Om tragisk historia

Ibland hittar man av en slump intressanta eller sorgliga eller sorgliga små händelser från historien. I dag läste jag delar av boken Den glömda historien: om svenska öden och äventyr i öster under tusen år (John Chrispinsson) som handlar om precis det som undertiteln säger. Jag fastnade för den tragiska berättelsen om Viborgs fall under fortsättningskriget, och speciellt den sista meningen av de här två styckena (som finns med här som referenspunkt):

Den 9 juni 1944 befann sig deras svärson, juridikstudenten Stig Hästö, i familjen Gräsbecks våning. Hans egen lägenhet på Kullervogatan tömdes av moster Eva, några timmar senare var huset en ruin. Han gjorde en sista nostalgisk cykeltur genom hemstaden medan Ragnarök närmade sig. Dånet från Näset tilltog timme för timme. Han cyklade förbi sin mammas gamla café och mindes hur alla i hans trappuppgång hade talat svenska. Han mindes alla spännande bandymatcher men också de hätska glåporden mot de svenska lagen. Han mindes familjen MacKerachers tre vackra döttrar som bara talade svenska och engelska eftersom pappan var skotte och mamman från Sverige och han mindes den siste svenske kyrkoherden Mosander.

På sin cykeltur såg han att apoteket var tömt, Hovings bokhandel härjad och i Starckjohanns affär gapade hyllorna tomma. Skönt att Herman Starckjohann slapp uppleva detta, tänkte han. En av stadens stora profiler, Herman Starckjohann, hade dött när han försökt fly på en cykel några dagar tidigare. Alvar Aaltos berömda funkisbibliotek var en röra, böckerna låg utslängda på golvet. Svenska lyceum, hans gamla skola, var bombat. Överallt såg han tysta, springande soldater och hela tiden hörde han mullret från fronten. Hästö fann plundrare i svärföräldrarnas lägenhet, han skällde på dem och de dröp skamsna av. Den allra sista natten i Viborg sov han i en park eftersom det kändes säkrare än att vara i hus som kunde bombas och börja brinna. Hans bitterhet var så stark att det gjorde ont. Han lämnade för sista gången sin hemstad den 20 juni 1944. De sista orden i dagboken är mycket bittra: ”År 2595 kan ryska Viborg peka på en lika lång tradition som svenskarna i Viborg kunde 1944.”

Det är ett tag kvar till år 2595.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *