Om ett kontroversiellt förslag och ett annat

För drygt en vecka sedan publicerade Svenskt Näringsliv (SN) rapporten ”Konsten att strula till ett liv” om ungdomars irrvägar mellan skola och arbete. Rent allmänt intressant läsning men det har helt tappats i den efterföljande debatten i Svenska Dagbladet som istället handlat om en enda mening i sammanfattningen av rapporten, nämligen följande (som är ett förslag på hur man ska komma till rätta med problemet):

Höj bidragsdelen för studiemedel till utbildningar som ger hög ekonomisk avkastning, exempelvis leder till kvalificerat arbete. Sänk bidragsdelen för utbildningar som inte leder till kvalificerade arbeten, exempelvis s.k. hobbykurser.

Lustigt nog så föreslår inte alls SN att studenter på humaniorautbildningar ska få sänkt studiemedel, utan bara att studenter som läser utbildningar som i hög grad inte leder till arbete ska få sänkt studiebidragsdel. Notera för det första att det är skillnad på studiemedel och studiebidrag. SN föreslår att alla utbildningar fortsatt ska ge fullt studiestöd, men att vissa utbildningar ska ge ett studiestöd som i högre grad består av lån och i lägre grad av bidrag. Att det sen i många fall är så att humaniorautbildningar inte leder till jobb betyder inte att alla humaniorautbildningar ska ge sänkt studiestöd, enligt SN.

Läser man alla artiklar som publicerats (vilket är överraskande många) SvD.se hittar man väldigt många roliga citat. Självaste Alexander Bard säger att ”Humaniora kommer att vara i bräschen för den nya ekonomin. Sverige kan inte överleva på att sälja maskiner. Då har vi en väldigt kortsiktig överlevnadsmodell för svensk ekonomi. […] De kan inget om språk eller konst, det är väldigt destruktivt att ha sådana bonnläppar som frontfigurer för näringslivet.” vilket säger mer om hur lite Bard vet vad civilingenjörer sysslar med och än mindre om vad de kan om språk och konst (jättemärkligt att av de chalmerister jag har i min vänskapskrets så är det minst en som lite då och då säljer tavlor för tusenlappar och flera andra som sysslar med måleri, fotografi och andra former av konst). Nyamko Sabuni säger att ”Vi måste värna bildningsidealen. Ingen kunskap är bortslösad för ett samhälle. Därför kan studiemedelssystemet inte göra skillnad på vetande och vetande.” Nej, det kanske inte finns någon bortslösad kunskap. Men frågan är om mina skattepengar bör gå till studiebidrag för någon som läser en strökurs om grundläggande kreativ matlagning på 5 högskolepoäng? Den sista länken är extra intressant, ett citat som ”Ett problem är de formella kraven på civilingenjörsutbildningarna när det gäller mängden matematik, fysik och annan grundläggande teknikvetenskap.” är fantastiskt skrämmande. Problemet är inte att de formella kraven för civilingenjörsutbildningar är för höga. Problemet är snarare att kraven är för låga, eller att grundskole- och gymnasieutbildningarna är för dåliga.

Hur som helst har debatten blivit helt snedvriden och har utgått från en feltolkning av SN:s rapport, och SN har i sin tur målat in sig i ett hörn genom ett par klantiga uttalanden. Med allt detta sagt kanske det kommer som en chock att jag inte alls håller med Svenskt Näringslivs förslag på hur man ska lösa problemet med för många studenter på utbildningar som inte ger jobb.

• • • • •

Jag har nämligen ett annat förslag till lösning. Avskaffa studiemedlen (studiebidrag och studielån) helt. Följande argumentation utgår naturligtvis från att de statliga medel som sparas in i motsvarande grad ”spenderas” genom att sänka skatten för företag och organisationer. För bästa möjliga effekt bör man tänka sig ett nattväktarsamhälle, men då det (tyvärr) känns alldeles för avlägset räcker det att tänka sig föregående scenario.

Problemet är alltså att alldeles för många svenskar läser utbildningar och kurser som inte ger något mervärde i form av större sannolikhet att få anställning på ett företag eller en organisation, eller på annat sätt ”gynnar” samhället. Det gäller utbildningar över hela spektrumet, från utbildningar inom humaniora till naturvetenskap. Jag pekar inte ut någon specifik utbildningsgren. Att problemet uppstått beror så klart på att man kan söka och få en summa pengar varje månad för att läsa nästan vad som helst så länge man uppfyller förkunskapskraven. Systemet missar helt det som kallas ”tillgång och efterfrågan”, även om staten så klart minskar och ökar antalet antagna studenter på de lärosäten man kontrollerar, för att passa efterfrågan. Det liknar dock mer någon form av planekonomi där man bestämt sig för att si och så många examinerade i den och den utbildningen kommer behövas.

Istället föreslår jag att man alltså helt slopar utdelandet av statliga studiemedel. Det ger ett flertal fördelar. En liten fördel är att det, för studenten, på ett helt annat sätt synliggör de kostnader som är förknippade med den kurs eller utbildning som läses. Den stora fördelen är så klart att utbildning på högre nivå övergår till en marknadsekonomi där tillgång och efterfrågan bättre matchar varandra. För att ha råd med studierna behöver studenterna så klart få pengar från någon annan än CSN. Och det är här marknadsekonomin kommer in. Om företag och andra organisationer för motsvarande summa pengar (genom skattesänkningar) som det tidigare kostade staten att betala ut CSN-pengar delar ut stipendier eller ger fördelaktiga lån så är problemet löst.

Det är uppenbart att marknader som är mättade inte kommer att vilja dela ut speciellt mycket pengar och därmed inte heller se speciellt många studenter söka sig till utbildningar som leder till mättade marknader (i princip det problem som SN ville lösa). Även om det inte är företagen i sig som delar ut pengarna utan kanske istället banker med speciella studielån är systemet självreglerande. Lån som går till att bekosta ”hobbyutbildningar” (för att använda ett SN-begrepp) kommer så klart ses som högrisklån och ha en betydligt högre ränta än lån som går till att bekosta utbildningar som i högre grad ger studenter som går rakt ut i arbetslivet efter examination. Det är ingen som hindrar någon från att läsa ämnen som det inte finns ett behov av ute i marknaden, men det finns en tydlig markering redan innan studierna börjar om hur samhällsnyttiga/eftertraktade de är. Hur många universitetsstuderande i dag tänkte egentligen på hur utbildningen står sig i arbetslivet innan de sökte sin utbildning?

Studiestödet som i dag bekostas av alla skattebetalare är inte menat att användas för att läsa kurser och utbildningar som är ”roliga” i första hand. Jag ser ingen poäng i att andra betalar så för att jag ska kunna läsa ”fotbollshistoria” för mitt eget höga nöjes skull (vilket jag inte gjort, men mycket väl kunnat tänka mig göra). Studiestödet är till för att möjliggöra studier som sedan gynnar och betalar tillbaka pengar till samhället. Det fungerar uppenbarligen inte så i dag och det beror på att systemet med studiemedel är ruttet. Det avhjälps inte genom att ändra systemet. Det avhjälps genom att avskaffa systemet.

3 reaktion på “Om ett kontroversiellt förslag och ett annat

  1. Jag ska försöka. Det är kul att skriva av sig men ibland är jag lite för pretto för mitt eget bästa… Hellre inte publicera något alls än att publicera något jag inte är hundra procent nöjd med, är mitt problem.

  2. Pingback: Om löneglapp, statistik och förbannad lögn | En svensk tiger

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *