Om skuld genom sammankoppling

Det är inte alltid lätt att ha en åsikt, speciellt inte om det är en åsikt byggd på förnuftsgrund snarare än på känslomässig grund. Som att vara för en helt förändrad droglagstiftning (avkriminalisering och förhållningssätt av den typ Portugal införde för 14 år sedan) eftersom det uppenbarligen leder till en mycket bättre situation för alla, droganvändare så väl som icke-droganvändare. Men det är inte lätt att ha den åsikten när motargumentet kommer i form av ett känslomässigt ”men min [släkting/vän] dog av en överdos”.

Speciellt jobbigt blir det när åsikten delas av andra som man i övrigt inte vill ha något att göra med. Som att tycka att det faktiskt är en bra idé att främst hjälpa utsatta människor i deras närområde där man kan hjälpa fler till en lägre kostnad än att för dyra pengar hjälpa ett fåtal långt från närområdet. Men det är nästan omöjligt att ha den åsikten i dag utan att bli stämplad som Sverigedemokrat. Genom guilt by association blir man snabbt rasist (årtiondets mest urvattnade ord?) om man skulle få för sig att yppa något om ”hjälp på plats”. Som om det skulle vara något dåligt. Men när det politiska klimatet handlar om att den som kastar mest skit på kortast tid vinner, så är det känsloargumenten som biter. Och att kunna utmåla någon som rasist biter så klart allra bäst.

Vill man vara en del av åsiktskorridoren—och det vill man om man råkar ha en karriär–är det en dödssynd att yppa en åsikt som på något sätt kan sammankopplas med Sverigedemokraterna. Det är lite som Goodwins lag, bara att istället för att man förlorar diskussionen när man drar en Hitler-liknelse, så vinner man numera diskussionen när man drar en SD-liknelse. Att sakna vettiga argument och istället övergå i känsloargument är i dag inte längre något dåligt. Så upp-och-ned-vänd är vår värld att den som argumenterar med grund i fakta och förnuft riskerar att bli mediesamhällets paria.

SD har vuxit rekordartat och fortsätter att växa. Inom åsiktskorridoren verkar man tro att ju mer man kallar människor för rasister, nazister och fascister, desto mer motverkar man SD. Jag tror att det har precis motsatt effekt. Många drar sig förmodligen från att rösta på SD just för att det är ett parti med väldigt många skumma människor i sina led som man helst inte vill sammankopplas med. Men när en åsikt som att man bör koncentrera sig på att hjälpa flyktingar i närområdet av en konflikt snarare än i Sverige (en åsikt jag tror att väldigt många icke-Sverigedemokrater har) innebär att man blir kallad rasist/nazist/fascist, så finns det liksom inte längre något hinder för att faktiskt också rösta på SD. Man är redan stämplad, så då kan man lika gärna ta steget fullt ut.

Och så skördar åsiktskorridoren ännu ett offer.

Korrelation implicerar inte kausalitet

I allt från diskussioner kring politik till fotboll händer det att folk drar fram statistik och hävdar någon form av kausalitet (orsakssamband, där en orsak ger en verkan) genom att presentera statistik som visar på korrelation (samband mellan två olika variabler). Det kan vara saker som att den svenska ekonomin (variabel 1) gick i botten under kriserna 1990–94 och 2008–09 vilket sammanföll med att Sveriges regering (variabel 2) var blå. Denna korrelation skulle då påvisa kausalitet mellan orsaken (typ av regering) och verkan (ekonomisk status). Det är lätt att falla för denna typ av argumentation. Den finns överallt.

För att förklara varför korrelation inte nödvändigtvis implicerar kausalitet, kan man hitta en mängd fantastiska exempel på sidan Spurious correlations som visar på en mängd roliga samband mellan två olika variabler.

I nedanstående exempel ser man ett väldigt tydligt samband (korrelation) mellan antalet poäng som segrarna i Super Bowl gör, och antalet förare i tunga fordon som dör i kollisioner med stillastående föremål, år för år. Korrelation mäts på en skala från -1 till +1, där ändlägena visar på perfekt korrelation—att när något ökar så ökar (+1) eller minskar (-1) också det andra relativt sett lika mycket. Är korrelationen 0 finns inget enkelt sådant samband. För exemplet är korrelationen 0,81, ett rätt starkt samband.

Men det finns förhoppningsvis ändå ingen som skulle påstå att det finns en faktisk kausalitet, ett orsakssamband där det ena skulle ge det andra eller tvärt om. Tyvärr finns det mängder av andra korrelationer som påstås implicera kausalitet, när det finns något att vinna på det. Fall inte i fällan!

Om vad demokrati inte är

Man undrar ju lite hur det står till med samhällsutbildningen på Globala gymnasiet i Stockholm efter dagens fantastiska uppvisning av hur mycket man missat vad gäller att förklara för vissa elever vad demokrati är. Roligt blir det sen när man läser att Globala gymnasiet har fått ett stipendium för sin elevdemokrati för bara några månader sedan. Man kan ju undra om det är faktisk elevdemokrati, eller någon sorts elev-”demokrati” de har, eftersom flera uppenbarligen inte vet vad demokrati faktiskt innebär.

Ca tio procent av skolans 600 elever (enligt nätuppgifter), beslutar sig för att blockera SDU:s representant från att komma till skolan trots att han tillsammans med övriga riksdagspartiers ungdomsförbund är inbjuden dit. För att man tycker att Sverigedemokraterna är ett odemokratiskt parti.

Nej, Sverigedemokraterna är inte ett odemokratiskt parti. Precis som alla andra riksdagspartier så är de för ett Sverige där all offentlig makt utgår från folket, och där folkstyrelsen bygger på fri åsiktsbildning och på allmän och lika rösträtt. Det vill säga första paragrafen, första kapitlet, Regeringsformen—vår allra viktigaste grundlag—som formar Sveriges statsskick.

Nej, att föra en mer strikt invandringspolitik och en mer invandrarkritisk politik är inte odemokratiskt. Att med sin politik vilja gynna vissa grupper och då möjligen missgynna andra grupper vad gäller statligt stöd och annat är inte odemokratiskt. Det är ju vad politik går ut på oavsett vilket parti man studerar. Vissa vill gynna låginkomsttagare (och möjligen missgynna höginkomsttagare), vissa vill gynna småföretagare (och möjligen missgynna storbolagen), andra vill gynna etniska svenskar (och möjligen missgynna icke etniska svenskar). Men inte fan är det något odemokratiskt i något av detta. Det är möjligen en krass människosyn—men så länge man inte diskriminerar i frågan om att all makt ska utgå från folket och det där, så är det knappast odemokratiskt.

Demokrati—i en vidare definition där man även inkluderar till exempel folkets rätt att kunna informera sig tillräckligt för att utnyttja sin rätt att rösta demokratiskt—är däremot inte att tysta ett demokratiskt parti och därmed förhindra folket att informera sig tillräckligt.

Demokrati är inte att tio procent av eleverna bestämmer vad övriga nittio procent av eleverna ska få till sig för information.

Sen får man tycka vad man vill om Sverigedemokraterna. Personligen lockas jag inte alls av deras politik, av fler anledningar. Men det innebär inte att de inte ska få komma till tals.

Om löneglapp, statistik och förbannad lögn

I går publicerade Dagens Nyheter artikeln ”Rekordstort löneglapp mellan ung och gammal” som hänvisar till en undersökning beställd av den parlamentariska socialförsäkringsutredningen. Artikeln lobbar i grund och botten för att löneglappet mellan ung (20–29 år) och gammal (30–54 år) är alldeles för stort. 2010 hade unga 74 procent av de äldres—som i det här fallet utöver åldersklassen även definieras som gymnasieutbildade män med god hälsa, av någon anledning—löner. Detta är tydligen ett problem. Med statistik kan man visa allting och i det här fallet har man tydligen bestämt sig att den här löneskillnaden betyder att unga får en alldeles för låg ingångslön. Helst av allt vill man förmodligen att det inte ska finnas något glapp alls… Ingenstans lägger man en endaste tanke på att statistiken lika gärna kan visa på att lönen för äldre kanske istället ökat. Jag kan bara tala för mig själv, men hur intressant hade det varit att få ett jobb där man får en ingångslön och sen inte kan förvänta sig någon löneökning över huvud taget? Är det inte bra att det finns ett löneglapp som främjar utveckling och sporrar yngre att prestera bra i arbetslivet?

Som civilingenjörsutbildad känns löneglappet till och med för lågt. Löneutvecklingen jag förväntar mig i mitt arbetsliv skulle motsvara en att unga skulle ha kanske 50–70 procent av de äldres lön. Det finns så klart arbeten där löneutvecklingen inte är lika hög och arbeten där den är högre. Samtidigt är åldersgrupperna så breda och löneglappet är oaktat vilken typ av tjänst, utbildning och arbetslivserfarenhet man har att det i princip är omöjligt att dra några slutsatser alls. Lika lite som siffrorna tyder på att äldres löner har ökat, så tyder siffrorna på att yngre skulle vara underbetalda.

Vad som är betydligt mer intressant i undersökningen, som hittas här, är att andelen som är överutbildade i förhållande till sitt arbete har ökat drastiskt de senaste 30 åren, från runt 10 procent 1974 till 55(!) procent 2010. Samtidigt sjunker andelen där utbildning–arbete matchar (från 70 till 40 procent) och andelen underutbildade (från 15 till 5 procent). Se graf på sida 33 i PDF:en. Jag har redan skrivit en del om att svenskar väljer utbildning utan att ha en tanke på om den behövs i arbetslivet eller ej. Allt som en följd av vänsterns propagerande för att alla ska vidareutbilda sig. Uppenbart är att det leder till en arbetsmarknad där väldigt många känner sig underbetalda och med en alldeles för dålig löneutveckling i förhållande till sin utbildning. Det är kanske dags att tänka om?

• • • • •

De flesta har säkert sett försvarsmaktens reklamkampanj ”Vad håller du på med?” där man visar Söderhipsters som tar kort på sin mat, folk som gör pixelart av postitlappar och ordnar böckerna i bokhyllan i färgordning. Halvkul reklam som driver med kulturfolk men som förmodligen inte riktigt prickar rätt i sin målgrupp. Hur som helst har jag svårt för att vi ska ha ett försvar vars huvudsakliga syfte verkar vara att lämna Sverige och agera i oroshärdar utomlands. Jag hade hellre sett ett försvar som är just ett försvar, och som gör bra reklamkampanjer i stil med den senaste kampanjen från det norska forsvaret:

Centern börjar röra på sig

Äntligen. Efter hur många år som helst av mossiga politiker (och allra främst partiledare) som bland riksdagspartierna (borträknat vänstern som fortsätter att vara smygkommunister) i princip utan undantag allihopa är socialliberala, i vissa fall med lite mer betoning på ”social” och i andra fall med lite mer betoning på ”liberal”, börjar det äntligen röra på sig. Storfavoriten till att ta över efter att Maud Olofsson kliver av posten som Centerpartiets ledare, Annie Lööf (före detta Johansson), kan nog röra om i grytan.

Centern som för inte speciellt länge sedan hade sitt starka fäste ute på landsbygden har de senaste åren börjat röra sig från sin plats på den politiska skalan och istället börjat snegla mot en kanske företrädesvis urbant boende väljarskara, nämligen oss liberaler. Liberaler som i klassiskt liberala då, inte som i Folkpartiet liberalerna där FP numera främst verkar stå för ”Förbudspartiet”. Först genom Fredrick Federley som dock alltid varit lite för frispråkig för sitt eget bästa. Nyligen blev sedan Hanna Wagenius, som också eventuellt är lite för frispråkig (genom att till exempel lobba starkt för att avskaffa sexköpslagen) för att någonsin ta sig ända upp i partitoppen (tyvärr), vald till ny ordförande för CUF.

Nu står alltså Annie Lööf, som hållit en lägre profil än Federley, med ena foten innanför dörren till Alliansens partiledarlokal. Det glädjer mig att partiet troligen fortsätter sin omvandling mot ett mer liberalt parti genom att välja en kandidat som tycker att Ayn Rand är en av 1900-talets största tänkare (även om alla inte verkar hålla med…) och som vågar skriva att ”det är dags att ta död på myten att Sverige blev rikt på grund av Socialdemokratin”.

Nu har C lite drygt tre år på sig att visa mig att de menar allvar med sin nya inriktning.

Kvotering är inte jämställdhet

I dag drog musikfestivalen Way out West igång här i stan. Kul, tycker jag, även om jag inte varit speciellt sugen på att lägga två dagslöner på ett pass när det bara är ett par artister som jag skulle vara intresserad av att se (utan att de för den sakens skull är några av favoritartister), typ Prince, Robyn, Empire of the Sun, Thåström och Kanye West. Fyra av fem är för övrigt manliga artister/band, vilket även gäller för festivalen som helhet om man får tro föreningen Ladyfest som räknat ut att 22 procent av de bokade artisterna är kvinnliga. Vem fan bryr sig, kan man ju undra. Jag hade inte gått dit för att se män eller kvinnor, jag hade gått dit för att höra musik och se ett framträdande.

Men uppenbarligen finns det de som bryr sig, som Emmy Rasper på GT Kultur. Hon tycker att festivalen inte är jämställd på grund av detta och ser ”skevheten [som] en spegling av det samhälle vi lever i, där det finns strukturer som påverkar hur människors kompetens värderas och vad vi ges för möjligheter.” Tyvärr har Emmy blandat ihop jämställdhet med kvotering, vilket är ungefär som att blanda ihop äpplen—inte med päron, men—med grapefrukt. Det är naturligtvis inte Way out Wests problem eller fel att majoriteten av de stora artisterna, som folk är villiga att betala stora pengar för att gå och se, är män. Det ligger naturligtvis inte heller i Way out Wests intresse att istället för att ge publiken de artister de helst vill se (vi pratar marknadsekonomi här, där kundernas efterfrågan är styrande) ge dem en kvoterad festival med kvinnliga artister som inte alls är lika intressanta för besökarna som de då ratade manliga artisterna.

Festivalen är redan jämställd (det vill säga jämlik mellan könen, som i att båda könen har lika värde). Att Way out West skulle diskriminera kvinnliga artister—vilket i förlängningen är vad Emmy, förmodligen omedvetet, påstår—är svårt att tänka sig. Inte minst för att det skulle vara så urbota korkat av festivalledningen att det inte är sant. Det ligger naturligtvis ett vinstintresse i att driva festivalen, att då motarbeta detta genom att diskriminera mot kvinnliga artister som skulle vara mer intressanta för publiken än manliga motsvarigheter finns inte på kartan. Bäst spelar, helt enkelt. Och publiken kan rösta med fötterna. Därför kan man fråga sig varför Way out West skulle ha någon form av ansvar för det problem som Emmy tycker sig se, när det i grund och botten är Emmy, du, jag och alla andra musikintresserade som bestämmer vilka artister som ska slå och vilka som får gå.

Precis som i Legofallet får man själv ta ett ansvar. Gillar man inte Way out Wests könsfördelning så kan man helt enkelt bojkotta festivalen. De som ändå är intresserade att se 78 procent manliga artister spela kan väl får göra det, utan att Emmy och hennes gelikar ska vara där och pilla med sina ”jämställdhetsfingrar” (läs ”kvoteringsfingrar”). Det hade varit intressant att få se ett utdrag ur Emmy Raspers senaste 1 000 eller så spelade låtar på Spotify (eller motsvarande musiktjänst). Oddsen för att en stor majoritet av låtarna framförts av manliga artister lär inte vara speciellt höga. Kanske ska Emmy börja i rätt ände genom att påtvinga sig själv att lyssna 50/50 på manliga respektive kvinnliga artister. Eller är det då plötsligt för mycket begärt?

Om ett kontroversiellt förslag och ett annat

För drygt en vecka sedan publicerade Svenskt Näringsliv (SN) rapporten ”Konsten att strula till ett liv” om ungdomars irrvägar mellan skola och arbete. Rent allmänt intressant läsning men det har helt tappats i den efterföljande debatten i Svenska Dagbladet som istället handlat om en enda mening i sammanfattningen av rapporten, nämligen följande (som är ett förslag på hur man ska komma till rätta med problemet):

Höj bidragsdelen för studiemedel till utbildningar som ger hög ekonomisk avkastning, exempelvis leder till kvalificerat arbete. Sänk bidragsdelen för utbildningar som inte leder till kvalificerade arbeten, exempelvis s.k. hobbykurser.

Lustigt nog så föreslår inte alls SN att studenter på humaniorautbildningar ska få sänkt studiemedel, utan bara att studenter som läser utbildningar som i hög grad inte leder till arbete ska få sänkt studiebidragsdel. Notera för det första att det är skillnad på studiemedel och studiebidrag. SN föreslår att alla utbildningar fortsatt ska ge fullt studiestöd, men att vissa utbildningar ska ge ett studiestöd som i högre grad består av lån och i lägre grad av bidrag. Att det sen i många fall är så att humaniorautbildningar inte leder till jobb betyder inte att alla humaniorautbildningar ska ge sänkt studiestöd, enligt SN.

Läser man alla artiklar som publicerats (vilket är överraskande många) SvD.se hittar man väldigt många roliga citat. Självaste Alexander Bard säger att ”Humaniora kommer att vara i bräschen för den nya ekonomin. Sverige kan inte överleva på att sälja maskiner. Då har vi en väldigt kortsiktig överlevnadsmodell för svensk ekonomi. […] De kan inget om språk eller konst, det är väldigt destruktivt att ha sådana bonnläppar som frontfigurer för näringslivet.” vilket säger mer om hur lite Bard vet vad civilingenjörer sysslar med och än mindre om vad de kan om språk och konst (jättemärkligt att av de chalmerister jag har i min vänskapskrets så är det minst en som lite då och då säljer tavlor för tusenlappar och flera andra som sysslar med måleri, fotografi och andra former av konst). Nyamko Sabuni säger att ”Vi måste värna bildningsidealen. Ingen kunskap är bortslösad för ett samhälle. Därför kan studiemedelssystemet inte göra skillnad på vetande och vetande.” Nej, det kanske inte finns någon bortslösad kunskap. Men frågan är om mina skattepengar bör gå till studiebidrag för någon som läser en strökurs om grundläggande kreativ matlagning på 5 högskolepoäng? Den sista länken är extra intressant, ett citat som ”Ett problem är de formella kraven på civilingenjörsutbildningarna när det gäller mängden matematik, fysik och annan grundläggande teknikvetenskap.” är fantastiskt skrämmande. Problemet är inte att de formella kraven för civilingenjörsutbildningar är för höga. Problemet är snarare att kraven är för låga, eller att grundskole- och gymnasieutbildningarna är för dåliga.

Hur som helst har debatten blivit helt snedvriden och har utgått från en feltolkning av SN:s rapport, och SN har i sin tur målat in sig i ett hörn genom ett par klantiga uttalanden. Med allt detta sagt kanske det kommer som en chock att jag inte alls håller med Svenskt Näringslivs förslag på hur man ska lösa problemet med för många studenter på utbildningar som inte ger jobb.

• • • • •

Jag har nämligen ett annat förslag till lösning. Avskaffa studiemedlen (studiebidrag och studielån) helt. Följande argumentation utgår naturligtvis från att de statliga medel som sparas in i motsvarande grad ”spenderas” genom att sänka skatten för företag och organisationer. För bästa möjliga effekt bör man tänka sig ett nattväktarsamhälle, men då det (tyvärr) känns alldeles för avlägset räcker det att tänka sig föregående scenario.

Problemet är alltså att alldeles för många svenskar läser utbildningar och kurser som inte ger något mervärde i form av större sannolikhet att få anställning på ett företag eller en organisation, eller på annat sätt ”gynnar” samhället. Det gäller utbildningar över hela spektrumet, från utbildningar inom humaniora till naturvetenskap. Jag pekar inte ut någon specifik utbildningsgren. Att problemet uppstått beror så klart på att man kan söka och få en summa pengar varje månad för att läsa nästan vad som helst så länge man uppfyller förkunskapskraven. Systemet missar helt det som kallas ”tillgång och efterfrågan”, även om staten så klart minskar och ökar antalet antagna studenter på de lärosäten man kontrollerar, för att passa efterfrågan. Det liknar dock mer någon form av planekonomi där man bestämt sig för att si och så många examinerade i den och den utbildningen kommer behövas.

Istället föreslår jag att man alltså helt slopar utdelandet av statliga studiemedel. Det ger ett flertal fördelar. En liten fördel är att det, för studenten, på ett helt annat sätt synliggör de kostnader som är förknippade med den kurs eller utbildning som läses. Den stora fördelen är så klart att utbildning på högre nivå övergår till en marknadsekonomi där tillgång och efterfrågan bättre matchar varandra. För att ha råd med studierna behöver studenterna så klart få pengar från någon annan än CSN. Och det är här marknadsekonomin kommer in. Om företag och andra organisationer för motsvarande summa pengar (genom skattesänkningar) som det tidigare kostade staten att betala ut CSN-pengar delar ut stipendier eller ger fördelaktiga lån så är problemet löst.

Det är uppenbart att marknader som är mättade inte kommer att vilja dela ut speciellt mycket pengar och därmed inte heller se speciellt många studenter söka sig till utbildningar som leder till mättade marknader (i princip det problem som SN ville lösa). Även om det inte är företagen i sig som delar ut pengarna utan kanske istället banker med speciella studielån är systemet självreglerande. Lån som går till att bekosta ”hobbyutbildningar” (för att använda ett SN-begrepp) kommer så klart ses som högrisklån och ha en betydligt högre ränta än lån som går till att bekosta utbildningar som i högre grad ger studenter som går rakt ut i arbetslivet efter examination. Det är ingen som hindrar någon från att läsa ämnen som det inte finns ett behov av ute i marknaden, men det finns en tydlig markering redan innan studierna börjar om hur samhällsnyttiga/eftertraktade de är. Hur många universitetsstuderande i dag tänkte egentligen på hur utbildningen står sig i arbetslivet innan de sökte sin utbildning?

Studiestödet som i dag bekostas av alla skattebetalare är inte menat att användas för att läsa kurser och utbildningar som är ”roliga” i första hand. Jag ser ingen poäng i att andra betalar så för att jag ska kunna läsa ”fotbollshistoria” för mitt eget höga nöjes skull (vilket jag inte gjort, men mycket väl kunnat tänka mig göra). Studiestödet är till för att möjliggöra studier som sedan gynnar och betalar tillbaka pengar till samhället. Det fungerar uppenbarligen inte så i dag och det beror på att systemet med studiemedel är ruttet. Det avhjälps inte genom att ändra systemet. Det avhjälps genom att avskaffa systemet.

En enkel jämförelse

Fotboll.

  • Händelse: en otroligt korkad ung kille tar sig in på fotbollsplan och knuffar lite lätt på en spelare. Dessutom kastas en smällare desförinnan in på planen och landar nära samma spelare.
  • Tidningsrubrik: Skånederbyt avbrutet efter ny läktarskandal.
  • ”Allmänhetens” reaktion: Inför anmälningsplikt för alla som stängs av från fotbollsevenemang! Inför speciella huliganlagar! Förbjud alkoholförsäljning i samband med fotbollsmatcher! Kill ‘em all! Ge fotbollsklubbarna skyhöga böter! ”Jag kommer aldrig mer gå på en match!”

• • • • •

Festival.

  • Händelse: 4 fall av misshandel, 3 fall av stöld, 1 fall av narkotikabrott, 4 fall av bedrägeri, 1 fall av skadegörelse, 7 omhändertagna för berusning första dagen. 2 fall av våldtäkt någon dag senare.
  • Tidningsrubrik: Växande festival med svajig ekonomi.
  • ”Allmänhetens” reaktion: ”Åh det är så kul med festival!”

Grekjävlar

Det här är inget ”smart” inlägg. Jag vill bara rage:a lite, få ut lite aggressioner över hur jävla idiotiskt hela Grekland betett och beter sig. Dagens Aftonbladetartikel ”Hon tvingas bära bördan” var bara droppen som fick bägaren med Ouzo att rinna över. Försäljaren Julia, 38 år, är så förbannat insnöad—och det är hon långt jävla ensam ifrån att vara bland grekerna—att hon på fullt allvar tycker att det är andras fel att hon sitter i skiten. Istället för att rannsaka sig själv och förstå att det är hon själv och hennes landsfränder som skapat problemet. Hon lever i ett fucking land där statligt anställda har tillskansat sig 14 månadslöner, myglat till sig pensionsåldrar på 50 respektive 55 år (för kvinnor och män) för jobb som är ”ansträngande” (vilket inkluderar allt från frisörer till radiopratare, så klart), där den statliga järnvägen har intäkter på totalt 100 miljoner euro och utgifter på 700 miljoner euro (varav 400 miljoner är i löner, en genomsnittlig järnvägsanställd tjänar 65 000 euro per år), där två tredjedelar av alla läkare deklarerar inkomster på under (fribeloppet) 12 000 euro per år. Där i princip alla skattefuskar.

Det är skrämmande läsning i Vanity Fairs reportage ”Beware of Greeks Bearing Bonds” från i höstas. I korthet:

Here they are, and here we are: a nation of people looking for anyone to blame but themselves.

Grekland borde kastas ut ur en monetär union som man uppenbarligen fuskat sig in i. Grekland borde lämnas till sitt öde (tillsammans med de europeiska banker som uppenbarligen inte gjort sitt jobb). Och inte minst bör alla greker skämmas som hundar över att man har mage att skylla krisen på några andra än sig själva.