så finns det ändå naturfenomen som, även om vi kan förklara dem, får en att känna sig precis så där obetydlig som man faktiskt är. Monstervågor, tornados och hagel. Men den allra största favoriten är ändå åsk(o)väder.

Som igår. Oslo:

För mig är något av det mäktigaste som finns att vara utomhus en mörk kväll, se blixten slå ned och höra åskan mullra. Men det fascinerande är egentligen inte ljus- och ljudshowen—den gör till exempel Rammstein ganska mycket bättre på Frihamnspiren en sen junikväll—utan snarare vetskapen att det där inte är någonting som människan har skapat. Att naturen av sig självt har förmågan att framkalla den typen av urladdningar är häftigare än det mesta som människan har skapat.

Lika som bär, Malmö under gårdagens åskväder och Mordor från Ringen-trilogin (inga liknelser i övrigt…):

Bränn behå … eh … pengarna!

F! bränner 100 000 kronor för att göra oss uppmärksamma på att kvinnor tjänar mindre än män. Fine, det ger dem mer uppmärksamhet än om de hade lagt 100 papp på att köpa tidningsannonser för pengarna—och det hade väl ingen klagat över—så det finns egentligen ingenting att vara upprörd över på sättet pengarna användes. Även om det så klart sticker i ögonen. Men först och främst satte det knappast fokus på frågan som Gudrun försökte lyfta, att det finns en löneklyfta mellan könen. Det borde naturligtvis vara självklart att kvinnor med samma utbildning, erfarenhet och uppgift som en man ska tjäna lika mycket. Frågan är, gör de inte redan det?

2006–2008 utförde JämO en undersökning hos 568 arbetsgivare med sammanlagt 751 000 anställda. Kartläggningen kom fram till att 5 246 anställda (både män och kvinnor men främst kvinnor så för enkelhetens skull antar vi att alla var kvinnor) hade oskäligt låga löner och dessa fick i genomsnitt en höjning av lönen med 1 120 kronor per månad. Utslaget över alla undersökta anställda och över ett år innebär detta att det innan justeringen i snitt fanns en oskälig löneskillnad mellan kvinnor och män på 94 kronor. 2007 var genomsnittslönen i Sverige 309 600 vilket innebär att lönegapet mellan kvinnor och män var ungefär 0.03 % till männens fördel.

Med andra ord, om en man har 100 kronor i timlön så har—ceteris paribus—kvinnan en timlön på 99 kronor och 97 öre. Naturligtvis är det orätt och en skillnad som bör försvinna. Men finns det inte väldigt många orättvisor på arbetsmarknaden som det kan vara viktigare att bränna 100 000 för?

Dagisguide till vänsterns politiska kampanjer

Idag—söndag—drar Almedalsveckan igång vilket på något sätt får ses som starten för kampanjandet inför höstens riksdagsval. Även om man börjar undra om inte allt egentligen bara är en ursäkt för politikerna för att få supa till riktigt ordentligt en gång per år.

Hur som helst har det redan kastats skit lite fram och tillbaka och valfläsket har börjat pumpas ut till oss. Här kommer ett par av vänsterns argument och attacker—översatt till femåringens perspektiv:

  • Socialdemokraterna, vänsterpartiet och miljöpartiet ska bjuda över alliansen när det gäller välfärdssatsningar, oavsett vad alliansen ger för bud.
    Dagismotsvarighet: Lekkamraten säger att hans pappa är tio gånger starkare än din pappa oavsett hur stark du säger att din pappa är.
  • Sossarna säger att det är orättvist att 80 procent av alliansens skattesänkningar gått till ”den rikaste halvan” av Sveriges inkomsttagare och räknar in alla över 18 år som deklarerat över 0 kr i inkomst i begreppet ”inkomsttagare”.
    Dagismotsvarighet: Det är orättvist att du som är på dagis heltid får leka med leksakerna i många fler timmar än barnen som bara är på dagis deltid.
  • ”Hatkampanjen” mot Mona Sahlin med ett Flashbackskapat skämtmail som starkaste kort är enligt Socialdemokraterna något som Moderaterna ligger bakom.
    Dagismotsvarighet: Det är ditt fel att de andra barnen kallar en dagiskamrat du inte riktigt kommer överens med för elak trots att de gör det för att hon faktiskt snott spadar och förstört andras sandtorn och inte bara för att du en gång kallade henne elak.
  • Miljöpartiets ekonomiska talesperson tycker att det är rimligt att ta lån på, eller sälja, din fastighet för att kunna betala en eventuell fastighetsskatt.
    Dagismotsvarighet: Har du en koja i skogen som du byggt och vårdat under en längre tid är det helt ok att du tvingas riva och lämna från dig en del av kojan för att den är finare än de andra barnens.
  • Lars Ohly tycker att skattelättnader för elitidrottare är en bra grej för att kunna behålla de bästa inom Sveriges gränser så att han (och vi) kan få se lite bättre sport och tycker att det är helt ok att de tjänar mångdubbelt mer än en vanlig knegare, men tycker att det är ett problem när en VD gör detsamma.
    Dagismotsvarighet: Din nemesis på dagiset låter de tjejer han gillar leka fritt i hans del av sandlådan men vägrar låta dig vara där trots att du bygger både snyggare och mer hållbara sandhus till hans sandlådestad.

• • • • •

Deutschland, Deutschland über alles… Det är ganska intressant att den så välkända inledningen på första strofen till ”Das Deutschlandlied” inte alls sjungs i någon tysk nationalsång, eftersom det sedan 1991 är lagstadgat att det bara är den tredje strofen som är nationalsång. Kanske inte så konstigt å andra sidan då första strofen fortsätter med (de översatta) textraderna ”från Maas till Memel” och ”från Etsch till Belt”. Floden Maas (Meuse) flyter fram en bra bit in i Belgien och Frankrike, Memel (Neman) flyter genom Litauen, Etsch (Adige) flyter genom norra Italien och med Belt åsyftas danska Lilla Bält. Kanske inte helt politiskt korrekt att lovsjunga ett stortyskt rike…

Svett och andra störande moment

Nu har (förhoppningsvis) sista sommaren på Hemköp dragit igång igen och framför mig ligger åtta härliga veckor med jobb. Åtta härliga veckor med svett. Jag jobbade min första sommar på Hemköp—fast butiken hette på den tiden Billhälls, som senare blev uppköpta av Hemköp—för nio somrar sedan. Under alla dessa år har jag lidit enormt av att jag i princip svettas ihjäl när jag arbetar. Oavsett om jag står i ett fryslager eller ute på butiksgolvet. Kanske beror det på att jag har svårt att göra något i lugnt tempo, kanske beror det på att jag svettas mer än andra. Men så efter nio år har jag insett att det är mina händer det är fel på.

Eftersom man handskas med kartong i princip åtta timmar om dagen blir fingrar och nagelbanden rätt illa tilltygade om man jobbar utan handskar. Det rivs och slits upp emballage och lyfts varor och pillas i hyllor på ett sådant sätt att det nästan är nödvändigt att ha handskar på sig för att ha några fingrar kvar. Men så testade jag att arbeta utan handskar nu i veckan och helt plötsligt svettas jag bara hälften så mycket. Fleecejacka på eller av, t-shirt under arbetströjan eller ej, långkallingar på eller ej (ok, jag har inte testat det) har inte inverkat något väsentligt på min svettproduktion. Men ett par jävla fingervantar gör all skillnad i världen.

Som vanligt upptäcker man sådana här livsförändrande saker när man snart inte har någon nytta för dem… I höst lär jag väl upptäcka något sätt att plugga på som hade gett mig femmor i alla ämnen på Chalmers.

• • • • •

Ibland undrar man vem som designar Axfoods datorsystem. Det är typ femhundra olika inloggningar och sidor att hålla koll på och ingenting funkar enligt devisen ”om användaren förväntar sig att knapp Y gör sak X, låt oss då programmera systemet så att knapp Y gör sak X”, eller kortare, ingenting funkar logiskt. Ibland drömmer jag om att bygga om systemet från grunden. Ibland drömmer jag även om att jag kan flyga.

Men man kanske inte ska klaga för mycket:

• • • • •

Jag har inte varit speciellt förtjust i vin även om ett glas eller så till någon middag alltid slunkit ner utan problem. På midsommar fick jag dock chansen att smaka på ett portvin som var så gott att jag faktiskt köpte en egen flaska idag. Churchill’s Late Bottled Vintage heter det, trots att det är portugisiskt. Testa.

Smått och gott

Underbart, ännu en flera månader lång period utan bloggande till ända. Nu ligger bloggen och mitt övriga webbimperium—ditt ASCII-ansikte i Adobe Flash-mörkret—på webbhotellet Bineros förträffliga servrar som till skillnad från min egen hemmaserver inte går i spinn så fort bloggen får fler än två besökare… Eventuellt innebär det att jag bloggar oftare. Mer sannolikt innebär det ingen större skillnad i tempo jämfört med tidigare.

• • • • •

Otroligt mycket har hänt sedan min senaste bloggpost i februari. Inte minst har tre meter snö ersatts av gröna gräsmattor. Här är ytterligare ett par saker som hänt (i skönsmässig ordning):

  • Börjat läsa en kompis blogg, närmare bestämt 100 anledningar. Skamlös reklam.
  • Jag satt en hel natt ensam (Björn höll mig sällskap till 04:00) i en av Chalmers studiehallar och pluggade till min tenta i subatomär fysik. Som nattmänniska var det extremt givande och mycket lättare att plugga på CTH från 18:00 till 12:00 än det någonsin varit att sitta och plugga från 12:00 till 18:00.
  • Rammstein spelade på Metaltown och gjorde det precis lika bra som för fem år sedan då jag också såg dem på Metaltown. Världens bästa liveband? Troligen.
  • Blivit lite smått kär i Centerpartiet, eller rättare sagt, i ett par centerpartister. (C) framstår plötsligt som det mest liberala partier i riksdagen, bland annat tack vare Johan Hedin, Hanna Wagenius och Elisabeth Thand Ringqvist.
  • Gais har fortfarande inte vunnit Allsvenskan. Kanske inte så konstigt då det inte delats ut något SM-guld sen februari. Inte för att det hade gjort någon skillnad, å andra sidan.
  • Jag klarade tentan i subatomär fysik med ett tentaresultat på 40 poäng av 100 möjliga. Gränsen för godkänt? 40 poäng. Onödigt att plugga mer än man måste. Sen studerade jag ett par timmar till Markovteoritentan som var dagen efter och klarade den med 15 poäng av 30 möjliga. Godkänt? 14 poäng. Klantigt att ha pluggat drygt 7 % mer än nödvändigt.
  • Hittat en ny favoritlåt att spela sönder i Anton Kristianssons ”Du är knark” feat. Organismen & Pst/Q (Spotifylänk). Sjukt bra låt som på pricken beskriver mitt förhållande till Blåvitt.
  • Tagit sommarlov för att därefter börja läsa en grundkurs i juridik på Handelshögskolan—den som ligger i Göteborg alltså—som verkar oerhört slapp. När lärarna säger att ”det är bäst att ni går igenom övningarna i förväg, annars kommer ni inte förstå så mycket på övningstillfället” samtidigt som övningstillfällena visar sig vara en bit kaka trots att man inte gått igenom dem innan så förstår man på vilken nivå det hela ligger.

• • • • •

Det får räcka för den här morgonen. Vad fan gör jag uppe så här tidigt förresten? Jo, det är något jädra husbygge på gång hundratalet meter bort där det pålas och sprängs mest hela dagarna i allmänhet och på morgonen i synnerhet. Såklart.