Om Olof Palmes härliga vänner

Johan Norbergs senaste krönika i Metro är—även om den inte egentligen presenterar något nytt—läsvärd och högaktuell i dessa tider när det varit både årsdagen av mordet på Olof Palme och många som anser att Alliansens utrikespolitik är tandlös. Olof Palmes vurmande för frihetskämpar, och antipatier mot imperialistiska tendenser och diktaturer—som i Vietnamkriget, Francos Spanien, apartheid i Sydafrika och Pinochets Chile—är vad många verkar sakna. Någon som ryter till mot USA och vågar kalla diktaturer för ”satans mördare”.

Problemet är bara att dessa goda sidor vägs upp med marginal av Palmes Sverige och Palmes mycket härliga vänskap med många härliga vänner. Här är ett par exempel:

  • I rädsla att stöta sig med Sovjetunionen ansågs kritiken av vår forna granne i öster vara felaktigt uppmålade ”djävulsbilder”. Sverige sysslade ”inte med anti-sovjetism”, anti-amerikanism gick dock uppenbarligen bra. Att starkt ta ställning för av USA förtryckta länder var ett signum, men han kritiserade starkt ”den korstågsanda i syfte att befria Östeuropa som härskade på konservativt håll i väst”.
  • En nära vän till Olof och Lisbet Palme var Robert Mugabe och hans fru Sally. Det kan ju tyckas vara rätt naturligt eftersom Mugabe faktiskt från början var en frihetskämpe under den vita mannens förtryck. Samtidigt en frihetskämpe som inte skydde några medel för att få oppositionsledare att ”försvinna” eller för att vinna ”demokratiska” val.
  • Palme beskrev hur Ayatolla Khomenis regim efter den islamiska revolutionen ”bygger upp sina demokratiska institutioner med pedantisk noggrannhet”. Samma Iran som med pedantisk noggrannhet avrättade nästan 8 000 politiska fångar mellan 1981 och 1985.
  • När Pol Pot och de Röda khmererna tog makten i Kambodja var det enligt Palme och Fidel Castro ”en stor seger för folkens rätt att bestämma över sitt eget öde”, som det så fint hette i en gemensam kommuniké från de båda. Det var ett fruktansvärt jävla öde kambodjanerna bestämde sig för.
  • Fidel Castro ja, ännu en förtryckarvän till Palme som hyllades (med ”stor sympati och ömsesidig förståelse”) samtidigt som hans kubanska föregångarförtryckare, Fulgencio Batista (stödd av USA), naturligtvis fördömdes.
  • En annan som Palme kallade sin vän var Abdessalam Jalloud, dåvarande premiärminister i Libyen—se där!—och nära vän till—trumvirvel—Gaddafi. En Jalloud som efter den libyska revolutionen på order av Gaddafi tog sin en liten resa till Peking för att försöka köpa en atombomb av kineserna för 100 miljoner dollar så att man kunde ”lösa den arabisk-israeliska konfliken en gång för alla”. Härlig vän!
  • Med den östtyske diktatorn Hoenecker talade Palme om fred, försoning och vänskap. Han glömde dock av att tala om frihet, demokrati och oviljan att bli skjuten av sina landsmän när man vill lämna landet.

Han försökte kanske ärligt stå på de förtryckta folkens sida—i Nordvietnam, Kambodja, Libyen, Tanzania, Östtyskland, Iran, Zimbabwe, Kuba och Etiopien—men i verkligheten stod han på de socialistiska, marxistiska och kommunistiska förtryckarnas sida. Om han inte var medveten om det borde han ändå varit det. Olof Palme är måhända Sveriges mest karismatiska statsminister genom tiderna. Men han är också den mest hycklande.

• • • • •

Dessutom höll han på Djurgården.

6 reaktion på “Om Olof Palmes härliga vänner

  1. Olof Palme var på många sätt en drivande politisk kraft för Sverige, men hans rykte om demokratins försvarare är en aning överdriven. Han var inte lika kritisk mot vänsterdiktaturer som mmot högerdiktaturer, trots enstaka citat i något tal. I sin omgivning inom partiet tålde han inte att någån annan drev avancerade ideologiska frågor. DVS han accepterade inte någon konkurrens. Det finns exempel på detta beteende. Hans mord hade nog med högerkrafter att göra och det finns några fakta som man aldrig ha velat ta till sig. Det verkar som om man (av någon anledning) inte ville reda ut mordfrågan. Hans slut var en riktig tragedi. Hans anseende som politisk figur skulle dock inte ha blivit lika stor i historieboken, om hanhade fått leva och fortsätta sin politiska gärning.

  2. Olof Palme en sån hycklare så det finns inte måhända fina ord men hans vänner hade inga fina ord att komma med tragisk. Förstår moderater varför dom var emot olof Palme. Han umgicks med diktatorer o snackar om solidaritet kiss my ass.

  3. Pingback: Ljusets fiender: kommunister och islamister i ohelig allians | Tommy Hanssons Blogg

  4. Palme var en forsvarare utav dessa hemska diktaturer..han ”legitimerade” Kuba,Campouchea och DDR……de framstod som ”demokratiska..Palme saknade egentligen respekt for demokratin och enskilda manniskors agande..titta vilken hogskatte-polisstat han gjorde utav Sverige….

    • En av Palmes goda vänner var Gadaffi. I Ludvika lever en socialdemokratisk kommunpolitiker som var uppdragsgivare åt Palme som budbärare mellan honom och Gadafi. Han hette Lennart Granqvist och var också ordförande av en vänskapsförening med Lybien. Grannqvist var (enligt egen utsago) mycket väl mottagen vid hans besök till Gadaffi som budbärare. De slog fram rödd mattan åt honom. Palmes vänskap med Fidel Castro är mer än känd. Han hade en spansk tolk som heter Francisco Uriz som var kommunist. När jag (som spansk socialdemokrat invandrare i Sverige) erhöll en utmärkelse från den spanska socialistregeringen för min verksamhet i Sverige, hämnades Olof Palme genom att (några dagar efter) bevilja Uriz Illis-Quorums utmärkelse. Jag betraktades av Palme och partietablissemanget som en ”kontroversiell” socialdemokrat, eftersom jag inte höll med om vissa handlingar och politiska attityder hos Palmeanhängare. Thage G Pettersson var min vän i Palmes regering och har skrivit om kontroverserna i Haninge, där jag var kontroversiell socialdemokratisk kommunpolitiker, med stort stöd från väljarna och partivänner. En annan av mina vänner var Rolf Theorin, dåtidens organisationssekreterare i SAPs partistyrelsen, som lämnade sin post (enligt egen utsago) därför att han inte stod ut med Palme. Han tålde inte den som inte delade hasn uppfattning och blev arg när det kom formulerad kritik. Rolfs fru Maj Britt Theorin, en av de duktigaste socialdemokratiska kvinnorna, fickaldrig bli minister hos Olof Palme. Man undrar varför.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *