månadsarkiv: oktober 2010

Konst med ett budskap – del 1

Postat av
2

För nästan ett år sedan postade jag ett inlägg som hade en kortare del om valaffischer (notera också att jag även antog att Sverigedemokraterna skulle ta plats i riksdagen, till skillnad från övriga Sverige som uppenbarligen togs helt på sängen i valet för en månad sedan…) och nu är turen kommen till propagandaposters. Det är en typ av konst som är lätt att gilla. Här finns ett tydligt budskap—en propagandaposter utan ett tydligt budskap vore inte en särskilt bra propagandaposter …—och ett bildspråk som ofta är väldigt lätt att ta till sig. Dessutom finns det ofta humor, dubbeltydigheter eller någon form av finess i bild eller text. Propagandan som den här bloggen är döpt efter är ett uppenbart sådant exempel där ”En svensk tiger” och bilden på en vakande tiger både förmedlar tanken att vi bör vara på vår vakt och tanken på att vi bör hålla käft (tiga). Det senare är för övrigt ett av de allra vanligaste propagandabudskapen, åtminstone när det gäller krigspropaganda, som jag ser som mest intressant.

hes-watching-you
ne-boltaj
bits-of-careless-talk

He’s watching you (amerikansk, 1942) är en av mina absoluta favoriter. Otroligt enkel men ändå väldigt kraftfull. Bits of careless talk (amerikansk, 1943) är kanske den allra bästa affischen av det här slaget när det gäller tydlighet, här går det inte att missförstå att det gäller att hålla tyst om varje liten bit information man kan ha fått reda på. Не болтай! (Prata inte!, sovjetisk, 1941) mitt emellan är enkel i utformningen men har som relativt många andra sovjetiska affischer en dikt (här övre högra hörnet) med på affischen. I det här fallet lyder den ”Håll ögonen öppna. I dessa dagar har även väggar öron. Prat och skvaller går hand i hand med förräderi.”

someone-talked-1
someone-talked-2

När det inte hjälper att bara förklara vad man inte ska göra så tar man fram det tunga artilleriet och visar vad konsekvenserna kan bli om man inte följer råden. Dessa Someone talked!-affischer (amerikansk, 1942 och brittisk, andra världskriget) är två av de allra mest känslomässiga propagandaposters jag kan komma att tänka på. Här spelar man verkligen på betraktarens känslor genom att visa en egen sjöman som håller på att drunkna, allt på grund av att någon pratade oförsiktigt.

we-can-do-it
so-wie-wir-kampfen
narod-i-armija-ediny
ilmasta-uhkaa-vaara
this-is-your-war

Hemmafronten är ett annat vanligt tema där man vill visa på betydelsen av alla som inte direkt är ute i kriget. We Can Do It! (amerikansk, 1942) är kanske den allra mest kända i den kategorin och är nära relaterad till den amerikanska kulturikonen Rosie the Riveter som symboliserar kvinnorna som tog fabriksjobb under kriget. Tyskarna hade en speciell stil på sina affischer som jag tilltalas av, här So wie wir kämpfen – Arbeite Du für den Sieg! (Precis som vi slåss – arbetar du för segern!, tysk, andra världskriget) som sattes upp i fabrikerna för att motivera arbetarna. Sovjetiska propagandaaffischer hade ofta någon form av gemenskapstema—kanske inte så konstigt för ett system som bygger på kollektivism—och den tredje postern ovan är min favorit bland dessa. Народ и армия едины! (Folket och armén är ett!, sovjetisk, kalla kriget) har en väldigt snygg layout och färgskala där soldaten flankeras av bonden och arbetaren som håller upp sina redskap och formar hammaren och skäran i den röda femuddiga stjärnan med guldkant.

De två undre är först Ilmasta uhkaa vaara! Kaikki kansalaiset väestönsuojelutyöhön (Faran hotar från luften! Alla medborgare till civilförsvarsarbete, finsk, 1938) som manar till att alla har sin del att göra inför ett kommande krig (notera alltså att andra världskriget ännu inte startat när den här postern gjordes) genom att förbättra gas- och bombskydd via civilförsvaret (VSS). Här gillar jag färgerna och symboliken med en sköld och gasmask—som för övrigt ger affischen ett konstigt futuristiskt drag. Den andra är This is your war! (amerikansk, 1943–45) som direkt vill visa att det är produktion som kan stoppa den demoniserade fienden, här i form av ett dubbelhövdat (Adolf Hitler och Hideki Tōjō) monster som hotar friheten (genom att slita ner Frihetsgudinnan). Det här är ditt krig!

• • • • •

Nästa del är tänkt att fokusera lite mer på ren krigspropaganda som har som främsta uppgift att ingjuta moral i de egna leden och/eller demoralisera fienden. Precis som vanligt kan det dröja en dag eller ett år innan den delen kommer…

En tribut till den enda fransman jag någonsin gillat

Postat av
Svara

Klagar ni på videokvaliteten? There is no need for amazing quality to see amazing skills.

Det är svårt att inte få gåshud när man ser Zidane leka fotboll. Men att påstå att Zidane tillhör världens genom tiderna bästa för att han var grym på att dribbla är en förolämpning mot Zidane och mot fotbollen. Zizou var så mycket mer än en dribbler. Zidane tillhör världens genom tiderna bästa för att han visste exakt när han skulle släppa bollen.

Kvalitet, solidaritet, Wall Stréet

Postat av
2

För det första. Det här är en desperat vädjan till mänskligheten (eller främst den svenskskrivande delen): snälla, snälla, snälla, använd inte skrivformen ”kvalité”, skriv ”kvalitet” istället. Det finns ingen som helst vettig anledning till att krångla till det med en akut accent i ett ord som inte behöver det. Dessutom är det språkliga antonymparet ”kvalitet och kvantitet” så mycket snyggare än ”kvalité och kvantitet”. Det finns inga ursäkter, sluta genast använda ”kvalité”, det är inte ett dugg kvalitativt. Jag får otäcka rysningar bara av att skriva det.

• • • • •

Något annat jag får rysningar av är när folk pratar om att vi måste vara solidariska, men utan att själva deltaga i någon högre utsträckning. Det är andras pengar man vill vara ”solidarisk” med, andras tid som ska förbrukas, andras idéer som det ska beslagtas, andras arbete som ska försvåras, för att förbättra för ”massan”. Droppen som fick bägaren att rinna över var när Eva Broms skrev en debattartikel på Newsmill med titeln ”Jag och min man är trötta på att vara alliansens älsklingar”. Eva Broms tycker nämligen att det är orättvist att hon har så mycket mer pengar i plånboken nu, pengar som hade kunnat användas mer solidariskt.

Ja, för det är ju jättejobbigt när man faktiskt måste vara solidarisk på riktigt, genom att faktiskt göra något själv, genom att faktiskt göra ett aktivt val. Eva Broms har inte insett att om hon hade haft riktig medmänsklighet, känt riktig solidaritet, agerat enligt de principer hon vill påtvinga andra, så hade hon inte skrivit en debattartikel. Då hade hon lagt det överskott som hon akumulerat under de senaste fyra åren på välgörenhet, eller på att hjälpa någon av de vänner som hon sett ha det svårt. Och det är här resonemangen inte riktigt går ihop hos de som pratar om att anledningen till att de röstar på ett parti i vänsterblocket är för att de vill vara solidariska.

Det är nämligen ingenting som hindrar en från att vara solidarisk bara för att man får en skattesänkning. I en nattväktarstat finns det ingenting som hindrar de som vill vara solidariska att spendera sina pengar på precis samma sätt som under en socialdemokratisk regering. Det finns ingenting som hindrar att de som vill går ihop och lägger 30 procent av sin inkomst i någon form av förening som sedan driver skolor, vårdcentraler, äldreboenden på precis samma sätt som inkomstskatten används i dag. Skattetrycket påverkar med andra ord inte förmågan att vara solidarisk. Ett lågt skattetryck förhindrar inte medmänsklighet. Snarare är det så att ett lågt skattetryck tvärt om ger än större möjligheter till att agera precis där man själv anser det vara mest nödvändigt—att faktiskt vara medmänsklig på riktigt.

När man lägger sin röst på V, S eller MP och motiverar den med att man gör det för att man är solidarisk, medmänsklig, handlar det egentligen inte om vad man själv vill göra—det handlar om vad man vill tvinga på andra människor att göra.

• • • • •

Wall Street: Money Never Sleeps var ingen höjdare. När man som regissör tar ett framgångsrikt koncept—girighet, finansvalpar och skumma affärer (det vill säga originalfilmen)—men känner sig tvungen att göra om halva filmen till ett romantiskt drama så vet man som tittare att det inte kommer sluta speciellt bra. Tyvärr känns det som ett allt vanligare drag i filmvärlden, att blanda in lite fler genrer för att locka en bredare publik.