Hellre noshörningar än krig

Som alla vet trillar det lite då och då in rapporter om att mycket av det bistånd—inte minst det svenska—som ges till världens utvecklingsländer hamnar i orätta händer. Vi ger bistånd direkt och indirekt till statsapparater som diskriminerar och kränker kvinnliga rättigheter, som hamnar i händerna på den styrande diktaturen, till länder som själva är stora biståndsgivare eller så används tillgängliga resurser och organisationer för att smuggla vapen till rebeller.

Den sista artikeln, som publicerades för drygt ett år sedan, handlar om hur bland annat Norska Folkhjälpen som i sin tur delvis stöttades av svenska Sida—med det svenska folkets skattepengar, så klart—använde sina transporter för att smuggla vapen till den sydsudanska gerillan SPLA.

Sverige fanns med som finansiär av vapensmugglingen. Den organisation som allra mest öppet stödde SPLA var Norska Folkhjälpen. I en norsk dokumentärfilm som visades 1999 berättar piloter om hur de hade fraktat vapen från Lokichoggio till Nubabergen i Folkhjälpens regi. Norska UD beslöt att utreda frågan och anlitade COWI, ett danskt konsultföretag. COWI:s rapport var förödande.

Norska Folkhjälpen sades vara mer upptagen med att hjälpa gerillan än civilbefolkningen i södra Sudan. Gerillan hade försetts med mat, hus och bilar och ett fältsjukhus för sårade gerillasoldater.

Lite historik. Efter 22 år av inbördeskrig, där Sydsudan med sin övervägande kristna och till kulturen sett mer östafrikanska befolkning önskat självstyre från centralmakten i nord med muslimskt styre och nordafrikanskt tankesätt, fick man slutligen fred år 2005. I fredsavtalet ingår att Sydsudan ska 2011 få hålla en folkomröstning om självständighet från Khartoumregeringen. Det kan ju verka som att den sydsudanska gerillan på något sätt kämpade för ett gott syfte (likt det kan verka som att Hamas i Palestina gör…) men det kan naturligtvis aldrig vara rätt att mina och dina skattepengar finansierar dylik verksamhet.

Därför känns det på något konstigt sätt ganska skönt att läsa att Sydsudans regering beslutat att lägga 10 miljarder dollar på att bygga om huvudstaden Juba så att staden från ovan ska likna en noshörning. Skönt eftersom jag med mina skattepengar hellre finansierar galna stadsplaneringsprojekt som aldrig lär bli verklighet än endera sidan i ett av Afrikas genom tiderna blodigaste inbördeskrig. Samtidigt vill jag bara gråta över det faktum att mina pengar förmodligen faktiskt går till dylika projekt.

En hjälparbetare i Juba tycker att resurserna skulle användas annorlunda när befolkningen inte ens får grundläggande behov som sjukvård och rent vatten tillfredsställda.

Duh.

Och oavsett var våra biståndspengar slutligen hamnar blir det en logisk kullerbytta i vilket fall, på ett eller annat sätt. Samtidigt som vi inom EU driver frågan för om jordbrukspolitik med jättelika subventioner för europeiskt jordbruk och hårda skyddstullar för jordbruksvaror så skickar vi högvis med pengar som är menade att utveckla till exempel afrikanskt jordbruk. Istället för att släppa in de afrikanska bönderna på världsmarknaden och på så vis ge dem chansen att konkurrera på lika villkor, vilket naturligtvis skulle driva utvecklingen framåt bra mycket mer än att ge dem bistånd för att de ska klara sig på en marknad som effektivt strypts av de tullar vi samtidigt drivit igenom. Så skruvad är den svenska biståndspolitiken.

Sydeuropa börjar någonstans i trakterna av Hamburg

Så känns det i alla fall. En gång i tiden hade jag vanföreställningen om att Nederländerna—inte Holland (även om det alltid är lockande att säga just Holland då det är så mycket enklare, bara två stavelser jämfört med fem)—var ett land som liksom på något sätt tillhörde den nordiska kultursfären. Där nyckelbegrepp som ”ordning och reda”, ”minimistandard”, ”rationalitet” och ”återhållsamhet” genomsyrar samhället. Ok, kanske inte återhållsamhet när det gäller, eh… låt oss kalla det ”rekreationella aktiviteter”, men när det gäller hur man uppträder gentemot andra, vad det gäller känslomässiga utbrott och liknande.

Sen besökte jag Amsterdam för ett par veckor sedan och min lilla illusion gick i kras. Det var ju som att komma till Sydeuropa. Förutom att det inte var 35 grader varmt och att det serverades bitterballen istället för friterad bläckfisk. Men allt annat var sig likt. Lades det ny trottoar någonstans så var det inte som i Sverige och övriga Norden tydligt avspärrat med höga stängsel och en hänvisning till andra sidan vägen. Nej, istället var det extremt otydligt var man kunde och inte kunde gå. Ibland låg det lite hafsigt utkastade träplankor som förmodligen var menade som gångväg över sanden som skulle vara grund för den nya trottoaren. Ibland gick man rakt över sanden. Ibland hamnade man rakt på en cykelväg (där har vi i och för sig ett litet ordningsinslag, är det något som är otroligt ordningsamt så är det att man jävlarimig inte ska gå på cykelvägen). Precis som runt Medelhavet.

När man tar in på hotell i Sverige, oavsett vilket, så förväntar man sig någon form av minimum av fräschör och funktionalitet. Lakanen ska vara rena, kaklet i duschen ska inte vara halvt försvunnet, draperier för att dra för fönster ska vara hela och så vidare. Basala grejer helt enkelt. När jag åker till Barcelona eller Tel Aviv så förväntar jag mig dock inte detta. Men i Nederländerna skulle väl ändå…? Icke. Jag trodde i min naivitet att den här minimistandarden faktiskt existerade även på vissa ställen utanför Norden, till exempel i just Nederländerna. Det bör dock påpekas att lakanen i just vårt rum faktiskt var rena. Tror vi.

Uppenbarligen går gränsen för den civiliserade världen någonstans tvärs över Bundesautobahn 7 mellan den danska gränsen och Hamburg.

• • • • •

Jag premiärsåg The Expendables häromveckan, en rejäl action med Dolph Lundgren, Sylvester Stallone, Jason Statham, Jet Li, Mickey Rourke, Arnold Schwarzenegger, Bruce Willis med flera. Det började bra med att Dolphan hade spelat in ett (ofrivilligt) roligt premiärvisningsvälkomsttal på svenska som visades på bioduken, men sen gick det tyvärr bara utför. Inte ens några roliga oneliners.

• • • • •

Bara en månad kvar till riksdagsvalet och jag vet faktiskt fortfarande inte vilket parti jag ska rösta på. Rent ideologiskt borde jag lägga min röst på Liberala partiet (som ställer upp i valet under namnet Klassiskt liberala partiet) men det känns tyvärr svårt att rösta på ett parti som jag egentligen inte vet någonting alls om mer än vad som står på hemsidan. De har inte synts till i media—vilket i och för sig inte nödvändigtvis är något dåligt—och deras kandidater är för mig helt okända. Tyvärr kommer de ju inte heller vara i närheten av en riksdagsplats så rösten känns något bortkastad. Ett moment 22 eftersom de aldrig heller kommer komma i närheten om alla resonerar som jag.

Så det får väl bli till att rösta lite mer pragmatiskt, på det minst onda av två ting, och därmed lägga en röst på något av allianspartierna (när det andra tinget inkluderar Mona som statsminister, butlers i Stockholms tunnelbana och förbud mot flygtrafik söder om Dalälven är valet inte så svårt). Anna Dahlberg i dagens Expressenledare formulerade mina egna tankegångar väl i sin avslutning.

Så jag går till vallokalen den 19:e september, tar ett djupt andetag och lägger min liberala röst på ett parti som inte riktigt förtjänar den.

Filmosofiska problem

Spoilervarning utfärdas. Jag kan komma att avslöja ett par mindre viktiga händelser ur mer eller mindre viktiga filmer och tv-serier i detta blogginlägg.

• • • • •

Det finns många saker att störa sig på när man ser en film eller en tv-serie, allt från ”det där är ju inte historiskt korrekt” till ”hur troligt är det där då”. Den senare kommentaren fälls till exempel ofta i lägen likande det när örnen kommer och räddar Gandalf precis när han hoppar från toppen på tornet Orthanc. Samtidigt som man helt skiter i att filmen dräller av alver som kan gå på snö, hela arméer av halvt genomskinliga och neonlysande döda, dvärgar i jätteskägg, stenportar som öppnar sig när man säger lösenordet och orcher som avlas fram ur lera…

Vad jag främst har gått och funderat på är dock problemet med att tittare kan tycka att det är overkligt hur en karaktär, eller flera, klarar sig igenom en hel films strapatser—nu tänker jag mig främst krigsfilmer, actionfilmer och liknande där folk dör, försvinner, hamnar i fängelse eller på annat vis så att säga sätts ur spel (även om man ibland kan undra hur vissa karaktärer känslomässigt kan klara av alla vändningar i ett kärleksdrama…)—utan att just dö, försvinna, hamna i fängelse eller på annat vis sättas ur spel.

Hur overkligt är det liksom inte att det är just major Winters i Band of Brothers, eller killen med filmkameran i Cloverfield, eller Tom Hanks karaktär i Saving Private Ryan, eller …, som överlever ända till slutet när alla dör som flugor runt omkring dem? Och i vissa filmer är det helt overkligt vad huvudkaraktären klarar sig igenom. Tillräckligt overkligt för att det nästan ska kännas löjligt. Jag skulle tro att de flesta som sett fler än tio filmer i sitt liv någon gång har upplevt den känslan.

Men det ligger en paradox i att en verklig (till skillnad från overklig) film där huvudkaraktären dör efter tio minuter naturligtvis aldrig blir en film från första början. Filmer görs antingen om fascinerande verklighetsbaserade historier (The Pianist, Band of Brothers och så vidare) eller om fascinerade fiktiva historier (kanske inte behöver dra några exempel här). Den här typen av filmer görs bara om den där en-på-miljonen-killen som överlevde mot alla odds. Vilket gör att det blir en bra film samtidigt som man stör sig på hur overkligt det är att han överlever. Men när alternativet är att kunna sitta och säga ”fan vilken realistisk film, han dog när han stormade stranden precis som de flesta gjorde på D-Day” om en film som suger röv så får man kanske ta den smällen.

• • • • •

Det är faktiskt lite som den filosofiska och fysikaliska diskussionen kring det finjusterade universumet. Enligt vissa, både forskare och andra, verkar universum vara finjusterat för att möjliggöra uppkomsten av liv. Det är främst sex fundamentala naturkonstanters värden som diskuteras, naturkonstanter som om de, i vissa fall, bara hade varit ett par procent större eller mindre effektivt (enligt vissa, återigen) hade förhindrat all möjlighet till liv i detta universum. Det verkar ju ganska fantastiskt och osannolikt. Att det blivit så här kan förklaras på många sätt. Förespråkarna för Intelligent Design ser det naturligtvis som ett tecken på att Någon har varit där och finjusterat konstanterna.

Parallellen till min filmparadox är den antropiska principen. Den antropiska principen (myntad av Brandon Carter år 1973) säger i det här sammanhanget att upptäckten att universum (eventuellt) är finjusterat naturligtvis bara kan göras i ett universum som är just finjusterat—det vill säga ett universum som tillåter uppkomsten av mänskligt liv. I vilket annat universum som helst där liv inte hade tillåtits uppstå kan man av naturliga skäl inte heller observera att universumet i fråga inte är finjusterat. Med andra ord är det inte alls speciellt fantastiskt och osannolikt att vårt universum verkar vara finjusterat.

• • • • •

I jakt på ett redan existerande namn för mina funderingar kring overkliga filmer hamnade jag på tvtropes.org, en wiki tillägnad alla tricks som används inom tv- och filmberättarkonsten. Jag har sett sidan tidigare men först nu fastnade jag rejält. Garanterat underhållande läsning för den filmintresserade.