Om löneglapp, statistik och förbannad lögn

I går publicerade Dagens Nyheter artikeln ”Rekordstort löneglapp mellan ung och gammal” som hänvisar till en undersökning beställd av den parlamentariska socialförsäkringsutredningen. Artikeln lobbar i grund och botten för att löneglappet mellan ung (20–29 år) och gammal (30–54 år) är alldeles för stort. 2010 hade unga 74 procent av de äldres—som i det här fallet utöver åldersklassen även definieras som gymnasieutbildade män med god hälsa, av någon anledning—löner. Detta är tydligen ett problem. Med statistik kan man visa allting och i det här fallet har man tydligen bestämt sig att den här löneskillnaden betyder att unga får en alldeles för låg ingångslön. Helst av allt vill man förmodligen att det inte ska finnas något glapp alls… Ingenstans lägger man en endaste tanke på att statistiken lika gärna kan visa på att lönen för äldre kanske istället ökat. Jag kan bara tala för mig själv, men hur intressant hade det varit att få ett jobb där man får en ingångslön och sen inte kan förvänta sig någon löneökning över huvud taget? Är det inte bra att det finns ett löneglapp som främjar utveckling och sporrar yngre att prestera bra i arbetslivet?

Som civilingenjörsutbildad känns löneglappet till och med för lågt. Löneutvecklingen jag förväntar mig i mitt arbetsliv skulle motsvara en att unga skulle ha kanske 50–70 procent av de äldres lön. Det finns så klart arbeten där löneutvecklingen inte är lika hög och arbeten där den är högre. Samtidigt är åldersgrupperna så breda och löneglappet är oaktat vilken typ av tjänst, utbildning och arbetslivserfarenhet man har att det i princip är omöjligt att dra några slutsatser alls. Lika lite som siffrorna tyder på att äldres löner har ökat, så tyder siffrorna på att yngre skulle vara underbetalda.

Vad som är betydligt mer intressant i undersökningen, som hittas här, är att andelen som är överutbildade i förhållande till sitt arbete har ökat drastiskt de senaste 30 åren, från runt 10 procent 1974 till 55(!) procent 2010. Samtidigt sjunker andelen där utbildning–arbete matchar (från 70 till 40 procent) och andelen underutbildade (från 15 till 5 procent). Se graf på sida 33 i PDF:en. Jag har redan skrivit en del om att svenskar väljer utbildning utan att ha en tanke på om den behövs i arbetslivet eller ej. Allt som en följd av vänsterns propagerande för att alla ska vidareutbilda sig. Uppenbart är att det leder till en arbetsmarknad där väldigt många känner sig underbetalda och med en alldeles för dålig löneutveckling i förhållande till sin utbildning. Det är kanske dags att tänka om?

• • • • •

De flesta har säkert sett försvarsmaktens reklamkampanj ”Vad håller du på med?” där man visar Söderhipsters som tar kort på sin mat, folk som gör pixelart av postitlappar och ordnar böckerna i bokhyllan i färgordning. Halvkul reklam som driver med kulturfolk men som förmodligen inte riktigt prickar rätt i sin målgrupp. Hur som helst har jag svårt för att vi ska ha ett försvar vars huvudsakliga syfte verkar vara att lämna Sverige och agera i oroshärdar utomlands. Jag hade hellre sett ett försvar som är just ett försvar, och som gör bra reklamkampanjer i stil med den senaste kampanjen från det norska forsvaret:

Svett och andra störande moment

Nu har (förhoppningsvis) sista sommaren på Hemköp dragit igång igen och framför mig ligger åtta härliga veckor med jobb. Åtta härliga veckor med svett. Jag jobbade min första sommar på Hemköp—fast butiken hette på den tiden Billhälls, som senare blev uppköpta av Hemköp—för nio somrar sedan. Under alla dessa år har jag lidit enormt av att jag i princip svettas ihjäl när jag arbetar. Oavsett om jag står i ett fryslager eller ute på butiksgolvet. Kanske beror det på att jag har svårt att göra något i lugnt tempo, kanske beror det på att jag svettas mer än andra. Men så efter nio år har jag insett att det är mina händer det är fel på.

Eftersom man handskas med kartong i princip åtta timmar om dagen blir fingrar och nagelbanden rätt illa tilltygade om man jobbar utan handskar. Det rivs och slits upp emballage och lyfts varor och pillas i hyllor på ett sådant sätt att det nästan är nödvändigt att ha handskar på sig för att ha några fingrar kvar. Men så testade jag att arbeta utan handskar nu i veckan och helt plötsligt svettas jag bara hälften så mycket. Fleecejacka på eller av, t-shirt under arbetströjan eller ej, långkallingar på eller ej (ok, jag har inte testat det) har inte inverkat något väsentligt på min svettproduktion. Men ett par jävla fingervantar gör all skillnad i världen.

Som vanligt upptäcker man sådana här livsförändrande saker när man snart inte har någon nytta för dem… I höst lär jag väl upptäcka något sätt att plugga på som hade gett mig femmor i alla ämnen på Chalmers.

• • • • •

Ibland undrar man vem som designar Axfoods datorsystem. Det är typ femhundra olika inloggningar och sidor att hålla koll på och ingenting funkar enligt devisen ”om användaren förväntar sig att knapp Y gör sak X, låt oss då programmera systemet så att knapp Y gör sak X”, eller kortare, ingenting funkar logiskt. Ibland drömmer jag om att bygga om systemet från grunden. Ibland drömmer jag även om att jag kan flyga.

Men man kanske inte ska klaga för mycket:

• • • • •

Jag har inte varit speciellt förtjust i vin även om ett glas eller så till någon middag alltid slunkit ner utan problem. På midsommar fick jag dock chansen att smaka på ett portvin som var så gott att jag faktiskt köpte en egen flaska idag. Churchill’s Late Bottled Vintage heter det, trots att det är portugisiskt. Testa.

Att handla i matbutik

Jag jobbade extra i dag för att folk på Hemköp är utbrända. Inte så jävla konstigt när nya butiken är dubbelt så stor med dubbelt så många kunder och dubbelt så mycket att göra, men inte speciellt många nyanställningar. Det är en fantastisk ekvation som leder till garanterat kaos. Hur som helst är det en fantastisk miljö att vistas i om man vill studera mänskligheten och dess beteende.

Man tycker ju att folk ska vara proffs på att handla i butik. Ärligt, sen du var småtting och för första gången skickades ensam till butiken av mamma för att handla en liter mjölk, till dess att du köper det där kaffebrö’t du tänkt servera på din egen begravning så har du handlat i livsmedelsbutiker kanske 10 000 gånger (tre gånger i veckan i 65 år). Tio tusen gånger! Rimligen borde alltså folk veta hur man beter sig i butik. Så jävla många debutanthandlare går det liksom inte omkring i butiken en given dag, kan man tänka sig. Ändå beter sig folk som om de aldrig sett en kundkorg tidigare, aldrig läst en karta tidigare, aldrig tagit instruktioner tidigare, aldrig kört en kundvagn tidigare.

De frågar efter äggen som står helt synligt bredvid dem. De tar inte fram plånboken förrän efter kassörskan sagt beloppet och sen ska de gräva efter de där småmynten de tänkt betala med. De ställer kundvagnar tvärs över gången. De påstår att de gått omkring i butiken en timma och letat efter pappersavdelningen. De envisas med att ställa läskflaskorna upp på rullbandet trots att de förmodligen hundratals gånger gjort samma sak och märkt att flaskorna ramlar så fort bandet körs igång. De lägger vispgräddpaketen i frysdiskarna när de kommer på att de inte vill ha vispgrädde. Men mest av allt lär de sig aldrig av sina misstag. Trots att de handlat i butik tusentals gånger. Fascinerande.

Tur då att det ibland dyker upp en ljusglimt i form av en människa som faktiskt går att prata med, annars hade jag knaprat piller hela dagarna. I dag fick jag ett intressant recept på en italiensk korvsoppa av en äldre dam som handlade för en matbjudning och som undrade om jag inte blev galen av alla dessa frågor. Då spräcktes bubblan och jag insåg att hoppet om mänskligheten kanske inte är helt förlorat ändå.