Om en blogg (som kanske inte är en blogg)

I går fyllde bloggen ”Bara Ben på Glenn Hysén” (BaraBen) 10 år. Den 24 mars 2005 startade Markus Hankins (numera nyhetschef på GT) en supporterblogg för IFK Göteborg i synnerhet och svensk fotboll i allmänhet (i den ordningen), vilket rätt många gjorde på den tiden (startade supporterbloggar alltså). 2003 hade WordPress skapats och Google hade köpt upp Blogger. Folk började blogga på riktigt när det plötsligt fanns vettiga gratistjänster tillgängliga för alla, men började främst skriva om politik och annat ”viktigt”. Sen följde fler intresseområden, innan till sist privatpersonsbloggandet blev riktigt stort. Under de närmsta åren kom bloggarna att bli grunden i det som börjat kallas ”Web 2.0”. I Sverige blev Facebook stort först sensommaren 2007, Twitter något senare (jag minns fortfarande när jag vårvintern 2009 var på galan för Aftonbladets stora bloggpris—BaraBen var nominerade som bästa sportblogg 2008 men slutade tvåa—och det fanns ett Twitterflöde på en stor skärm i Nalen där galan ägde rum, och jag undrade vad fan den där tjänsten skulle vara bra för…).

När jag började skriva där några månader efter starten, i juni 2005, var jag en 21-årig hyfsat nybliven chalmerist med stort Blåvitt- och skrivintresse men ytterst liten kontaktyta mot övriga supportrar. Efter hand trillade det in fler skribenter på bloggen (jag var andre man ut efter Hankins) som gjorde den till vad den är i dag. Men i går var det alltså 10 år sedan den officiella starten. Tio år. Det är en jävligt lång tid för en blogg. Förmodligen är det den allra längst existerande, och under hela perioden aktiva, sportbloggen i Sverige. Kanske en av de allra äldsta fortfarande aktiva bloggarna i Sverige oavsett kategori? 6 939 bloggposter har det blivit från en stor mängd olika skribenter. BaraBen har aldrig haft någon officell redaktion, eller tydlig styrning. Fanns det någon som ville skriva något om Blåvitt fungerade BaraBen som en plattform för det, oavsett vad övriga skribenter tyckte om det som skrevs. Det har under åren blivit en salig blandning av dynga och ren och skär genialitet. Jag vill tro att jag främst stod för det sistnämnda.

Då, för tio år sedan, hade jag inte en tanke på att jag någonsin skulle vara med och författa en riktig bok (Vi som är från Göteborg åker aldrig hem med sorg​), skriva för IFK Göteborgs officiella 110-årsskrift, eller sitta som vice ordförande i Supporterklubben Änglarna​. Men på ett eller annat sätt så startade allt det där för snart 10 år sedan. Att kunna göra sig synlig på en blogg som under sin storhetstid 2006–2010 lästes av över 5 000 unika personer varje dag (och när vi släppte bomber, mångdubbelt fler än så) har öppnat en helt ny värld. Men allra främst har jag fått vänner för livet. Med Sandsäter, en av de som var tidigt ute som skribent på bloggen, har jag gjort Europaresor till Schweiz, Israel, Nederländerna, Slovakien, Luxemburg, Ungern och Portugal. Med Erling, också tidigt ute, har jag bevakat blåvita träningsläger i Spanien och Turkiet. Med disco har jag skrivit en bok och funnit någon som har exakt samma märkliga dragning till fotbollshistorik och exakt samma märkliga syn på det vackra med fotboll (en regnig och kylslagen 0–0-match mot Örebro, i strålkastarljus en sen höstkväll när guldet sedan länge är borta, på numera rivna Gamla Ullevi inför 5 000 åskådare). Personer som jag aldrig någonsin hade träffat utan BaraBen. Det finns många fler skribenter i den kategorin. Till det kan läggas alla de vänskaper som förvisso aldrig hört till BaraBen, men som jag heller aldrig träffat utan den där nya världen som öppnade sig.

Jag har inte varit aktiv skribent på ett par år, men den goa gängen och kontakten med de som kallar sig ”BaraBenare” finns kvar. Vi som en gång i tiden när Blogger inte hade någon funktion för att tidsinställa publiceringar av inlägg, gjorde upp publiceringsscheman när vi körde ”24 inlägg på 24 timmar” så att någon såg till att vara vaken och framför en dator (det här var långt innan smartphones kom till) alla hela klockslag under ett helt dygn för att kunna publicera inlägg. Vi som var så jävla bra att vi inte bara blev nominerade och kom tvåa i Aftonbladets stora bloggpris för sportbloggar 2008, utan också vann kategorin 2009. Framför proffsbloggare som Robert Laul, Simon Bank & Erik Niva och alla andra betalda sportjournalister. Vi som varje jul sedan ett par år tillbaka har julfest tillsammans. Där gamla BaraBenare dyker upp som man inte träffat sedan förra julfesten, men som ändå passar in precis som om man umgåtts varje dag det senaste året. Vi som hyllats på Journalistföreningens hemsida. Vi som arrangerat bortabussresor både norr- och söderut i landet. Vi som vunnit Supporterklubben Änglarnas supporterfotbollsturnering ”Rikets Änglar” (och på efterföljande quizkväll vunnit en hela vodka och två burkar Red Bull som blanddricka…). Vi som firat SM-guld och cupguld tillsammans. Och sörjt förluster tillsammans. Vi som ringt upp Pontus Wernbloom från en minibuss på väg upp till bortamatch mot Djurgården och bett honom ta ett gult och tackla dåvarande djurgårdaren Tobias Hysén av banan (och typ fått till svar att ”Arne Erlandsen hade blivit för sur på mig för att det skulle vara värt det”).

Det känns som att jag skriver en dödsruna, och på sätt och vis är det väl sant. BaraBen är inte på utdöende, men bloggformatet är. I dag finns det andra ”Web 2.0”-plattformar som tagit över det vi en gång levde på (att vara först och bäst). Men BaraBen är för mig så mycket mer än en blogg.

Kanske något helt annat än en blogg.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *