Kategoriarkiv: Bilder

Konst med ett budskap – del 3

Postat av
Svara

Här kommer tredje delen i en serie av okänt antal som presenterar intressanta och/eller snygga propagandaposters. Precis som för del 2 av ”konst med ett budskap” så kommer den här delen inte alls att handla om de teman som jag skrev om i föregående inläggs avslutning. Det blir inte demoniseringar av fienden eller kartor och flaggor—detta kommer istället i nästa del (right…)—utan en frisk blandning av andra teman, de flesta med ett skrämselbudskap, och ett par posters som jag missat att ta med i tidigare delar av serien.

Vi börjar med tre posters med exakt samma budskap till befolkningen på hemmafronten, nämligen att vara noggrann med (ljud- och) ljusdisciplin, ett inte helt okänt begrepp för alla som någon gång gjort lumpen. Nattetid syns även små ljuskällor väldigt bra i en övrigt mörk omgivning vilket kan vara förödande inte bara vid fronten utan även i den relativa säkerheten hemma i ditt hus.

der-feind-sieht-dein-licht
licht-sein-tod
svet-v-okne-pomosjtj-vragu

Först ut är en storfavorit, Der Feind sieht Dein Licht! – Verdunkeln! (Fienden ser ditt ljus! – Mörklägg!, tysk, 1940) skapad av illustratören Otto Sander-Herweg. Postern visar ett brittiskt (syns på Royal Air Force-rundeln på vingens översida) bombflygplan (möjligen ett Bristol Blenheim, som dock inte främst användes för nattliga bombräder) med Döden ridandes på väg att kasta en klassisk bomb. Det enda målet han hittar är den ensamma figuren i den öppna dörren till ett upplyst hus i en i övrigt nedsläckt stad. Enkelt och träffsäkert budskap. Det samma gäller Licht sein Tod! (Ljus är (din) död!, tysk, 1944), här med ett amerikanskt bombflygplan som för med sig Döden till det enda upplysta fönstret. Den tredje postern på samma tema, gjord av Alexej Kokorekin, Свет в окне – помощь врагу! (Ljus i fönstret – stöd för fienden!, rysk, 1941) är nästan tydligast av alla med en helt mörk bakgrund som bara bryts av det upplysta fönstret. Här saknas dock personifieringen av fienden som de två tyska bilderna lyckats få med. Ljusdisciplin i städerna blev gradvis allt mindre viktigt och är nuförtiden helt verkningslöst i och med de teknologiska framsteg som tog sin början under andra världskriget med radarsystem, utrustning för mörkerseende och dagens satellitnavigeringssystem.

big-guns-of-the-home-front
frontkameradschaft-lebenskameradschaft

Här två posters utan gemensamt tema. Den första återknyter till förra delens tema om hur arbetarna där hemma är lika viktig för kriget som soldaterna. Big guns of the home front – action stations everyone (kanadensisk, 1941) lyckas riktigt effektfullt att koppla samman fabrikerna med vapnen genom att visuellt likna fabrikens skorstenar med två fartygspjäsers rykande eldrör. ”Action stations” är motsvarigheten till det svenska kommandot ”klart skepp” som innebär högsta stridsberedskap, vilket alltså även skulle gälla för arbetarna där hemma. Den andra postern är gjord av NSKOV, den nationalsocialistiska krigsofferförsörjningen, en organisation som gav råd och hjälp åt krigsskadade soldater. Budskapet Frontkameradschaft – Lebenskameradschaft (Frontkamratskap – livskamratskap, tysk, andra världskriget) visar hur de tyska soldaterna—vars ideal var emotionellt härdade, modiga, ambitiösa och uthålliga män—skulle kunna härda ut i krigets fasor. Känslomässigt stöd var ett typiskt kvinnligt ideal och som sådant inte helt okej för soldater. Men genom att maskera detta under parollen ”kamratskap” kunde soldaterna fortsatt vara maskulina och heterosexuella ideal. Detta dessutom över klassgränserna i det civila livet, med arbetaren och direktören vars kamratskap vid fronten blir ett kamratskap för livet.

meigouquinluezhebibai
on-ne-passe-pas
prevrasjtjenie-fritsev

Postern 美國侵略者必敗 (De amerikanska angriparna kommer förlora, kinesisk, 1951) härstammar gissningsvis från Koreakriget där Nordkorea med stöd av Sovjet och Kina stod på ena sidan, med Sydkorea med stöd av USA stod på andra sidan. Postern visar på styrkan i den kommunistiska alliansen genom de två soldaterna, en sovjetisk och en kinesisk, som motar bort de amerikanska angriparna med stöd av historieböcker. Där kan man läsa att Sovjet besegrade 12 miljoner tyska, italienska och japanska (bland annat) soldater under andra världskriget, medan Kina besegrade 8 miljoner soldater från den amerikanska imperialist-sponsrade Koumintang-regeringen under Chiang Kai-shek. Bara tio år senare skulle den sino-sovjetiska vänskapen vara som bortblåst. Den andra affischen är en riktig klassiker. On ne passe pas! (De ska inte passera!, fransk, 1918) är förvisso ordentligt visuellt snygg, men det är för budskapet den har blivit känd. Frasen, myntad av den franske generalen Robert Nivelle under slaget vid Verdun 1916, har kommit att bli både en anti-fascistisk politisk slogan—oftast i form av den spanska översättningen ”¡No pasarán!” som användes av den republikanska sidan under spanska inbördeskriget—och en vanlig fras i skönlitterära verk—vem tänker inte direkt på Gandalfs ”You shall not pass!” i Sagan om ringen av J.R.R. Tolkien (som var en första världskrigsveteran). Den tredje postern här, Превращение ”Фрицев” (”Fritz” förvandling, rysk, 1942), ingick i en stor serie likartade propagandaposters kallade ”TASS-fönster” (från den statliga telegrafbyrån TASS), skapade av tecknartrion Kukryniksy. Nummer 640 är lite speciell på så sätt att det var första gången som propagandan inte framställde de tyska soldaterna som onda utan istället ovilliga men tvingade framåt av Hitler. Postern i sig visar övergången från huttrande Fritz:ar (ett vanligt smeknamn för tyska soldater) via hakkorset till ett gravkors av björk. Dikten under själva bilden förtjänar att i sin helhet återges (fritt översatt):

Det här är inte vilt ylande djur
rusandes framåt i rasande fart,
Det här är Hitler-skapade formationer
sparkandes ”Fritz” österut.

Här, där alla fönster är en skottglugg,
Här, där döden gömmer sig i buskagen,
Här, efter att ha smakat på främmande mark,
Blir den bakom ljuset förda ”Fritz”
förvandlad till ett gravkors.

Och de tyska bastardernas död
är inte någon häxkrafts verk,
Det här är den Röda arméns
militära triumf!

rich-mans-war

Flygbladet Rich man’s war – Poor man’s fight! (tysk, 1944) användes mot allierade (och främst amerikanska) trupper i Italien, tillsammans med en mängd andra flygblad på samma tema. Uttrycket är gammalt och har belägg sedan åtminstone det amerikanska inbördeskriget, där både nord- och sydsidan till en början hade undantag i värnpliktslagarna som gjorde att rikare personer kunde köpa sig fria från krigstjänstgöring. Användningen har fortsatt även efter andra världskriget, till exempel i anti-krigsdemonstrationer under Vietnamkriget. Ur en propagandasynvinkel är det här kanske det mest ”sanna” budskapet, och ett budskap som ofta gäller än i dag. Även om det till största delen är en myt att de soldater som USA skickar och har skickat till Irak och Afghanistan främst kommer från fattiga familjer och till stor del saknar utbildning, så är de ändå ”fattiga” i jämförelse med personer i det militärindustriella komplexet som tjänar på krig.

enten-eller
it-is-far-better-to-face-the-bullets
that-liberty-shall-not-perish-from-the-earth

Det sista temat är skräck. I just det här fallet att måla upp skräckscenarion som ska få befolkningen att välja rätt. Postern Enten eller (norsk, 1943 eller 1944) skapades av Harald Damsleth (som vi ska återkomma till, och som dök upp redan i del 2 med en värvningsaffisch) för Nasjonal Samling, det fascistiska norska parti under Vidkun Quisling som hade de ledande positionerna i det tyskockuperade Norge. Här ställs åskådaren intför två val. Antingen en strålande framtid som arisk—och naken…—kärnfamilj under Nasjonal Samling, med deras symbol som högt stående sol, eller en mörk framtid med svält och ond bråd död—dock med kläder—under den nedgående kommunistiska röda stjärnan. Damsleth överlevde kriget och återgick efter några års straffarbete till en bana som politiskt neutral tecknare med en mängd tomte-julkort på meritlistan. På liknande tema från första världskriget hittar vi It is far better to face the bullets than to be killed at home by a bomb (brittisk, 1915). En riktigt snygg poster, men man undrar ju om valet mellan två olika sätt att dö—av en kula i en lerig skyttegrav eller av en bomb i hemmet—var det bästa sättet att locka folk till att ta värvning? Vi avslutar med en sista poster från första världskriget: That liberty shall not perish from the earth – buy liberty bonds (amerikansk, 1918) visar, likt Damsleths affisch upp en skräckbild. New York står i brand, frihetsgudinnan är förstörd och fientliga bombplan cirkulerar över staden. Budskapet är enkelt: Vår frihet ska inte förgås, stöd krigsinsatsen genom att köpa krigsobligationer. Snyggt och kraftfullt.

• • • • •

I sista delen kan jag faktiskt utlova affischer som innehåller några av mina favoritmotiv, nämligen flaggor och kartor. På det även en mängd posters som har som främsta syfte att demonisera fienden. Håll utkik efter del 4, som bör komma inom det närmsta decenniet!

Pale Blue Dot

Postat av
Svara
palebluedot

Ibland blir man bara så trött på all skit i världen. På alla som vill styra över andras liv. På alla som har intolerans som motto. På alla som tror sig vara universums center. Ibland önskar man att hela mänskligheten kunde läsa och ta till sig vad Carl Sagan skrev 1994.

From this distant vantage point, the Earth might not seem of any particular interest. But for us, it’s different. Consider again that dot. That’s here. That’s home. That’s us. On it everyone you love, everyone you know, everyone you ever heard of, every human being who ever was, lived out their lives. The aggregate of our joy and suffering, thousands of confident religions, ideologies, and economic doctrines, every hunter and forager, every hero and coward, every creator and destroyer of civilization, every king and peasant, every young couple in love, every mother and father, hopeful child, inventor and explorer, every teacher of morals, every corrupt politician, every ”superstar,” every ”supreme leader,” every saint and sinner in the history of our species lived there – on a mote of dust suspended in a sunbeam.

The Earth is a very small stage in a vast cosmic arena. Think of the rivers of blood spilled by all those generals and emperors so that in glory and triumph they could become the momentary masters of a fraction of a dot. Think of the endless cruelties visited by the inhabitants of one corner of this pixel on the scarcely distinguishable inhabitants of some other corner. How frequent their misunderstandings, how eager they are to kill one another, how fervent their hatreds.

Our posturings, our imagined self-importance, the delusion that we have some privileged position in the universe, are challenged by this point of pale light. Our planet is a lonely speck in the great enveloping cosmic dark. In our obscurity – in all this vastness – there is no hint that help will come from elsewhere to save us from ourselves.

The Earth is the only world known, so far, to harbor life. There is nowhere else, at least in the near future, to which our species could migrate. Visit, yes. Settle, not yet. Like it or not, for the moment, the Earth is where we make our stand.

It has been said that astronomy is a humbling and character-building experience. There is perhaps no better demonstration of the folly of human conceits than this distant image of our tiny world. To me, it underscores our responsibility to deal more kindly with one another and to preserve and cherish the pale blue dot, the only home we’ve ever known.

S.C.A.B.?

Postat av
1

Som supporter till ett fotbollslag med rätt många supportrar lär man sig snabbt att leva i en helt annan rättsvärld när man är på bortamatch. Främst när det gäller polisinsatser. Som laglydig medborgare utan prick i registret och med ett rätt balanserat förhållande till poliskåren är det ibland skrämmande hur snabbt man vänjer sig vid att bli behandlad som boskap och se andra bli behandlade som skit när man är i Stockholm, Helsingborg eller Malmö. Jag är den första att säga att det finns en del rötägg bland oss supportrar (precis som bland krogbesökare eller vilken grupp personer som helst), men det berättigar inte det svinaktiga beteende man ofta får se från polisens sida. Jag har sett i övrigt lugna personer bli brutalt nedtryckta i marken för att de visat långfingret, jag har sett poliser helt oprovocerat dunka en killes huvud i backspegeln på en polisvan, jag har sett ridande poliser storma fram genom täta folkmassor och jag har sett personer så när bli söndertrampade av hästarna. Och det här är tyvärr nästan vad man väntar sig. Varje gång.

Förra helgen var det final i Supercupen, Helsingborgs IF gästade Malmö och rätt många helsingborgare var på plats. Här är en av deras berättelser om den svenska polisen 2011. Det ska sägas att precis som i alla grupper finns det naturligtvis poliser som beter sig illa och att det därför är förståeligt om än inte acceptabelt att det ibland sker incidenter där poliser begår tjänstefel. Men det är inte engångsföreteelser och drabbar inte bara en eller ett par människor när polisen bevakar fotbollsevenemang. Det händer gång på gång på gång och drabbar dussintals och ibland hundratals människor.

Värst är just polisen i Skåne och allra mest den i Helsingborg där huvuddelen av alla huvudlösa fall av polisövervåld jag bevittnat sker. Det är ingen slump att den klassiska—i mer ljusskygga sammanhang—akronymen A.C.A.B. (All Cops Are Bastards) i supporterkretsar förekommer rätt flitigt i en lätt modifierad form: S.C.A.B.—Skåne Cops Are Bastards. Ibland är det förståeligt att man som polis reagerar lite kraftigare än nödvändigt när skränande och bråkiga fotbollssupportrar är ”motståndarna”, men ibland förstår man ingenting alls.

polishif

Ok, supportern är gaisare och som IFK:are ska jag rimligen skratta åt bilden men det går ju inte. Det är en fullständigt vansinnig bild av Sverige år 2009 (Helsingborgs IF–GAIS den 23 augusti). Där en—förvisso säkerligen överförfriskad och hetsande—supporter står på en sida om ett stängsel (med taggtråd överst) och uppenbarligen inte utgör någon fara för någon som helst människa på andra sidan (händerna är tomma). På den där andra sidan står en polis—han som representerar staten och som anses kunna hantera ett våldsmonopol—med arg min och sprutar pepparsprej genom stängslet mot supportern. Det går inte att ta till några undanflykter för att försvara eller ens förklara polisens agerande. Hade det hänt var som helst i Sverige, utom i samband med en fotbollsmatch, hade det blivit enorma rubriker. Som supporter skakar man bara på huvudet och muttrar något om vardagsmat.

När jag ser en högriskmatch, oavsett om det är i Göteborg eller på någon annan ort, är jag inte mest rädd för att råka illa ut på grund av motståndarsupportrar. Det är en risk man rätt enkelt kan minimera eftersom det i allmänhet är uppenbart när det är fara å färde av den anledningen. Nej, jag är mest rädd för att råka illa ut på grund av polisen. Det är en helt oberäknelig fara som kan dyka upp när som helst och hur som helst, utan att man har någon möjlighet att ta till några riskminimerande åtgärder. Det hjälper inte ens att vara säkerhetsansvarig för sin förening.

Konst med ett budskap – del 2

Postat av
Svara

Efter ett par seriösa månader och hela fyra inlägg (…) är det dags för ett lite mer lättsamt inslag här på bloggen, men då pratar vi inte om någon rolig Youtubevideo eller dagens outfit, utan helt enkelt fortsättningen på min serie ”konst med ett budskap”—en genomgång av intressanta propagandaposters. Nu med bilder i originalstorlek—där ”original” i det här fallet betyder den storlek jag hittade dem i—om man klickar på dem (tanken är att jag ska fixa det för bilderna i del 1 också)!

Jag påstod något ogenomtänkt i del 1 att den här delen i serien var ”tänkt att fokusera lite mer på ren krigspropaganda som har som främsta uppgift att ingjuta moral i de egna leden och/eller demoralisera fienden.” Naturligtvis blir det inte så. Jag kör helt enkelt på utan något speciellt deltema (även om varje bildgrupp har ett gemensamt tema) här eftersom jag i min jakt på den perfekta propagandaaffischen hittar fler och fler kandidater vartefter tiden går. Först ut är därför ett par posters som relaterar till förra delens genomgående tema om att även det som händer på hemmafronten inverkar på kriget.

pour-it-on
bolsje-metalla-bolsje-oruzjija
du-bist-front

Utöver att både Pour it on! (amerikansk, 1942) och Больше металла – больше оружия! (Mer metall – mer vapen!, sovjetisk, 1941) har samma sorts budskap genom samma sorts bildspråk—upphällning av smält metall som genast transformeras till flygplan, fordon och fartyg—så är det även ett väldigt effektivt bildspråk (”jobbar du hårt så vinner vi kriget snabbt!”) och i de här två fallen dessutom två snygga affischer. Den tredje affischen, Du bist front (Du är front(en), tysk, andra världskriget) är en riktigt typisk tysk poster med en arbetare med tydligt ariskt utseende som barbröstat står och spänner sig i någon metallindustri samtidigt som ett soldatansikte (åter med tydligt ariskt utseende) i gråskala, lite drömlikt, tornar upp sig i bakgrunden för att visa att ordentligt arbete där hemma minsann är att likställa med att vara vid fronten. Jag är svag för de tyska affischernas utformning.

luftschutz
award-for-careless-talk
loose-chips-sink-ships

Ytterligare tre snygga och intressanta affischer som relaterar till del 1. Den första, Luftschutz! (Flygskydd!, tysk, 1935)—gjord för frivilligluftvärnskåren Reichsluftschutzbund (RLB)—är gjord av den kände grafikern Ludwig Hohlwein (som även gjort till exempel öletiketten för Franziskaner Weissbier och den officiella affischen för vinter-OS 1936) och har ett tema som sedan kopierades i flera länder, bland annat i Finland som syntes i förra delen och även i Schweiz och Nederländerna. Award for careless talk (amerikansk, 1943 eller 1944) är ytterligare en snygg poster på temat ”håll käft”. Den tredje är väldigt intressant och rätt rolig. ”Loose lips (might) sink ships” är en känd fras från andra världskriget som också manar till att hålla hårt på den information man har. Här är en av få nutida posters jag har med, Loose chips sink ships (amerikansk, 2000), som parafraserar detta med en uppdatering för datoråldern och dessutom kombinerar det hela med pusselbilden som förekom i del 1. Helt klart en höjdarkombination och dessutom extra aktuell så här 11 år efter publiceringen i och med hela Wikileakshärvan och amerikanska militära hemligheter.

1778-1943
mot-bolsjevismen
for-danmark-mod-bolchevismen
1242-1942
1812
canadas-new-army
ss-brigade-wallonie

Här kommer äntligen lite nya teman. Tar man en blick på affischerna är det inte allt för svårt att gissa är det första temat är ”historiska tillbakablickar”. Amerikanerna refererar genom Americans will always fight for liberty (amerikansk, 1943) till den amerikanska revolutionen och 1778 (oklart dock varför just det årtalet valdes), inte helt oväntat från ”land of the free”. Både Mot bolsjevismen (norsk/tysk, andra världskriget) och For Danmark! Mod bolchevismen! (dansk/tysk, andra världskriget) som uppmanar norrmän och danskar att söka till de tyska främlingslegionerna i Waffen-SS använder samma textbudskap, ”mot bolsjevismen”, och bildbudskap, att referera till vikingatiden. Notera för övrigt de redan nämnda detaljerna om ariskt utseende och drömlik bild i bakgrunden. Det senare är ett väldigt effektivt sätt att föra fram ett budskap på, bildliknelser är mycket enklare att ta åt sig snabbt än att behöva läsa en text.

Som vi ser på nästa rad är tyskarna dock inte ensamma om det där med en mattare bakgrundsbild. Кто с мечом к нам войдет, от меча и погибнет! (De som kommer till oss med svärdet, ska dö för svärdet!, sovjetisk, 1942) citerar Alexander Nevskij, en mytologiserad novogorodsk furste som stred mot både svenskar och den Tyska orden. I det här fallet refererar 1242 lämpligt nog till slaget på (den frusna) sjön Peipus där Nevskij slog tillbaka de tyska korsriddarna. Som nämnt i del 1 återfinns ofta en dikt eller annan kort text på sovjetiska affischer. Här är det ett citat av Stalin: ”Låt den modiga bilden av våra stora förfäder inspirera dig i det här kriget.” Vad som är intressant med den här affischen är att man har uppgraderat de tyska vapnen till stridsvagnar, medan ryssarna fortfarande kommer ridande på häst och med svärd i hand. Också Наполеон потерпел поражение. То же будет и с зазнавшимся Гитлером! (Napoleon besegrades och det ska den självsäkre Hitler också!, sovjetisk, andra världskriget) refererar till tidigare segrar. Den här är lite mindre plottrig och därför en större favorit. Enkel färgpalett och tydligt budskap, här har även naturligt nog ryssens vapen uppgraderats från grep till gevär.

I tredje raden en poster som även om den är rätt snygg också får en att undra vad affischmakaren tänkte. Canada’s new army needs men like you (Kanada, 1941) använder samma knep som ovanstående affischer men i just det här fallet kan man ju fråga sig under vilken ärofull kanadensisk era som riddare i full rustning och med lans och sköld i hand figurerade? Poängen med den här typen av affischer är ju att anspela på en tidigare framgångsrik period i historien. SS Brigade Wallonie (SS-Brigaden Vallonien, belgisk/tysk, andra världskriget) är i min mening den allra snyggaste bland de affischer som anspelar på någon historisk aspekt. Förutom den enkla utformningen är det stridsvagnen, en PzKpfw VI Ausf E ”Tiger”, som gör hela postern. Riktigt, riktigt snyggt. Budskapet man vill nå ut med är dock lite otydligt även om man förstår att det är en rekryteringsaffisch.

beach-head-deaths-head
kapital-litsom-k-sssr
kazdy-pocisk-jeden-niemiec

Sedan har vi affischer med dödskallar. Först ett propagandablad som tyskarna bombarderade allierade trupper i Italien med. Beach-head – Death’s head! (tysk, 1944) är ett försök till att demoralisera amerikanska och brittiska trupper genom att peka på den halvt misslyckade landsättningen vid Anzio. Fin kombination av färger och ett tydligt budskap. På baksidan av flygbladet finns en text som ytterligare förtydligar budskapet. Капитал лицом к СССР (Kapitalet vänt mot Sovjet, sovjetisk, 1930) visar hur en utländsk kapitalist, påven och en kulak gaddar sig samman i ett ”Krig mot Sovjet” (texten på hjälmen, intressant nog prydd med ett hakkors trots att NSDAP ännu inte tagit makten i Tyskland vid tidpunkten). Texten lyder ”Proletärer i världen, gå ut i strid för att störta kapitalismen! För att kämpa för seger för kommunismen!” Sist ut blir Każdy pocisk, jeden Niemiec ((För) varje kula, en tysk, polsk, 1944), propaganda från Armia Krajowa (den polska motståndsrörelsen) som uppmanar till att kasta ut de tyska ockupanterna. Precis som det tyska flygbladet är det ett enkelt budskap och tydlig symbolik.

• • • • •

I den tredje delen blir det kanske, eventuellt, beroende på omständigheter ett par posters som innehåller några av mina favoritmotiv, nämligen flaggor och kartor. Dessutom kan det bli en del motiv som vill demonisera fienden. Kommer i år, förhoppningsvis.

Om Lego, billig utbildning och brun utan sol

Postat av
1

Jag blir bara så less när folk tvunget måste jämställdifiera hela jävla världen. Speciellt lustigt blir det när man ger sig på Lego för att byggsatserna är alldeles för inriktade mot pojkar och att det är alldeles för få tjejfigurer med. De två avslutande meningarna, ”För till de mänskliga rättigheterna hör att varje människa har rätt att bli behandlad på ett rättvist och jämställt sätt oavsett kön. På den punkten sviker Lego varje dag och varje minut varenda liten julklappslängtande unge anser vi.”, är fantastiska.

Frågan är vad debattörerna ens vill? Och vad kommer härnäst? Barbie-sortimentet måste könskvoteras genom en markant ökning av Ken-produktserien för att bättre tilltala pojkar? Ska man påtvinga alla leksaksföretag att halva sortimentet ska vara riktat mot tjejer och halva mot killar? Låter som en fantastisk idé. Eller så låter vi bara alla tillverkare producera det de vill och det de tror att deras konsumenter vill ha och så tar vi oss friheten att på det personliga bojkotta respektive stötta de tillverkare som inte uppfyller respektive uppfyller de krav man själv sätter. Istället för att moralpanika.

• • • • •

Det har varit en hel del debatt kring kostnaderna för svenska soldater i Afghanistan. Beroende på var man läser så skulle man kunna sätta ett antal hundra afghanska barn i skolgång eller bygga en helt ny skola för samma pris som det kostar att ha en svensk soldat i Afghanistan under ett år. Det är ju ett fantastiskt argument för att dra tillbaka svensk trupp och satsa mer på att bygga upp ett land i spillror. Istället för att lägga pengar på svindyra militära insatser kan man lägga pengar på utbildning som i jämförelse är nästan kostnadslös. Vad de människor som framför argumentet inte inser är hur oändligt små möjligheterna till att starta byggprojekt och få iväg afghanska flickor till skolgång är om det inte finns någon form av militär närvaro.

Notera att jag på intet sätt påstår att allt går jättebra i Afghanistan, men man blir lite lätt mörkrädd när en toppolitiker som Lars ”jag tog emot världens första SMS” Ohly använder argumenten. Kan inte Lasse själv åka ner till ett talibanstyrt Afghanistan och skydda de afghanska tjejer som gång på gång utsätts för hot, våld, syraattacker och mordbränder av den enda anledningen att de vill skaffa sig en utbildning? Så får vi se hur bra det går. Men visst, är det nästan kostnadslös utbildning man är ute efter är ju talibanstyre något att sikta mot—då ställs 50 % av befolkningen utanför skolsystemet.

En av mina kusiner återvände nyligen från utlandstjänst i just Afghanistan. Jag kan inte tala för honom men känslan var att när alla illusioner försvunnit, när de vinkande pojkarna slutat vinka och börjat kasta sten, när man kommit till insikt om att att det här landet kommer förbli i ruiner under lång tid framöver, när tillräckligt många afghanska män betett sig som svin tillräckligt länge, då var det främst en sak som gjorde insatsen meningsfull—att de afghanska flickorna, tjejerna och kvinnorna åter kunde få en utbildning.

• • • • •

Jag känner mig alltid precis som Dilbert i nedanstående stripp när jag diskuterar. Det är svårt att vara bäst och ödmjuk på samma gång. Eller som Caesar aldrig sade: ”Det är bara hybris om man förlorar/misslyckas/har fel.”

dilbert-discussion

• • • • •

Årets kommentar så här långt (förmodligen står den sig rätt bra framöver också) måste ändå Peter Englund ha stått för när han på sin blogg skriver:

Noterar att Björn Ranelid uppmanat mig att följa hans exempel och delta i dokusåpor. Det kommer inte att ske. Däremot har jag inga invändningar mot att han gör så själv. Allt som håller Ranelid borta från skrivandet välkomnas.

Englund kan ha den vassaste pennan i Sverige och uppenbarligen kan den även användas till att punktera uppblåsta typer som Ranelid. Herregud, där har vi ett riktigt praktmongo. Det är skön humor att läsa det svar som sveriges största konsument av brun utan sol ger till Aftonbladet:

Han är avundsam. En liten själ. Han kommer aldrig få vara med om det jag är med om, att vara känd över hela Sverige. Att skriva autografer i Ikea-kön och på bensinmackar. Ungdomar skriver brev till mig och hälsar på mig på gator och torg. Det är ingen som vet hur Peter Englund ser ut. Är det inte bättre att vara känd än att sitta och gömma sig i Svenska Akademien?

Pinsamt världsfrånvänt. Go Englund!

Konst med ett budskap – del 1

Postat av
2

För nästan ett år sedan postade jag ett inlägg som hade en kortare del om valaffischer (notera också att jag även antog att Sverigedemokraterna skulle ta plats i riksdagen, till skillnad från övriga Sverige som uppenbarligen togs helt på sängen i valet för en månad sedan…) och nu är turen kommen till propagandaposters. Det är en typ av konst som är lätt att gilla. Här finns ett tydligt budskap—en propagandaposter utan ett tydligt budskap vore inte en särskilt bra propagandaposter …—och ett bildspråk som ofta är väldigt lätt att ta till sig. Dessutom finns det ofta humor, dubbeltydigheter eller någon form av finess i bild eller text. Propagandan som den här bloggen är döpt efter är ett uppenbart sådant exempel där ”En svensk tiger” och bilden på en vakande tiger både förmedlar tanken att vi bör vara på vår vakt och tanken på att vi bör hålla käft (tiga). Det senare är för övrigt ett av de allra vanligaste propagandabudskapen, åtminstone när det gäller krigspropaganda, som jag ser som mest intressant.

hes-watching-you
ne-boltaj
bits-of-careless-talk

He’s watching you (amerikansk, 1942) är en av mina absoluta favoriter. Otroligt enkel men ändå väldigt kraftfull. Bits of careless talk (amerikansk, 1943) är kanske den allra bästa affischen av det här slaget när det gäller tydlighet, här går det inte att missförstå att det gäller att hålla tyst om varje liten bit information man kan ha fått reda på. Не болтай! (Prata inte!, sovjetisk, 1941) mitt emellan är enkel i utformningen men har som relativt många andra sovjetiska affischer en dikt (här övre högra hörnet) med på affischen. I det här fallet lyder den ”Håll ögonen öppna. I dessa dagar har även väggar öron. Prat och skvaller går hand i hand med förräderi.”

someone-talked-1
someone-talked-2

När det inte hjälper att bara förklara vad man inte ska göra så tar man fram det tunga artilleriet och visar vad konsekvenserna kan bli om man inte följer råden. Dessa Someone talked!-affischer (amerikansk, 1942 och brittisk, andra världskriget) är två av de allra mest känslomässiga propagandaposters jag kan komma att tänka på. Här spelar man verkligen på betraktarens känslor genom att visa en egen sjöman som håller på att drunkna, allt på grund av att någon pratade oförsiktigt.

we-can-do-it
so-wie-wir-kampfen
narod-i-armija-ediny
ilmasta-uhkaa-vaara
this-is-your-war

Hemmafronten är ett annat vanligt tema där man vill visa på betydelsen av alla som inte direkt är ute i kriget. We Can Do It! (amerikansk, 1942) är kanske den allra mest kända i den kategorin och är nära relaterad till den amerikanska kulturikonen Rosie the Riveter som symboliserar kvinnorna som tog fabriksjobb under kriget. Tyskarna hade en speciell stil på sina affischer som jag tilltalas av, här So wie wir kämpfen – Arbeite Du für den Sieg! (Precis som vi slåss – arbetar du för segern!, tysk, andra världskriget) som sattes upp i fabrikerna för att motivera arbetarna. Sovjetiska propagandaaffischer hade ofta någon form av gemenskapstema—kanske inte så konstigt för ett system som bygger på kollektivism—och den tredje postern ovan är min favorit bland dessa. Народ и армия едины! (Folket och armén är ett!, sovjetisk, kalla kriget) har en väldigt snygg layout och färgskala där soldaten flankeras av bonden och arbetaren som håller upp sina redskap och formar hammaren och skäran i den röda femuddiga stjärnan med guldkant.

De två undre är först Ilmasta uhkaa vaara! Kaikki kansalaiset väestönsuojelutyöhön (Faran hotar från luften! Alla medborgare till civilförsvarsarbete, finsk, 1938) som manar till att alla har sin del att göra inför ett kommande krig (notera alltså att andra världskriget ännu inte startat när den här postern gjordes) genom att förbättra gas- och bombskydd via civilförsvaret (VSS). Här gillar jag färgerna och symboliken med en sköld och gasmask—som för övrigt ger affischen ett konstigt futuristiskt drag. Den andra är This is your war! (amerikansk, 1943–45) som direkt vill visa att det är produktion som kan stoppa den demoniserade fienden, här i form av ett dubbelhövdat (Adolf Hitler och Hideki Tōjō) monster som hotar friheten (genom att slita ner Frihetsgudinnan). Det här är ditt krig!

• • • • •

Nästa del är tänkt att fokusera lite mer på ren krigspropaganda som har som främsta uppgift att ingjuta moral i de egna leden och/eller demoralisera fienden. Precis som vanligt kan det dröja en dag eller ett år innan den delen kommer…

Hellre noshörningar än krig

Postat av
Svara

Som alla vet trillar det lite då och då in rapporter om att mycket av det bistånd—inte minst det svenska—som ges till världens utvecklingsländer hamnar i orätta händer. Vi ger bistånd direkt och indirekt till statsapparater som diskriminerar och kränker kvinnliga rättigheter, som hamnar i händerna på den styrande diktaturen, till länder som själva är stora biståndsgivare eller så används tillgängliga resurser och organisationer för att smuggla vapen till rebeller.

Den sista artikeln, som publicerades för drygt ett år sedan, handlar om hur bland annat Norska Folkhjälpen som i sin tur delvis stöttades av svenska Sida—med det svenska folkets skattepengar, så klart—använde sina transporter för att smuggla vapen till den sydsudanska gerillan SPLA.

Sverige fanns med som finansiär av vapensmugglingen. Den organisation som allra mest öppet stödde SPLA var Norska Folkhjälpen. I en norsk dokumentärfilm som visades 1999 berättar piloter om hur de hade fraktat vapen från Lokichoggio till Nubabergen i Folkhjälpens regi. Norska UD beslöt att utreda frågan och anlitade COWI, ett danskt konsultföretag. COWI:s rapport var förödande.

Norska Folkhjälpen sades vara mer upptagen med att hjälpa gerillan än civilbefolkningen i södra Sudan. Gerillan hade försetts med mat, hus och bilar och ett fältsjukhus för sårade gerillasoldater.

Lite historik. Efter 22 år av inbördeskrig, där Sydsudan med sin övervägande kristna och till kulturen sett mer östafrikanska befolkning önskat självstyre från centralmakten i nord med muslimskt styre och nordafrikanskt tankesätt, fick man slutligen fred år 2005. I fredsavtalet ingår att Sydsudan ska 2011 få hålla en folkomröstning om självständighet från Khartoumregeringen. Det kan ju verka som att den sydsudanska gerillan på något sätt kämpade för ett gott syfte (likt det kan verka som att Hamas i Palestina gör…) men det kan naturligtvis aldrig vara rätt att mina och dina skattepengar finansierar dylik verksamhet.

Därför känns det på något konstigt sätt ganska skönt att läsa att Sydsudans regering beslutat att lägga 10 miljarder dollar på att bygga om huvudstaden Juba så att staden från ovan ska likna en noshörning. Skönt eftersom jag med mina skattepengar hellre finansierar galna stadsplaneringsprojekt som aldrig lär bli verklighet än endera sidan i ett av Afrikas genom tiderna blodigaste inbördeskrig. Samtidigt vill jag bara gråta över det faktum att mina pengar förmodligen faktiskt går till dylika projekt.

En hjälparbetare i Juba tycker att resurserna skulle användas annorlunda när befolkningen inte ens får grundläggande behov som sjukvård och rent vatten tillfredsställda.

Duh.

noshorning

Och oavsett var våra biståndspengar slutligen hamnar blir det en logisk kullerbytta i vilket fall, på ett eller annat sätt. Samtidigt som vi inom EU driver frågan för om jordbrukspolitik med jättelika subventioner för europeiskt jordbruk och hårda skyddstullar för jordbruksvaror så skickar vi högvis med pengar som är menade att utveckla till exempel afrikanskt jordbruk. Istället för att släppa in de afrikanska bönderna på världsmarknaden och på så vis ge dem chansen att konkurrera på lika villkor, vilket naturligtvis skulle driva utvecklingen framåt bra mycket mer än att ge dem bistånd för att de ska klara sig på en marknad som effektivt strypts av de tullar vi samtidigt drivit igenom. Så skruvad är den svenska biståndspolitiken.

Blixtar och dunder

Postat av
Svara

Jag är verkligen ingen naturmänniska—i det hänseende att jag inte springer runt i skogen eller åker runt i skärgården—men ibland fascineras man verkligen av hur små vi människor ändå är på den här jorden. Trots att vi byggt kanaltunnlar, flygplan, gigantiska städer och oljeplattformar(…). Trots att vi kan förklara det mesta, från minsta lilla byggsten till största kontinentalplatta. Trots att vi under tusentals år samlat på oss nästan ofattbar kunskap så finns det ändå naturfenomen som, även om vi kan förklara dem, får en att känna sig precis så där obetydlig som man faktiskt är. Monstervågor, tornados och hagel. Men den allra största favoriten är ändå åsk(o)väder.

Som igår. Oslo:

osloaska

För mig är något av det mäktigaste som finns att vara utomhus en mörk kväll, se blixten slå ned och höra åskan mullra. Men det fascinerande är egentligen inte ljus- och ljudshowen—den gör till exempel Rammstein ganska mycket bättre på Frihamnspiren en sen junikväll—utan snarare vetskapen att det där inte är någonting som människan har skapat. Att naturen av sig självt har förmågan att framkalla den typen av urladdningar är häftigare än det mesta som människan har skapat.

Lika som bär, Malmö under gårdagens åskväder och Mordor från Ringen-trilogin (inga liknelser i övrigt…):

malmoaska
mordor

Svett och andra störande moment

Postat av
Svara

Nu har (förhoppningsvis) sista sommaren på Hemköp dragit igång igen och framför mig ligger åtta härliga veckor med jobb. Åtta härliga veckor med svett. Jag jobbade min första sommar på Hemköp—fast butiken hette på den tiden Billhälls, som senare blev uppköpta av Hemköp—för nio somrar sedan. Under alla dessa år har jag lidit enormt av att jag i princip svettas ihjäl när jag arbetar. Oavsett om jag står i ett fryslager eller ute på butiksgolvet. Kanske beror det på att jag har svårt att göra något i lugnt tempo, kanske beror det på att jag svettas mer än andra. Men så efter nio år har jag insett att det är mina händer det är fel på.

Eftersom man handskas med kartong i princip åtta timmar om dagen blir fingrar och nagelbanden rätt illa tilltygade om man jobbar utan handskar. Det rivs och slits upp emballage och lyfts varor och pillas i hyllor på ett sådant sätt att det nästan är nödvändigt att ha handskar på sig för att ha några fingrar kvar. Men så testade jag att arbeta utan handskar nu i veckan och helt plötsligt svettas jag bara hälften så mycket. Fleecejacka på eller av, t-shirt under arbetströjan eller ej, långkallingar på eller ej (ok, jag har inte testat det) har inte inverkat något väsentligt på min svettproduktion. Men ett par jävla fingervantar gör all skillnad i världen.

Som vanligt upptäcker man sådana här livsförändrande saker när man snart inte har någon nytta för dem… I höst lär jag väl upptäcka något sätt att plugga på som hade gett mig femmor i alla ämnen på Chalmers.

• • • • •

Ibland undrar man vem som designar Axfoods datorsystem. Det är typ femhundra olika inloggningar och sidor att hålla koll på och ingenting funkar enligt devisen ”om användaren förväntar sig att knapp Y gör sak X, låt oss då programmera systemet så att knapp Y gör sak X”, eller kortare, ingenting funkar logiskt. Ibland drömmer jag om att bygga om systemet från grunden. Ibland drömmer jag även om att jag kan flyga.

Men man kanske inte ska klaga för mycket:

work

• • • • •

Jag har inte varit speciellt förtjust i vin även om ett glas eller så till någon middag alltid slunkit ner utan problem. På midsommar fick jag dock chansen att smaka på ett portvin som var så gott att jag faktiskt köpte en egen flaska idag. Churchill’s Late Bottled Vintage heter det, trots att det är portugisiskt. Testa.