Om oförståelse och förståelse för amerikansk sport

Natten till tisdagen såg jag för första gången ”finalen” i den amerikanska collegefootballens—jag har med tiden kommit att föredra att kalla den fotbollsvariant som ytterst sällan brukar fot för ”football” snarare än ”amerikansk fotboll”, då det senare blir något långdraget efter ett tag—högsta division. För bakgrundens skull kan det vara värt att förklara att just collegefootball till skillnad från andra collegesporter har ett extremt komplicerat system. Alla skolor med football på schemat är uppdelade i tre divisioner, de bästa (det vill säga de som satsar mest på sporten, ger bäst scholarships och har råd att anställa de bästa tränarna) spelar i NCAA Division I, som i sin tur är uppdelad i två underdivisioner, FBS där de allra bästa spelar och FCS därunder. Det finns även Division II och Division III för mindre institutioner och skolor som inte alls har några scholarships för football. I Division I FBS så avgör ett antal journalister och andra genom ett antal rankingar vilka två lag som ska spela i the BCS National Championship Game. Men inte ens utgången av denna ”final” avgör helt vilket lag som anses vara mästare. Istället är det återigen samma journalister och andra som genom sina rankingar avgör detta. Inte sällan är de olika rankingsystemen (varav en del bara bygger på statistik och andra mer på subjektiva värderingar hos de som rankar) inte överens och det finns därför i allmänhet ingen tydlig mästare.

I år vann University of Alabamas collegelag Alabama Crimson Tide ”finalen” övertygande mot Louisiana State Universitys LSU Tigers. Ett LSU som under seriespelet gått 13–0, det vill säga vunnit samtliga sina tretton spelade matcher—det bör noteras att Division I FBS sammanlagt består av 120 lag och att LSU således under säsongen spelat mot bara drygt tio procent av dessa—och även vunnit seriematchen mot Alabama som vann sina övriga elva matcher och slutade på 11–1. LSU hade ett svårare schema under säsongen och framstod som rättmätiga segrare inför matchen. Nu fick Alabama—men inte tredjerankade Oklahoma State Cowboys (12–1), fjärderankade Oregon Ducks (12–2), femterankade Arkansas Razorbacks (11–2) eller till exempel åttonderankade Boise State Broncos (12–1)—ytterligare en chans av de som fixar rankingen att försöka sig på att visa att de var ett bättre lag. LSU uppträdde som ett 0–13-lag snarare än sina verkliga jag, och fick som första lag genom tiderna gå ifrån BCS-finalen utan att ha gjort ett enda poäng. Jag har som sagt inte sett någon final tidigare men har ändå följt med ett tag i collegefootballen och känslan av otillfredställdhet och oförståelse bara ökade ju längre matchen led. Varför spelas den här matchen? Varför avgörs allt här, men ändå inte? Varför fick just Alabama chansen? Varför får inte LSU chansen att i ett ordentligt slutspel visa sig vara bäst ändå? I efterhand har det visat sig att jag var långt i från ensam om det:

In a sport that champions the notion that ”Every Game Counts,” only the final one truly mattered this year. LSU had the better season. Alabama had the better team. The Tide could not have done anything more to prove that, but it sure would be nice if there was a way they could.

Collegefootball står som enda collegesport som drivs under NCAA-flagg utan en tydlig avgörande match. Det är enda collegesport bland de fyra stora amerikanska sporterna som står utan slutspel för att kora mästaren. Amerikanerna har många konstiga saker för sig när det gäller sport, men när det gäller football verkar de ha snurrat in sig mer än vad som är brukligt. Lös det.

• • • • •

För kanske tio år sedan hade jag föraktat allt som kallades amerikansk idrottskultur. Historielösheten och kommersialismen—hur det lag som ett år heter Oilers och håller till i Houston plötsligt Titans och håller till i Nashville, Tennessee—, bristen på supporterkultur och synen på idrott som vilket nöje som helst snarare än en kärlek för livet, allt detta har jag hatat så länge att det har varit svårt att förlika sig med att jag de senaste åren faktiskt följt NFL och sett Super Bowl som den stora sportfinal det faktiskt är, snarare än som ett ironiskt nöje där—som det ibland sägs, hälften av de amerikanska tittarna följer Super Bowl för att se football, andra hälften för att se all påkostad reklam och halvtidsshow—sändningen i sig står för underhållningen. Jag vet att Steelers och Ravens är en av de hårdaste rivaliteterna i NFL, jag vet vad ”The Miracle at the Meadowlands” är, jag vet att Packers supportrar—de enda i NFL som äger sitt lag som jag anser att supportrar bör göra—kallas cheeseheads och jag kan ge en kvalificerad gissning på varför domaren kastat sin gula foul-flagga.

Men historielösheten, kommersialismen, bristen på supporterkultur och den äckliga synen på idrott är svår att komma ifrån. Istället är det collegesporten som får min förståelse. Visst är den kommersiell den med, med coacher som tjänar mer pengar än vad en bra allsvensk spelare någonsin kommer göra, men här finns historia, med över 100 år gamla universitetslag, med långvariga derbymatcher och rivaliteter, med supportrar som visserligen inte når upp till europeisk nivå vad det gäller spontanitet och hjärta men som faktiskt är på matcherna för att heja fram sitt lag snarare än att sitta med vänner eller familj, käka burgare och åka hem i halvtid om matchen är tråkig, och sist men inte minst med spelare som spelar för att de älskar sin sport, inte för att tjäna någon lön som de inte har.

Med det amerikanska idrottssystemet där man efter collegelivet antingen är fullblodsproffs eller på sin höjd står och latjar lite football eller baseball på grillpartyt blir avslutningsmatchen sista året på college extremt känslomässig. Johan Esk, som jag vanligen avskyr då han skriver usla fotbollskrönikor, har präntat ner en av de allra bästa svenska texterna om amerikansk idrott jag någonsin läst, Den största matchen blir också den sista, inför just den ”final” jag såg i måndags natt.

På high school spelar en miljon amerikansk fotboll.

Collegelagen har 50.000 spelare.

I proffsligan NFL finns 1.700.

USA har 500 collegelag. Där spelar 16.000 sistaårselever. 60 blir proffs.

I lagen som möts på måndag, USA:s bästa, är chanserna till en NFL-framtid relativt goda. Men av lagens 45 seniorer kan ändå inte mer än fem, sex killar räkna med att spela vidare.

Det finns inget division 5 att varva ner i, det finns ingen korpenliga, det finns ett fåtal amatörligor men inte alls som för fotbollen i Sverige. För 40 av lagens sistaårsspelare var finalen den sista match de någonsin kommer spela. Alabamas Marquis Maze tvingades att utgå skadad och stod och grät hejdlöst vid sidlinjen. Hans lag ledde och han skulle få vara med om att vinna det största i hans karriär, men sista matchen med gänget skulle han inte kunna fullfölja. Jag förstår inte varför det inte finns fler amatörligor, fler nivåer i systemet och större möjlighet att fortsätta spela efter college, men jag har äntligen förstått att det är i collegesporten jag kan finna allt det som proffsligorna inte har.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *