Kvalitet, solidaritet, Wall Stréet

För det första. Det här är en desperat vädjan till mänskligheten (eller främst den svenskskrivande delen): snälla, snälla, snälla, använd inte skrivformen ”kvalité”, skriv ”kvalitet” istället. Det finns ingen som helst vettig anledning till att krångla till det med en akut accent i ett ord som inte behöver det. Dessutom är det språkliga antonymparet ”kvalitet och kvantitet” så mycket snyggare än ”kvalité och kvantitet”. Det finns inga ursäkter, sluta genast använda ”kvalité”, det är inte ett dugg kvalitativt. Jag får otäcka rysningar bara av att skriva det.

• • • • •

Något annat jag får rysningar av är när folk pratar om att vi måste vara solidariska, men utan att själva deltaga i någon högre utsträckning. Det är andras pengar man vill vara ”solidarisk” med, andras tid som ska förbrukas, andras idéer som det ska beslagtas, andras arbete som ska försvåras, för att förbättra för ”massan”. Droppen som fick bägaren att rinna över var när Eva Broms skrev en debattartikel på Newsmill med titeln ”Jag och min man är trötta på att vara alliansens älsklingar”. Eva Broms tycker nämligen att det är orättvist att hon har så mycket mer pengar i plånboken nu, pengar som hade kunnat användas mer solidariskt.

Ja, för det är ju jättejobbigt när man faktiskt måste vara solidarisk på riktigt, genom att faktiskt göra något själv, genom att faktiskt göra ett aktivt val. Eva Broms har inte insett att om hon hade haft riktig medmänsklighet, känt riktig solidaritet, agerat enligt de principer hon vill påtvinga andra, så hade hon inte skrivit en debattartikel. Då hade hon lagt det överskott som hon akumulerat under de senaste fyra åren på välgörenhet, eller på att hjälpa någon av de vänner som hon sett ha det svårt. Och det är här resonemangen inte riktigt går ihop hos de som pratar om att anledningen till att de röstar på ett parti i vänsterblocket är för att de vill vara solidariska.

Det är nämligen ingenting som hindrar en från att vara solidarisk bara för att man får en skattesänkning. I en nattväktarstat finns det ingenting som hindrar de som vill vara solidariska att spendera sina pengar på precis samma sätt som under en socialdemokratisk regering. Det finns ingenting som hindrar att de som vill går ihop och lägger 30 procent av sin inkomst i någon form av förening som sedan driver skolor, vårdcentraler, äldreboenden på precis samma sätt som inkomstskatten används i dag. Skattetrycket påverkar med andra ord inte förmågan att vara solidarisk. Ett lågt skattetryck förhindrar inte medmänsklighet. Snarare är det så att ett lågt skattetryck tvärt om ger än större möjligheter till att agera precis där man själv anser det vara mest nödvändigt—att faktiskt vara medmänsklig på riktigt.

När man lägger sin röst på V, S eller MP och motiverar den med att man gör det för att man är solidarisk, medmänsklig, handlar det egentligen inte om vad man själv vill göra—det handlar om vad man vill tvinga på andra människor att göra.

• • • • •

Wall Street: Money Never Sleeps var ingen höjdare. När man som regissör tar ett framgångsrikt koncept—girighet, finansvalpar och skumma affärer (det vill säga originalfilmen)—men känner sig tvungen att göra om halva filmen till ett romantiskt drama så vet man som tittare att det inte kommer sluta speciellt bra. Tyvärr känns det som ett allt vanligare drag i filmvärlden, att blanda in lite fler genrer för att locka en bredare publik.

2 reaktion på “Kvalitet, solidaritet, Wall Stréet

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *