Om Lego, billig utbildning och brun utan sol

Jag blir bara så less när folk tvunget måste jämställdifiera hela jävla världen. Speciellt lustigt blir det när man ger sig på Lego för att byggsatserna är alldeles för inriktade mot pojkar och att det är alldeles för få tjejfigurer med. De två avslutande meningarna, ”För till de mänskliga rättigheterna hör att varje människa har rätt att bli behandlad på ett rättvist och jämställt sätt oavsett kön. På den punkten sviker Lego varje dag och varje minut varenda liten julklappslängtande unge anser vi.”, är fantastiska.

Frågan är vad debattörerna ens vill? Och vad kommer härnäst? Barbie-sortimentet måste könskvoteras genom en markant ökning av Ken-produktserien för att bättre tilltala pojkar? Ska man påtvinga alla leksaksföretag att halva sortimentet ska vara riktat mot tjejer och halva mot killar? Låter som en fantastisk idé. Eller så låter vi bara alla tillverkare producera det de vill och det de tror att deras konsumenter vill ha och så tar vi oss friheten att på det personliga bojkotta respektive stötta de tillverkare som inte uppfyller respektive uppfyller de krav man själv sätter. Istället för att moralpanika.

• • • • •

Det har varit en hel del debatt kring kostnaderna för svenska soldater i Afghanistan. Beroende på var man läser så skulle man kunna sätta ett antal hundra afghanska barn i skolgång eller bygga en helt ny skola för samma pris som det kostar att ha en svensk soldat i Afghanistan under ett år. Det är ju ett fantastiskt argument för att dra tillbaka svensk trupp och satsa mer på att bygga upp ett land i spillror. Istället för att lägga pengar på svindyra militära insatser kan man lägga pengar på utbildning som i jämförelse är nästan kostnadslös. Vad de människor som framför argumentet inte inser är hur oändligt små möjligheterna till att starta byggprojekt och få iväg afghanska flickor till skolgång är om det inte finns någon form av militär närvaro.

Notera att jag på intet sätt påstår att allt går jättebra i Afghanistan, men man blir lite lätt mörkrädd när en toppolitiker som Lars ”jag tog emot världens första SMS” Ohly använder argumenten. Kan inte Lasse själv åka ner till ett talibanstyrt Afghanistan och skydda de afghanska tjejer som gång på gång utsätts för hot, våld, syraattacker och mordbränder av den enda anledningen att de vill skaffa sig en utbildning? Så får vi se hur bra det går. Men visst, är det nästan kostnadslös utbildning man är ute efter är ju talibanstyre något att sikta mot—då ställs 50 % av befolkningen utanför skolsystemet.

En av mina kusiner återvände nyligen från utlandstjänst i just Afghanistan. Jag kan inte tala för honom men känslan var att när alla illusioner försvunnit, när de vinkande pojkarna slutat vinka och börjat kasta sten, när man kommit till insikt om att att det här landet kommer förbli i ruiner under lång tid framöver, när tillräckligt många afghanska män betett sig som svin tillräckligt länge, då var det främst en sak som gjorde insatsen meningsfull—att de afghanska flickorna, tjejerna och kvinnorna åter kunde få en utbildning.

• • • • •

Jag känner mig alltid precis som Dilbert i nedanstående stripp när jag diskuterar. Det är svårt att vara bäst och ödmjuk på samma gång. Eller som Caesar aldrig sade: ”Det är bara hybris om man förlorar/misslyckas/har fel.”

• • • • •

Årets kommentar så här långt (förmodligen står den sig rätt bra framöver också) måste ändå Peter Englund ha stått för när han på sin blogg skriver:

Noterar att Björn Ranelid uppmanat mig att följa hans exempel och delta i dokusåpor. Det kommer inte att ske. Däremot har jag inga invändningar mot att han gör så själv. Allt som håller Ranelid borta från skrivandet välkomnas.

Englund kan ha den vassaste pennan i Sverige och uppenbarligen kan den även användas till att punktera uppblåsta typer som Ranelid. Herregud, där har vi ett riktigt praktmongo. Det är skön humor att läsa det svar som sveriges största konsument av brun utan sol ger till Aftonbladet:

Han är avundsam. En liten själ. Han kommer aldrig få vara med om det jag är med om, att vara känd över hela Sverige. Att skriva autografer i Ikea-kön och på bensinmackar. Ungdomar skriver brev till mig och hälsar på mig på gator och torg. Det är ingen som vet hur Peter Englund ser ut. Är det inte bättre att vara känd än att sitta och gömma sig i Svenska Akademien?

Pinsamt världsfrånvänt. Go Englund!