Leksakernas leksak

I dag är det den fjärde oktober. För många betyder det ingenting speciellt. För en del så betyder det att det är kanelbullens dag, instiftad 1999. För mig handlar det främst om något som har mycket längre traditioner än så. 95 år längre, för att vara exakt. Den 4 oktober 1904 föddes IFK Göteborg, på Café Olivedal, alldeles där Olivedalsgatan och Övre Husargatan möts.

Några stenkast därifrån—om man kastar bra—ligger ett bortglömt gräsfält, mellan Annedalskyrkan och Botaniska trädgården, precis söder om Annedalsmotet. Karlsrofältet var en gång i tiden idrottsplats, och det var där som IFK Göteborg spelade sin allra första fotbollsmatch. 1982 restes en minnessten på fältet. Av den anledningen firas föreningens födelsedag varje år på dagens datum klockan 19:04, med tända marschaller, ett kort anförande av någon medlemsvald föreningsrepresentant, ett fyrfaldigt leve, några pyrotekniska pjäser och eventuellt en öl eller två på krogen Aberdeen som ligger där Café Olivedal en gång låg.

Det måste vara en konstig syn för alla ovetande förbipasserande. Där står ett knappt hundratal människor ur alla åldersklasser och samhällsklasser och stirrar på en gammal sten. Just den här dagen varje år går solen ner nästan exakt en halvtimme före firandet, vilket gör att det sista dagsljuset just försvunnit från fältet när det lyses upp av röda bengaliska eldar och fyra ”hurra” hörs ljuda över området. Som någon sorts druidritual. Något modernt magiskt.

Jag är inte så mycket för födelsedagar. Men den här dagen varje år får mig extra mycket att förstå vad Blåvitt betyder för mig. Det finns något i fotbollen, i Blåvitt, som suger in mig i ett helt annat liv. Det är egentligen inte jag som åker till Polen, Sundsvall, Tel Aviv, Åtvidaberg, Malmö, Portugal. Fotbollen förtrollar och förvandlar mig till någon helt annan, och släpper mig aldrig helt ur sitt vansinnesgrepp. Det är som en sjukdom som ligger latent, men när som helst kan bryta ut igen. Ena dagen är jag som alla andra; vaknar, jobbar, åker och handlar, tvekar till att betala 30 kr för färskpressad juice, åker hem och ser lite tv-serier, somnar. Andra dagen glömmer jag att äta, så fast i fotbollens förtrollelse, och tvekar inte en sekund på att lägga ut närmare 5 000 kr på flyg och hotell för en resa till Azerbajdzjan. Utan att ens ha garanti för att få visumet—och därmed komma in i landet för att se Blåvitt spela—i tid.

Fotbollsjournalisten Kerj Jonsson liknar livet vid en fotbollsmatch, där allt kokar ner till att ”bollen, denna magiska tingest, leksakernas leksak, är allas öde.” På något outgrundligt sätt för fotbollen med sig den där magin, trollbinder mig och låter mitt och IFK Göteborgs öde bli ett. Men till skillnad från näcken eller sirenerna som trollbinder sina offer för att sedan döda dem, verkar målet med fotbollens förtrollelse inte vara snabb död utan evigt lidande.

• • • • •

Det finns en rätt känd teaterpjäs av författaren Samuel Beckett som heter I väntan på Godot. Pjäsen är den kanske mest kända moderna teaterpjäsen och är en del av det som kallas absurdism, eller absurd teater,—en genre som behandlar livets meningslöshet, ofta genom satir, svart humor och absurditeter. Dagens Nyheter sammanfattade pjäsen—som utspelar sig med en och samma scenografiska bakgrund genom båda akterna—när den sattes upp på Stockholms stadsteater 2009 med bland annat Mikael Persbrandt och Ralph Carlsson:

Två män, Vladimir och Estragon, väntar på någon vid namn Godot. De vet inte om det är rätt plats eller ens om det är rätt dag. Men bara de får träffa Godot så kommer allt att bli bra. De fördriver tiden så gott de kan, funderar på om självmord skulle vara en lösning. […] En pojke kommer med bud från Godot, han är förhindrad att komma, men i morgon …

Pjäsens namn, eller bara ”Godot”, används ofta bildligt, som i att förgäves vänta på något som aldrig kommer att hända. Pjäsen har tolkats på ungefär lika många sätt som det finns teaterkritiker: politiskt, freudianskt, kristet, homoerotiskt och existentialistiskt. Själv har jag min egen tolkning. Jag har börjat bli övertygad om att den handlar om min väntan på att fotbollen ska ge mig något. Scenen är alltid densamma, oföränderlig och dyster. En väg på landet. En läktare. En gräsplan. Kväll. Eller som det heter i pjäsens första scenbeskrivning: ”En väg på landet. En sten. Ett träd. Kväll.” Vladimir och Estragon, och jag, vet inte om det är rätt plats eller rätt dag att möta Godot, men vi är likväl där och väntar. Jag har visserligen aldrig funderat på ett bokstavligt självmord, men hur många är inte gångerna som man funderat på—undrat över, vridit och vänt på fördelar och nackdelar—om det hade varit möjligt att bara kunna döda sitt Blåvittintresse—ett självmord på en stor del av livet—: hade man då gjort det? Vid var och varannan slutsignal får jag budet att i dag inte heller var dagen då fotbollen skulle visa sig vara värd all väntan.

I slutet av första akten beslutar sig Vladimir och Estragon för att gå från platsen där de väntar, men ingen av dem gör någonting för att faktiskt gå. Andra akten slutar precis likadant. Precis på samma sätt som jag efter varje misslyckad match beslutar mig för att inte bry mig om IFK lika mycket, står jag ändå på läktaren nästa vecka, och följer Blåvitt lika intensivt som alltid. Jag är fast i en evighetsloop precis som Vladimir och Estragon, väntandes på en Godot som jag liksom pjäsens huvudpersoner knappt känner, även om jag tror mig veta att jag träffat Godot tidigare. Jag har ingen aning om varför jag väntar, när jag likväl kan göra annat för att fördriva tiden. Ändå är jag kvar trots varje besvikelse och nederlag.

I pjäsen, vars två akter utspelar sig under två dagar, står det klart att männen väntat betydligt längre än så på Godot och att pojken med budskapet om Godots försening förmodligen lämnat samma meddelande lika länge. En tolkning av namnet Godot går ut på att det, uttalat på irländska—Samuel Beckett var irländare—blir ”Go deo”, vilket på irländska betyder ”för evigt”. En inte speciellt upplyftande tanke. Men som Tore Nilsson i boken Fotbollens kval och lycka: en läsebok om fotboll avslutar sin första text, lämpligt nog döpt till ”I väntan på – vadå?”:

Den som väntar på mål, väntar aldrig för länge!
Den som väntar på fotbollsläktaren, väntar aldrig förgäves.
Förr eller senare kommer hans Godot.
Det är en viktig del av det fria fältets schack.

Kanske kommer ändå Godot till slut, bara jag väntar lite till? Det är fotbollens förtrollelse. Magin i leksakernas leksak.

Till Dig

Till Dig som får bägaren att rinna över. Till Dig, och till Dina eventuella polare, som tyckte att det Du gjorde var tufft.

Det här var inte i närheten av det värsta jag varit med om i fotbollssammanhang. Rent krasst är det bara en piss i havet av alla de idiotiska händelser jag bevittnat sen jag för 24 år sedan såg Blåvitt första gången, sen jag för 14 år sedan började gå på de flesta hemmamatcherna och sen jag för 10 år sedan började åka på det mesta i bortareseväg. Jag har sett internbox på läktaren, bengaler som kastas mellan läktarsektioner, fullständigt galna polisinsatser, dåraktigt supporterhets mot poliser, stenkastande på stan och det mesta däremellan. I Göteborg, i Helsingborg, i Basel, i Stockholm, i Kalmar, i Bratislava.

Dagens kastade smällare smäller bildligt talat inte speciellt högt på den listan. Men all skit som ackumuleras börjar klegga ner det hjärta som i dag slår extra tunga slag för det jag älskar över det mesta här i världen, Idrottsföreningen Kamraterna Göteborg. Jag är ingen förstagångsbesökande familjefar med barn som upprörs över några hatramsor. Jag har förmodligen sett mer Blåvitt än vad Du gjort. Jag hatar att mäta kuk men när det enda i svarsväg jag väntar mig är ”Öööööhhh du kan ta Dina åsikter och köra upp någonstans, det är jag som är IFK!”, har jag inget val. Det har var grovt räknat någonstans kring min hundrade match på (nya) Gamla Ullevi. Min grovt räknat tvåhundrade hemmamatch och, återigen grovt räknat, trehundrade match oavsett spelplats jag sett Blåvitt. Var fan var Du, Du som kastade, Du som ”är IFK”, när Blåvitt spelade i Tel Aviv?

Hjärtat som bankar börjar tröttna. Bägaren är fylld till brädden. Du som kastade smällaren i dag, Din lilla jävla pissdroppe av idioti spräckte ytspänningen.

När jag plötsligt inser att jag nästan hoppas att vi tilldöms en 3–0-förlust, när ett outtalat hot om kollektiv bestraffning inte längre får mig att se rött, då är det något som gått rejält fel. När min bägare av tålamod, som växt för varje match jag sett och som fyllts på för varje dårskap jag bevittnat, börjar rinna över—vad fan tror Du, Du som kastade, då att bägarna för några av de nytillkomna tjejer och killar på Young Fellows-läktaren tål? Vad tror Du att bägarna för våra evenemangsbesökare som förvisso inte brinner för Blåvitt så som oss andra, men som likväl bidrar till fullsatta läktare och en mindre tom klubbkassa, tål?

Jag behöver Blåvitt för mycket för att jag ska kunna överge det här nu, men jag hatar att jag över huvud taget behöver skriva det.

Du, jävla idiot som får min bägare att rinna över, jag hoppas att jag aldrig någonsin kommer behöva se Dig på en blåvittmatch igen. Blåvitt behöver inte just Dig. Jag behöver inte just Dig.

Vill Du be om ursäkt till mig personligen vet Du vem jag är.

/feldgrau

Om en blogg (som kanske inte är en blogg)

I går fyllde bloggen ”Bara Ben på Glenn Hysén” (BaraBen) 10 år. Den 24 mars 2005 startade Markus Hankins (numera nyhetschef på GT) en supporterblogg för IFK Göteborg i synnerhet och svensk fotboll i allmänhet (i den ordningen), vilket rätt många gjorde på den tiden (startade supporterbloggar alltså). 2003 hade WordPress skapats och Google hade köpt upp Blogger. Folk började blogga på riktigt när det plötsligt fanns vettiga gratistjänster tillgängliga för alla, men började främst skriva om politik och annat ”viktigt”. Sen följde fler intresseområden, innan till sist privatpersonsbloggandet blev riktigt stort. Under de närmsta åren kom bloggarna att bli grunden i det som börjat kallas ”Web 2.0”. I Sverige blev Facebook stort först sensommaren 2007, Twitter något senare (jag minns fortfarande när jag vårvintern 2009 var på galan för Aftonbladets stora bloggpris—BaraBen var nominerade som bästa sportblogg 2008 men slutade tvåa—och det fanns ett Twitterflöde på en stor skärm i Nalen där galan ägde rum, och jag undrade vad fan den där tjänsten skulle vara bra för…).

När jag började skriva där några månader efter starten, i juni 2005, var jag en 21-årig hyfsat nybliven chalmerist med stort Blåvitt- och skrivintresse men ytterst liten kontaktyta mot övriga supportrar. Efter hand trillade det in fler skribenter på bloggen (jag var andre man ut efter Hankins) som gjorde den till vad den är i dag. Men i går var det alltså 10 år sedan den officiella starten. Tio år. Det är en jävligt lång tid för en blogg. Förmodligen är det den allra längst existerande, och under hela perioden aktiva, sportbloggen i Sverige. Kanske en av de allra äldsta fortfarande aktiva bloggarna i Sverige oavsett kategori? 6 939 bloggposter har det blivit från en stor mängd olika skribenter. BaraBen har aldrig haft någon officell redaktion, eller tydlig styrning. Fanns det någon som ville skriva något om Blåvitt fungerade BaraBen som en plattform för det, oavsett vad övriga skribenter tyckte om det som skrevs. Det har under åren blivit en salig blandning av dynga och ren och skär genialitet. Jag vill tro att jag främst stod för det sistnämnda.

Då, för tio år sedan, hade jag inte en tanke på att jag någonsin skulle vara med och författa en riktig bok (Vi som är från Göteborg åker aldrig hem med sorg​), skriva för IFK Göteborgs officiella 110-årsskrift, eller sitta som vice ordförande i Supporterklubben Änglarna​. Men på ett eller annat sätt så startade allt det där för snart 10 år sedan. Att kunna göra sig synlig på en blogg som under sin storhetstid 2006–2010 lästes av över 5 000 unika personer varje dag (och när vi släppte bomber, mångdubbelt fler än så) har öppnat en helt ny värld. Men allra främst har jag fått vänner för livet. Med Sandsäter, en av de som var tidigt ute som skribent på bloggen, har jag gjort Europaresor till Schweiz, Israel, Nederländerna, Slovakien, Luxemburg, Ungern och Portugal. Med Erling, också tidigt ute, har jag bevakat blåvita träningsläger i Spanien och Turkiet. Med disco har jag skrivit en bok och funnit någon som har exakt samma märkliga dragning till fotbollshistorik och exakt samma märkliga syn på det vackra med fotboll (en regnig och kylslagen 0–0-match mot Örebro, i strålkastarljus en sen höstkväll när guldet sedan länge är borta, på numera rivna Gamla Ullevi inför 5 000 åskådare). Personer som jag aldrig någonsin hade träffat utan BaraBen. Det finns många fler skribenter i den kategorin. Till det kan läggas alla de vänskaper som förvisso aldrig hört till BaraBen, men som jag heller aldrig träffat utan den där nya världen som öppnade sig.

Jag har inte varit aktiv skribent på ett par år, men den goa gängen och kontakten med de som kallar sig ”BaraBenare” finns kvar. Vi som en gång i tiden när Blogger inte hade någon funktion för att tidsinställa publiceringar av inlägg, gjorde upp publiceringsscheman när vi körde ”24 inlägg på 24 timmar” så att någon såg till att vara vaken och framför en dator (det här var långt innan smartphones kom till) alla hela klockslag under ett helt dygn för att kunna publicera inlägg. Vi som var så jävla bra att vi inte bara blev nominerade och kom tvåa i Aftonbladets stora bloggpris för sportbloggar 2008, utan också vann kategorin 2009. Framför proffsbloggare som Robert Laul, Simon Bank & Erik Niva och alla andra betalda sportjournalister. Vi som varje jul sedan ett par år tillbaka har julfest tillsammans. Där gamla BaraBenare dyker upp som man inte träffat sedan förra julfesten, men som ändå passar in precis som om man umgåtts varje dag det senaste året. Vi som hyllats på Journalistföreningens hemsida. Vi som arrangerat bortabussresor både norr- och söderut i landet. Vi som vunnit Supporterklubben Änglarnas supporterfotbollsturnering ”Rikets Änglar” (och på efterföljande quizkväll vunnit en hela vodka och två burkar Red Bull som blanddricka…). Vi som firat SM-guld och cupguld tillsammans. Och sörjt förluster tillsammans. Vi som ringt upp Pontus Wernbloom från en minibuss på väg upp till bortamatch mot Djurgården och bett honom ta ett gult och tackla dåvarande djurgårdaren Tobias Hysén av banan (och typ fått till svar att ”Arne Erlandsen hade blivit för sur på mig för att det skulle vara värt det”).

Det känns som att jag skriver en dödsruna, och på sätt och vis är det väl sant. BaraBen är inte på utdöende, men bloggformatet är. I dag finns det andra ”Web 2.0”-plattformar som tagit över det vi en gång levde på (att vara först och bäst). Men BaraBen är för mig så mycket mer än en blogg.

Kanske något helt annat än en blogg.

Om alla fotbollstexter jag skrivit

Eftersom jag har alldeles för mycket att göra så har jag så klart bestämt mig för att göra lite till. På www.feldgrau.se kan man från och med nu och en tid framåt läsa gamla och lite mindre gamla, mediokra och lite mindre mediokra fotbollstexter av allehanda slag som jag skrivit genom tiderna. För bloggen ”Bara ben på Glenn Hysén”, för Supporterklubben Änglarnas medlemstidning Blått & Vitt och för andra sammanhang och tillfällen. Texterna i sig är väl kanske inte jättekul att läsa bara rakt upp och ned och därför har jag valt att inleda varje text med en kommentar och/eller utläggning från ”nutiden”.

Om oförståelse och förståelse för amerikansk sport

Natten till tisdagen såg jag för första gången ”finalen” i den amerikanska collegefootballens—jag har med tiden kommit att föredra att kalla den fotbollsvariant som ytterst sällan brukar fot för ”football” snarare än ”amerikansk fotboll”, då det senare blir något långdraget efter ett tag—högsta division. För bakgrundens skull kan det vara värt att förklara att just collegefootball till skillnad från andra collegesporter har ett extremt komplicerat system. Alla skolor med football på schemat är uppdelade i tre divisioner, de bästa (det vill säga de som satsar mest på sporten, ger bäst scholarships och har råd att anställa de bästa tränarna) spelar i NCAA Division I, som i sin tur är uppdelad i två underdivisioner, FBS där de allra bästa spelar och FCS därunder. Det finns även Division II och Division III för mindre institutioner och skolor som inte alls har några scholarships för football. I Division I FBS så avgör ett antal journalister och andra genom ett antal rankingar vilka två lag som ska spela i the BCS National Championship Game. Men inte ens utgången av denna ”final” avgör helt vilket lag som anses vara mästare. Istället är det återigen samma journalister och andra som genom sina rankingar avgör detta. Inte sällan är de olika rankingsystemen (varav en del bara bygger på statistik och andra mer på subjektiva värderingar hos de som rankar) inte överens och det finns därför i allmänhet ingen tydlig mästare.

I år vann University of Alabamas collegelag Alabama Crimson Tide ”finalen” övertygande mot Louisiana State Universitys LSU Tigers. Ett LSU som under seriespelet gått 13–0, det vill säga vunnit samtliga sina tretton spelade matcher—det bör noteras att Division I FBS sammanlagt består av 120 lag och att LSU således under säsongen spelat mot bara drygt tio procent av dessa—och även vunnit seriematchen mot Alabama som vann sina övriga elva matcher och slutade på 11–1. LSU hade ett svårare schema under säsongen och framstod som rättmätiga segrare inför matchen. Nu fick Alabama—men inte tredjerankade Oklahoma State Cowboys (12–1), fjärderankade Oregon Ducks (12–2), femterankade Arkansas Razorbacks (11–2) eller till exempel åttonderankade Boise State Broncos (12–1)—ytterligare en chans av de som fixar rankingen att försöka sig på att visa att de var ett bättre lag. LSU uppträdde som ett 0–13-lag snarare än sina verkliga jag, och fick som första lag genom tiderna gå ifrån BCS-finalen utan att ha gjort ett enda poäng. Jag har som sagt inte sett någon final tidigare men har ändå följt med ett tag i collegefootballen och känslan av otillfredställdhet och oförståelse bara ökade ju längre matchen led. Varför spelas den här matchen? Varför avgörs allt här, men ändå inte? Varför fick just Alabama chansen? Varför får inte LSU chansen att i ett ordentligt slutspel visa sig vara bäst ändå? I efterhand har det visat sig att jag var långt i från ensam om det:

In a sport that champions the notion that ”Every Game Counts,” only the final one truly mattered this year. LSU had the better season. Alabama had the better team. The Tide could not have done anything more to prove that, but it sure would be nice if there was a way they could.

Collegefootball står som enda collegesport som drivs under NCAA-flagg utan en tydlig avgörande match. Det är enda collegesport bland de fyra stora amerikanska sporterna som står utan slutspel för att kora mästaren. Amerikanerna har många konstiga saker för sig när det gäller sport, men när det gäller football verkar de ha snurrat in sig mer än vad som är brukligt. Lös det.

• • • • •

För kanske tio år sedan hade jag föraktat allt som kallades amerikansk idrottskultur. Historielösheten och kommersialismen—hur det lag som ett år heter Oilers och håller till i Houston plötsligt Titans och håller till i Nashville, Tennessee—, bristen på supporterkultur och synen på idrott som vilket nöje som helst snarare än en kärlek för livet, allt detta har jag hatat så länge att det har varit svårt att förlika sig med att jag de senaste åren faktiskt följt NFL och sett Super Bowl som den stora sportfinal det faktiskt är, snarare än som ett ironiskt nöje där—som det ibland sägs, hälften av de amerikanska tittarna följer Super Bowl för att se football, andra hälften för att se all påkostad reklam och halvtidsshow—sändningen i sig står för underhållningen. Jag vet att Steelers och Ravens är en av de hårdaste rivaliteterna i NFL, jag vet vad ”The Miracle at the Meadowlands” är, jag vet att Packers supportrar—de enda i NFL som äger sitt lag som jag anser att supportrar bör göra—kallas cheeseheads och jag kan ge en kvalificerad gissning på varför domaren kastat sin gula foul-flagga.

Men historielösheten, kommersialismen, bristen på supporterkultur och den äckliga synen på idrott är svår att komma ifrån. Istället är det collegesporten som får min förståelse. Visst är den kommersiell den med, med coacher som tjänar mer pengar än vad en bra allsvensk spelare någonsin kommer göra, men här finns historia, med över 100 år gamla universitetslag, med långvariga derbymatcher och rivaliteter, med supportrar som visserligen inte når upp till europeisk nivå vad det gäller spontanitet och hjärta men som faktiskt är på matcherna för att heja fram sitt lag snarare än att sitta med vänner eller familj, käka burgare och åka hem i halvtid om matchen är tråkig, och sist men inte minst med spelare som spelar för att de älskar sin sport, inte för att tjäna någon lön som de inte har.

Med det amerikanska idrottssystemet där man efter collegelivet antingen är fullblodsproffs eller på sin höjd står och latjar lite football eller baseball på grillpartyt blir avslutningsmatchen sista året på college extremt känslomässig. Johan Esk, som jag vanligen avskyr då han skriver usla fotbollskrönikor, har präntat ner en av de allra bästa svenska texterna om amerikansk idrott jag någonsin läst, Den största matchen blir också den sista, inför just den ”final” jag såg i måndags natt.

På high school spelar en miljon amerikansk fotboll.

Collegelagen har 50.000 spelare.

I proffsligan NFL finns 1.700.

USA har 500 collegelag. Där spelar 16.000 sistaårselever. 60 blir proffs.

I lagen som möts på måndag, USA:s bästa, är chanserna till en NFL-framtid relativt goda. Men av lagens 45 seniorer kan ändå inte mer än fem, sex killar räkna med att spela vidare.

Det finns inget division 5 att varva ner i, det finns ingen korpenliga, det finns ett fåtal amatörligor men inte alls som för fotbollen i Sverige. För 40 av lagens sistaårsspelare var finalen den sista match de någonsin kommer spela. Alabamas Marquis Maze tvingades att utgå skadad och stod och grät hejdlöst vid sidlinjen. Hans lag ledde och han skulle få vara med om att vinna det största i hans karriär, men sista matchen med gänget skulle han inte kunna fullfölja. Jag förstår inte varför det inte finns fler amatörligor, fler nivåer i systemet och större möjlighet att fortsätta spela efter college, men jag har äntligen förstått att det är i collegesporten jag kan finna allt det som proffsligorna inte har.

En enkel jämförelse

Fotboll.

  • Händelse: en otroligt korkad ung kille tar sig in på fotbollsplan och knuffar lite lätt på en spelare. Dessutom kastas en smällare desförinnan in på planen och landar nära samma spelare.
  • Tidningsrubrik: Skånederbyt avbrutet efter ny läktarskandal.
  • ”Allmänhetens” reaktion: Inför anmälningsplikt för alla som stängs av från fotbollsevenemang! Inför speciella huliganlagar! Förbjud alkoholförsäljning i samband med fotbollsmatcher! Kill ‘em all! Ge fotbollsklubbarna skyhöga böter! ”Jag kommer aldrig mer gå på en match!”

• • • • •

Festival.

  • Händelse: 4 fall av misshandel, 3 fall av stöld, 1 fall av narkotikabrott, 4 fall av bedrägeri, 1 fall av skadegörelse, 7 omhändertagna för berusning första dagen. 2 fall av våldtäkt någon dag senare.
  • Tidningsrubrik: Växande festival med svajig ekonomi.
  • ”Allmänhetens” reaktion: ”Åh det är så kul med festival!”

Om läktarproblem och föreslagna ”lösningar”

Det här är inget svar på Johan Ingerös text ”Bland plattnackar och nappflaskor”, även om Ingerös publicering är den direkt utlösande faktorn bakom beslutet att skriva det här inlägget. Det har länge pågått en debatt i Sverige om hur man ska kunna lösa de huligan- och läktarproblem som finns i svensk fotboll (och till viss del andra sporter). Ofta har många av de föreslagna lösningarna varit tagna helt ur luften (eller kort och gott idiotiska) men å andra sidan har de i allmänhet också lagts fram av personer som jag inte förväntat mig något annat av (eller kort och gott idioter).

Den senaste tiden har (tyvärr) även personer som jag respekterar och personer som rimligen borde veta bättre eller ha vett nog att tänka ett steg längre börjat komma med ”lösningar” utan att överhuvudtaget ha satt sig in i problemet. Det ligger någon form av paradox i att de som upprörs allra mest över problemen kring fotbollen—och därmed också är de som skriker allra mest högljutt om ”lösningar” på problemet—är de som i princip aldrig besöker en fotbollsarena. Det här är ett försvarstal, från en alla de goda supportrar som aldrig får en syl i vädret. Media fylls av de som skriker högst (och aldrig satt sin fot på en svensk arena) och av de som har de mest kontroversiella ”lösningarna” (och aldrig satt sin fot på en svensk arena). Ett försvarstal mot alla så kallade ”lösningar”. Ett försvarstal för riktiga, hållbara lösningar.

Först lite kort om min relation till fotboll och främst svensk klubbfotboll. Jag har följt IFK Göteborg i ungefär tjugo år. Sedan ungefär tio år tillbaka har jag varit på plats på i princip alla hemmamatcher. Sedan fem år tillbaka har jag sett huvuddelen av de bortamatcher Blåvitt har spelat, från hätska möten med AIK på Råsunda via pittoresk idyll i Åtvidaberg och polisvåld i Helsingborg till festande i Amsterdam och skön gemenskap i Tel Aviv. Under denna tid också bloggare på Sveriges största privata supporterblogg, Bara Ben på Glenn Hysén (Aftonbladets Stora Bloggpris 2009 i kategorin sport). Sedan något år tillbaka engagerad i Supporterklubben Änglarna som krönikör i medlemstidningen Blått & Vitt samt sedan några månader tillbaka även invald i supporterklubbens styrelse. Nu skriver jag den här texten som privatperson och mina åsikterna är möjligen inte representativa för någon annan än mig själv, men det kan ju vara lämpligt att presentera vilka kopplingar till fotbollen man har om man på ett seriöst sätt ska diskutera fotbollens problem.

• • • • •

Till saken. För det första bör man ha klart för sig att våldsamheter i samband med fotboll inte är något nytt. Går man tillbaka till fotbollens vagga, England, och söker ursprunget kan man dra en egentligen inte speciellt förvånande slutsats. Som jag skrev för fyra år sedan i inlägget ”Svenskt, göteborgskt och historiskt fotbollsvåld” på BaraBen.com:

Fotbollen har nämligen inte utvecklats till att bli en våldskultur. Det var istället en våldskultur som utvecklades till att bli fotboll.

Nu har inte den svenska fotbollen gjort samma långa resa men har man läst Från gentleman till huligan?: svensk fotbollskultur förr och nu av Torbjörn Andersson och Aage Radmann samt Kung fotboll: den svenska fotbollens kulturhistoria från 1800-talets slut till 1950 av den förre (två böcker som är absoluta måsten att ha läst om man vill kunna diskutera våldsproblematiken kring fotboll på annat än snäv nutida sandlådenivå) så är man fullt medveten om att dagens problem varken är nya eller okända (för ett par exempel hänvisas till ovan länkade inlägg).

En vanlig missuppfattning verkar vara att det är fotbollen som har skapat bråkstakarna och våldsverkarna och att det därför bara är ett fotbollsproblem (se till exempel Roland Poirier Martinssons ledarkrönika ”Huliganismen är klubbarnas fel” i Svenska Dagbladet från den 9 maj i år). Att det är fotbollen som ska straffas, att det är fotbollen som ska betala och att det är fotbollen och bara fotbollen som är skyldiga att lösa problemet. Som om att om man får bort den lilla klicken idioter från läktarna så skulle problemen sluta existera. Det är ett oerhört naivt tänk. Våldet är ett samhällsproblem och om man bara ”löser” problemet genom att gå på symptomet (bråk på läktarna) kommer det bara att leda till symptom på annat håll. Det kommer brännas en och annan bil extra ute i våra förorter. Det kommer kastas en och annan gatsten extra i några politiska demonstrationer. Det kommer ske ett och annat ytterligare krogslagsmål på helgerna. Problemen försvinner möjligen från fotbollen men förflyttas i praktiken bara till ett annat område. Därför är det meningslöst att kräva att fotbollsklubbarna ska betala för polisinsatserna. Förutom att de redan precis som alla andra betalar skatt som går till just bland annat polisen så är det ändå i slutändan samhället som helhet får betala för de ökade polisinsatserna på de andra områdena.

Om enorma polisinsatser vid fotbollsmatcher får slut på de incidenter som sker, kommer då nästa klagovåg rikta sig mot de politiska partierna, mot krogarna och nattklubbarna, mot miljonförorterna? När kommer det inses att man borde inrikta sina insatser på sjukdomen och inte bara mot symptomen? När kommer det inses att det alltid funnits en klick i samhället som sökt sig till våldet? Från byaslagsmål på dansbanorna och uppgörelser mellan raggare och mods till våldsamheter mellan rasister och antirasister. När kommer det inses att man lagt miljarder på att dölja tumören med kosmetika istället för att ha försökt operera bort den?

Tyvärr har jag ingen lösning på ett månghundraårigt samhällsproblem. Men jag vet i alla fall att lösningen inte är att peka finger och lasta över bördan på fotbollen.

• • • • •

Av ovan nämnda anledning står det även klart att det inte är en lösning att straffa klubbarna. Oavsett vad många oinsatta tror så lägger de allsvenska föreningarna ner enorma summor på säkerhet. Men klubbarna kan inte och ska inte agera polis och rättsväsende. Det yttersta ansvaret att skydda publik, spelare och funktionärer ligger på samhället genom just polis och rättsväsende. Det gynnar ingen att klubbarna istället för att betala säkerhet ska betala enorma bötessummor för ett, i grund och botten, samhällsproblem.

Inte heller är det en rimlig lösning att kollektivt bestraffa alla fotbollssupportrar. Johan Ingerö föreslår i sitt inlägg att man ska döma klubbarna att spela inför tomma läktare för varje spelaravbrott som sker. Andra har föreslagit poängavdrag och andra former av bestraffning som ska ”drabba” supportrar och/eller klubben. Vad Ingerö och alla andra uppenbarligen missat är att man praktiserat olika typer av kollektiv bestraffning i över 15 år. Djurgården dömdes att spela en match inför tomma läktare 1995. 2004 dömdes AIK till samma sak. Hammarby fick tre poängs avdrag efter publikproblem 2006. Förra året fick Djurgården spela sin första match inför tomma läktare efter att en motståndarspelare blivit slagen av en supporter i kvalmatchen hösten 2009. Har vi sett någon tydlig förbättring på läktarna efter de här kollektiva straffen?

Oavsett om poängen är att skrämma potentiella våldsverkare till passivitet—vilket alltså uppenbarligen inte fungerar, alla logiskt tänkande människor torde inse att dessa enskilda idioter till individer knappast tänker på de potentiella följderna av sitt agerande när de kastar smällaren eller hoppar in på planen—eller om poängen är att skrämma övriga supportrar till aktivitet (genom någon form av läktarmedborgargarde som Ingerö verkar vilja)—vilket redan i hög grad sker, gårdagens planbeträdare blev bortskickad från klackläktaren av publiken där på grund av sitt dåliga uppträdande, vilket alltså inte hindrade honom från att bete sig som en idiot—så fungerar inte kollektiv bestraffning. Vem tror att krogslagsmålen skulle minska om man vissa helger stängde alla krogar på grund av våldet föregående helg?

Eller som Lars Anders Johansson uttrycker det i svarsinlägget ”Huliganismen är inte klubbarnas fel” till Martinssons ovan länkade ledarkrönika:

Att dra in tillståndet för storklubbarna att arrangera matcher, såsom Martinsson föreslår, vore att kollektivt bestraffa en stor mängd fredliga supportrar och klubbmedlemmar för att få dem att utöva något slags socialt tryck på de individer som begår brott i samband med matcherna. Det vore att följa samma principer som i vissa diktaturer där man straffar kriminellas familjemedlemmar för att komma åt de kriminella.

Ändå vill Martinsson och många med honom straffa klubbarna och alla deras tiotusentals medlemmar för vad några hundra kriminella ägnar sig åt. Det finns en social acceptans för huliganismen i supporterkulturen, menar Martinsson och förväxlar därmed gruppmentaliteten i de breda supporterleden med huliganernas aggressivitet. De flesta supportrar accepterar inte alls huliganismen, men få är beredda att gå i närkamp med påtända, muskulösa och närstridstränade våldsverkare. Det är polisens uppdrag. Polisen har betalt för att skydda medborgarna från kriminalitet och våld, de är utbildade för det och de har utrustning för det.

• • • • •

Problemet med att komma åt våldsverkarna på grund av en ovilja bland supportrar att anmäla varandra har dessutom en djupare förklaring än vad man kanske tror. Det finns en allmän ”vi mot dem”-känsla inom fotbollen inte bara mot motståndarlagets supportrar utan även mot ordningsmakten, som jag tidigare har skrivit om här. Likt vissa kollektivt vill bestraffa alla supportrar blir redan alla supportrar kollektivt behandlade som pack av polisen i många fall, i allmänhet som bortasupportrar. Oavsett om man är fredlig som jag (som inte slagit någon sedan lågstadiet) eller en risksupporter. En naturlig följd av detta är att polisen inte längre är den naturliga beskyddaren. Även om det är fel så förstår jag att många supportrar inte ser någon poäng i att anmäla en bengalkastare till en poliskår som i nästa match kommer gå lös med batonger på dem oavsett om de gjort något eller ej. För en längre utläggning av detta fenomen rekommenderar jag återigen Lars Anders Johanssons blogg, både en och två gånger.

På samma sätt spelar media en stor roll i hur omvärlden uppfattar fotbollssupportrar. Jag klarar oftast inte av Marcus Birro men i dag skrev han en krönika i Expressen som var klockren. I ”Även en dåre har rätt till försvarstal” skriver han bland annat:

Svensk fotboll har en publik och ett intresse som svensk fotboll inte kan leva upp till. Fansen är bättre än spelet.

Fotbollen som spelas på våra dåliga gräsmattor och på dem av plast är bedrövlig. Men fansens kärlek till laget håller europeisk klass. Det är bättre tryck på vissa allsvenska matcher än det är i serie A.

Det finns en uppenbar snedbalans i hur media skriver om supportrar. En fantastisk allsvensk match, med underbar publik inramning, hyllar aldrig fansen. Istället hyllas lagen, vädret, spelarna, domaren, tempot, passningarna, räddningarna, målen. Aldrig fansen. Världen utanför svensk fotbolls innersta kärna inkluderar inte fansen. Samhället avskyr fansen. De är bara till besvär. Alltså hamnar fansen utanför alla sammanhang och alltså skapar man sig sina egna oaser, sina egna världar där de bekräftar varandra.

Undersökningar från Svenska fotbollförbundet ger svaret att 90 procent av fotbollspubliken anser att stämningen är den viktigaste faktorn bakom besöket. Men media och utomstående bloggare sopar allt det positiva under mattan, lyfter fram allt det negativa och förväntar sig sedan att utvecklingen ska gå åt rätt håll. I går var det 24 000 supportrar på Swedbank Stadion som skötte sig och skapade en grym atmosfär, en som kastade en smällare och en som gick in på planen och puttade på en spelare. Är det rättvist att samtidigt som man helt undviker att lyfta fram det positiva de 24 000 skapade också peka finger åt dem och anklaga dem för vad de två idioterna gjorde?

• • • • •

Jag har som sagt ingen lösning på samhällsproblemet. Jag tror inte att någon har det, i alla fall inte i en så snäv kontext som diskuteras.

Vill man ha bort bråkstakarna från fotbollen går det bara att åstadkomma genom att straffa just bråkstakarna. Vi behöver inga speciella huliganlagar. Vi behöver inte kollektiv bestraffning. Vi behöver inte poängavdrag och påtvingade extra poliskostnader. Det har inte hindrat idioterna hittills och det kommer inte hindra dem framöver heller. Det finns ingen lösning som hindrar framtida potentiella övertramp. Den enda rimliga åtgärden är att identifiera, straffa och stänga av de individer som faktiskt missköter sig (och det är här man kan lägga resurser genom till exempel bättre övervakningskameror och bättre samarbete med polisen så att identiteten på de som grips faktiskt blir känd för klubbarna). Precis som man gör i övriga samhället. Det är inte rimligt att fotbollen ska vara en helt annan värld där helt andra regler gäller. Eller som en kommentar till Ingerös inlägg skriver:

Smaka på följande:
”Stenkastningen i Rosengård kan fortgå eftersom invånarna där inte gör något åt saken. Det är dags för lite gammal god kollektiv bestraffning. Stäng av all busstrafik i en vecka vid varje incident som inträffar! Då skulle nog de boendes tolerans för de unga kriminella gängen sjunka som en sten. Det är dags att dom beonde själva rensar upp i sina led.”

En framkomlig väg? Kanske. Rimligt? Nej, inte särskilt.

Ute på gatan förväntar vi oss inte att gemene man ska konfrontera upphetsade gäng av unga brottslingar. Men på idrottsläktaren är det inte bara berömvärt, det är ett krav att åskådarna där i grupp handgripligen ska stoppa dom gäng som stör ordningen.

Vi fotbollssupportrar kan naturligtvis också dra vårt strå till stacken genom att fördöma avarterna. Och det görs. I dag gick Änglarna med flera Blåvita grupperingar ut med ett gemensamt upprop mot smällare, inför gårdagens match i Malmö delades 20 000 lappar med MFF Supports uppförandekod ut. I AIK har det från (kanske förvånande) firmahåll meddelats om att det gäller totalförbud mot inkastade föremål. Förhoppningsvis ger det effekt. Men till syvende och sist är det bara samhället som helhet som kan lösa problemet genom att lägga fokus på rätt saker istället för att bolla problemet fram och tillbaka mellan klubbar, polis och supportrar.

Om Kalle Anka-partiet och polisavgifter

Miljöpartiet är på tapeten i dagarna. Wetterstrand och Eriksson avgår som språkrör och i morgon väljs nya på partikongressen. Dessutom föredrar en av kandidaterna, Mikaela Valtersson, att åka taxi istället för att ta pendeln. Oklart hur det kommer fungera om MP någonsin får igenom sin vision om en bilfri innerstad… Mest intressant är dock en liten nyhet på SVT som tittat igenom de motioner som partiets medlemmar skickat in till kongressen. Nog för att det bara är motioner—och jävlar vad man kan hitta lustigheter om man kollar igenom alla partiers—men blir man inte lite skrämd av vad för sorts politik Miljöpartiet ska stå för om det finns medlemmar som skriver motioner (vilket ändå kräver åtminstone lite engagemang) om att tobak bara ska säljas på recept, att nybyggda hus ska ha vita tak (va?), att försäljning av kött ska förbjudas, att motorsport ska förbjudas och att man bör avskaffa (avskaffa?) ränta och inflation. Är det ett riksdagsparti vi har att göra med här eller är det Kalle Anka-partiet in disguise?

• • • • •

Dagens tipspromenadfråga snor jag skamlöst från Twitter:

Vem betalar för polisinsatsen vid moskébygget på Hisingen i morgon?

1. Nazisterna?
X. Kommunisterna?
2. Fotbollsklubbarna?

• • • • •

Just som jag skickade ut inlägget i etern dyker en re-tweet (följ dystopikarneval för mer skoj) av dagens mest episka tweet upp i min lista. Monica Green, Socialdemokraternas talesperson i IT-frågor verkar ha lite problem med IT-kompetensen

S.C.A.B.?

Som supporter till ett fotbollslag med rätt många supportrar lär man sig snabbt att leva i en helt annan rättsvärld när man är på bortamatch. Främst när det gäller polisinsatser. Som laglydig medborgare utan prick i registret och med ett rätt balanserat förhållande till poliskåren är det ibland skrämmande hur snabbt man vänjer sig vid att bli behandlad som boskap och se andra bli behandlade som skit när man är i Stockholm, Helsingborg eller Malmö. Jag är den första att säga att det finns en del rötägg bland oss supportrar (precis som bland krogbesökare eller vilken grupp personer som helst), men det berättigar inte det svinaktiga beteende man ofta får se från polisens sida. Jag har sett i övrigt lugna personer bli brutalt nedtryckta i marken för att de visat långfingret, jag har sett poliser helt oprovocerat dunka en killes huvud i backspegeln på en polisvan, jag har sett ridande poliser storma fram genom täta folkmassor och jag har sett personer så när bli söndertrampade av hästarna. Och det här är tyvärr nästan vad man väntar sig. Varje gång.

Förra helgen var det final i Supercupen, Helsingborgs IF gästade Malmö och rätt många helsingborgare var på plats. Här är en av deras berättelser om den svenska polisen 2011. Det ska sägas att precis som i alla grupper finns det naturligtvis poliser som beter sig illa och att det därför är förståeligt om än inte acceptabelt att det ibland sker incidenter där poliser begår tjänstefel. Men det är inte engångsföreteelser och drabbar inte bara en eller ett par människor när polisen bevakar fotbollsevenemang. Det händer gång på gång på gång och drabbar dussintals och ibland hundratals människor.

Värst är just polisen i Skåne och allra mest den i Helsingborg där huvuddelen av alla huvudlösa fall av polisövervåld jag bevittnat sker. Det är ingen slump att den klassiska—i mer ljusskygga sammanhang—akronymen A.C.A.B. (All Cops Are Bastards) i supporterkretsar förekommer rätt flitigt i en lätt modifierad form: S.C.A.B.—Skåne Cops Are Bastards. Ibland är det förståeligt att man som polis reagerar lite kraftigare än nödvändigt när skränande och bråkiga fotbollssupportrar är ”motståndarna”, men ibland förstår man ingenting alls.

Ok, supportern är gaisare och som IFK:are ska jag rimligen skratta åt bilden men det går ju inte. Det är en fullständigt vansinnig bild av Sverige år 2009 (Helsingborgs IF–GAIS den 23 augusti). Där en—förvisso säkerligen överförfriskad och hetsande—supporter står på en sida om ett stängsel (med taggtråd överst) och uppenbarligen inte utgör någon fara för någon som helst människa på andra sidan (händerna är tomma). På den där andra sidan står en polis—han som representerar staten och som anses kunna hantera ett våldsmonopol—med arg min och sprutar pepparsprej genom stängslet mot supportern. Det går inte att ta till några undanflykter för att försvara eller ens förklara polisens agerande. Hade det hänt var som helst i Sverige, utom i samband med en fotbollsmatch, hade det blivit enorma rubriker. Som supporter skakar man bara på huvudet och muttrar något om vardagsmat.

När jag ser en högriskmatch, oavsett om det är i Göteborg eller på någon annan ort, är jag inte mest rädd för att råka illa ut på grund av motståndarsupportrar. Det är en risk man rätt enkelt kan minimera eftersom det i allmänhet är uppenbart när det är fara å färde av den anledningen. Nej, jag är mest rädd för att råka illa ut på grund av polisen. Det är en helt oberäknelig fara som kan dyka upp när som helst och hur som helst, utan att man har någon möjlighet att ta till några riskminimerande åtgärder. Det hjälper inte ens att vara säkerhetsansvarig för sin förening.

Om Olof Palmes härliga vänner

Johan Norbergs senaste krönika i Metro är—även om den inte egentligen presenterar något nytt—läsvärd och högaktuell i dessa tider när det varit både årsdagen av mordet på Olof Palme och många som anser att Alliansens utrikespolitik är tandlös. Olof Palmes vurmande för frihetskämpar, och antipatier mot imperialistiska tendenser och diktaturer—som i Vietnamkriget, Francos Spanien, apartheid i Sydafrika och Pinochets Chile—är vad många verkar sakna. Någon som ryter till mot USA och vågar kalla diktaturer för ”satans mördare”.

Problemet är bara att dessa goda sidor vägs upp med marginal av Palmes Sverige och Palmes mycket härliga vänskap med många härliga vänner. Här är ett par exempel:

  • I rädsla att stöta sig med Sovjetunionen ansågs kritiken av vår forna granne i öster vara felaktigt uppmålade ”djävulsbilder”. Sverige sysslade ”inte med anti-sovjetism”, anti-amerikanism gick dock uppenbarligen bra. Att starkt ta ställning för av USA förtryckta länder var ett signum, men han kritiserade starkt ”den korstågsanda i syfte att befria Östeuropa som härskade på konservativt håll i väst”.
  • En nära vän till Olof och Lisbet Palme var Robert Mugabe och hans fru Sally. Det kan ju tyckas vara rätt naturligt eftersom Mugabe faktiskt från början var en frihetskämpe under den vita mannens förtryck. Samtidigt en frihetskämpe som inte skydde några medel för att få oppositionsledare att ”försvinna” eller för att vinna ”demokratiska” val.
  • Palme beskrev hur Ayatolla Khomenis regim efter den islamiska revolutionen ”bygger upp sina demokratiska institutioner med pedantisk noggrannhet”. Samma Iran som med pedantisk noggrannhet avrättade nästan 8 000 politiska fångar mellan 1981 och 1985.
  • När Pol Pot och de Röda khmererna tog makten i Kambodja var det enligt Palme och Fidel Castro ”en stor seger för folkens rätt att bestämma över sitt eget öde”, som det så fint hette i en gemensam kommuniké från de båda. Det var ett fruktansvärt jävla öde kambodjanerna bestämde sig för.
  • Fidel Castro ja, ännu en förtryckarvän till Palme som hyllades (med ”stor sympati och ömsesidig förståelse”) samtidigt som hans kubanska föregångarförtryckare, Fulgencio Batista (stödd av USA), naturligtvis fördömdes.
  • En annan som Palme kallade sin vän var Abdessalam Jalloud, dåvarande premiärminister i Libyen—se där!—och nära vän till—trumvirvel—Gaddafi. En Jalloud som efter den libyska revolutionen på order av Gaddafi tog sin en liten resa till Peking för att försöka köpa en atombomb av kineserna för 100 miljoner dollar så att man kunde ”lösa den arabisk-israeliska konfliken en gång för alla”. Härlig vän!
  • Med den östtyske diktatorn Hoenecker talade Palme om fred, försoning och vänskap. Han glömde dock av att tala om frihet, demokrati och oviljan att bli skjuten av sina landsmän när man vill lämna landet.

Han försökte kanske ärligt stå på de förtryckta folkens sida—i Nordvietnam, Kambodja, Libyen, Tanzania, Östtyskland, Iran, Zimbabwe, Kuba och Etiopien—men i verkligheten stod han på de socialistiska, marxistiska och kommunistiska förtryckarnas sida. Om han inte var medveten om det borde han ändå varit det. Olof Palme är måhända Sveriges mest karismatiska statsminister genom tiderna. Men han är också den mest hycklande.

• • • • •

Dessutom höll han på Djurgården.