Kvotering är inte jämställdhet

I dag drog musikfestivalen Way out West igång här i stan. Kul, tycker jag, även om jag inte varit speciellt sugen på att lägga två dagslöner på ett pass när det bara är ett par artister som jag skulle vara intresserad av att se (utan att de för den sakens skull är några av favoritartister), typ Prince, Robyn, Empire of the Sun, Thåström och Kanye West. Fyra av fem är för övrigt manliga artister/band, vilket även gäller för festivalen som helhet om man får tro föreningen Ladyfest som räknat ut att 22 procent av de bokade artisterna är kvinnliga. Vem fan bryr sig, kan man ju undra. Jag hade inte gått dit för att se män eller kvinnor, jag hade gått dit för att höra musik och se ett framträdande.

Men uppenbarligen finns det de som bryr sig, som Emmy Rasper på GT Kultur. Hon tycker att festivalen inte är jämställd på grund av detta och ser ”skevheten [som] en spegling av det samhälle vi lever i, där det finns strukturer som påverkar hur människors kompetens värderas och vad vi ges för möjligheter.” Tyvärr har Emmy blandat ihop jämställdhet med kvotering, vilket är ungefär som att blanda ihop äpplen—inte med päron, men—med grapefrukt. Det är naturligtvis inte Way out Wests problem eller fel att majoriteten av de stora artisterna, som folk är villiga att betala stora pengar för att gå och se, är män. Det ligger naturligtvis inte heller i Way out Wests intresse att istället för att ge publiken de artister de helst vill se (vi pratar marknadsekonomi här, där kundernas efterfrågan är styrande) ge dem en kvoterad festival med kvinnliga artister som inte alls är lika intressanta för besökarna som de då ratade manliga artisterna.

Festivalen är redan jämställd (det vill säga jämlik mellan könen, som i att båda könen har lika värde). Att Way out West skulle diskriminera kvinnliga artister—vilket i förlängningen är vad Emmy, förmodligen omedvetet, påstår—är svårt att tänka sig. Inte minst för att det skulle vara så urbota korkat av festivalledningen att det inte är sant. Det ligger naturligtvis ett vinstintresse i att driva festivalen, att då motarbeta detta genom att diskriminera mot kvinnliga artister som skulle vara mer intressanta för publiken än manliga motsvarigheter finns inte på kartan. Bäst spelar, helt enkelt. Och publiken kan rösta med fötterna. Därför kan man fråga sig varför Way out West skulle ha någon form av ansvar för det problem som Emmy tycker sig se, när det i grund och botten är Emmy, du, jag och alla andra musikintresserade som bestämmer vilka artister som ska slå och vilka som får gå.

Precis som i Legofallet får man själv ta ett ansvar. Gillar man inte Way out Wests könsfördelning så kan man helt enkelt bojkotta festivalen. De som ändå är intresserade att se 78 procent manliga artister spela kan väl får göra det, utan att Emmy och hennes gelikar ska vara där och pilla med sina ”jämställdhetsfingrar” (läs ”kvoteringsfingrar”). Det hade varit intressant att få se ett utdrag ur Emmy Raspers senaste 1 000 eller så spelade låtar på Spotify (eller motsvarande musiktjänst). Oddsen för att en stor majoritet av låtarna framförts av manliga artister lär inte vara speciellt höga. Kanske ska Emmy börja i rätt ände genom att påtvinga sig själv att lyssna 50/50 på manliga respektive kvinnliga artister. Eller är det då plötsligt för mycket begärt?

En enkel jämförelse

Fotboll.

  • Händelse: en otroligt korkad ung kille tar sig in på fotbollsplan och knuffar lite lätt på en spelare. Dessutom kastas en smällare desförinnan in på planen och landar nära samma spelare.
  • Tidningsrubrik: Skånederbyt avbrutet efter ny läktarskandal.
  • ”Allmänhetens” reaktion: Inför anmälningsplikt för alla som stängs av från fotbollsevenemang! Inför speciella huliganlagar! Förbjud alkoholförsäljning i samband med fotbollsmatcher! Kill ’em all! Ge fotbollsklubbarna skyhöga böter! ”Jag kommer aldrig mer gå på en match!”

• • • • •

Festival.

  • Händelse: 4 fall av misshandel, 3 fall av stöld, 1 fall av narkotikabrott, 4 fall av bedrägeri, 1 fall av skadegörelse, 7 omhändertagna för berusning första dagen. 2 fall av våldtäkt någon dag senare.
  • Tidningsrubrik: Växande festival med svajig ekonomi.
  • ”Allmänhetens” reaktion: ”Åh det är så kul med festival!”

Recension av Midvintermörker

I ett försök att hålla uppe aktiviteten lite bättre tänkte jag börja recensera media. Främst böcker men kanske även film och annat. Eftersom jag i möjligaste mån försöker undvika vanity här på bloggen—dagen då jag publicerar ett ”dagens outfit”-inlägg avgår jag—kommer det i huvudsak att vara facklitteratur, dokumentärer och liknande som blir föremål för mitt granskande öga. Därför börjar jag så klart med att recensera lite skönlitteratur.

• • • • •

Bloggaren Lars Wilderäng som driver Sveriges största blogg om ekonomi och finans, Cornucopia?: evig tillväxt i en ändlig värld?, gav för en vecka sedan ut sin debutroman Midvintermörker. Det är en technothriller som i Förlag Ängsjödals pressmeddelande beskrivs med följande meningar:

Ett svar på frågan om vad som skulle hända om den svenska Försvarsmakten idag skulle ställas inför sin främsta uppgift, nämligen att försvara Sverige mot främmande makt, ges i den nyutkomna romanen och technothrillern Midvintermörker. I högt tempo utspelar sig handlingen till större delen under ett dygn med start annandag jul 2012. Bland de miljöer som skildras i boken hittar man bland annat Gotland, Malmö och Karlsborg och man får följa allt från såväl landets improviserade ledning till militärer, poliser, män och kvinnor som sätter sina liv på spel.

Efter att nästan ha sträckläst boken nu i veckan tänkte jag därför ge mig in i recensionsbranschen för första gången sedan… gymnasiet? Bakgrunden till boken är Lars Wilderängs kritit mot Försvarsmaktens successiva och planlösa nedrustning och ett blogginlägg från 2009 om ett möjligt anfall mot Sverige. Inlägget fick massiv positiv kritik och Wilderäng bestämde sig därefter för att skriva en välresearchad thriller om något liknande. Eftersom jag står på samma sida (se till exempel mitt tidigare blogginlägg Om ”nyheter” och våra grannar i öster som mycket var en följd av ett inlägg jag läste på just Cornucopia?) är jag kanske partisk men även om man inte håller med om hans analyser är Midvintermörker värd att läsa.

Först och främst är det svårt att inte göra en jämförelse med trilogin Operation Garbo som behandlar ett sovjetiskt anfall mot Finland och Sverige i ett läge där Sovjetunionen är på väg att splittras på grund av inre stridigheter. Nu har Lars Wilderäng enligt egen uppgift faktiskt inte läst Operation Garbo (fy, se till att göra det genast om du nu av någon outgrundlig anledning skulle råka läsa det här!) vilket gör att de likheter som finns är av rent slumpmässig karaktär. Hela boken andas dock väldigt mycket Garbo, vilket ska ses som en klart positiv jämförelse då jag personligen tycker att trilogin står ut klart i mängden av technothrillers.

Vad jag däremot saknar lite är den större bilden även om det finns vissa inslag av storpolitik även i Midvintermörker. Det kan naturligtvis vara ett medvetet drag—eller lär snarare vara så—och jag kan tänka mig att många potentiella läsare föredrar att boken i mångt och mycket enbart är en skildring av de enskilda människornas öden. Det är mer en personlig reflektion mer än någon kritik men kan samtidigt vara bra att veta om man följt Wilderängs blogg, läst om de många storpolitiska skeendena och trott att boken skulle vara en sorts framtidsförlagd fiktionalisering av detta. Så är det inte. Här är det den lilla människan som är i fokus.

Bokens största förtjänst är i min mening de detaljerade beskrivningarna av både städer, terräng, militärterminologi och -kommunikation. Att läsa ”State lamb zero-zero-two plus, below Bingo, will pancake Visby” kanske inte är så lättförståeligt men det ger definitivt en rejäl touch av verklighet och en känsla av god research till berättelsen. Även om den mesta lite mer krångliga kommunikationen förklaras även i enklare ordalag kan det ibland vara svårt att hänga med i exakt vad som menas. Det gör dock inget för storyn som helhet och man klarar sig gott utan att förstå allt, men om man gör det får boken så klart ytterligare en dimension.

Rent berättelsemässigt följer Midvintermörker den rätt väletablerade mall för technothrillers som finns där man följer ett flertal personer genom boken, från meniga soldater och befäl till civila och politiker. Här kan det ibland kännas något rörigt och det finns inte någon karaktär som man riktigt ordentligt fäster sig till på samma sätt som i exempelvis (återigen) Operation Garbo eller Tom Clancys Röd storm. Samtidigt är det kanske en fördel då man är helt ovetande om vilka öden som kommer drabba de karaktärer som introduceras.

Rent litterärt är det inget briljant språk men inte heller något som irriterar en—även om det fanns ett par saker som ibland stack till lite när man läste, bland annat ett par onödiga upprepningar (som att skriva förtydligandet ”på Lovön norr om Drottningholm” för att sedan fyra meningar senare upprepa samma ”på Lovön norr om Drottningholm”) och vissa favoritmetaforer som upprepades lite för ofta (”världen exploderade” är ett exempel). På det stora hela är det dock inget som gör att man tappar fokus. Detaljbeskrivningarna är talrika där de behövs och saknas där de inte behövs. Tillsammans med avsaknaden av långa ”konstnärliga” och ”filosofiska” utläggningar (som är mitt favorithatobjekt i böcker) blir boken väldigt lättläst och därför väldigt svår att lägga ifrån sig.

Kort och gott gedigen läsning som rekommenderas till alla technothrillerfantaster och säkerligen till många andra också. Väl värd de dryga 200 kronorna som den kostar (se Cornucopia? för information om var boken kan köpas).

• • • • •

Som av en slump släppte Anton Kristiansson rätt nyligen en ny låt, ”Atomvinter”, med tillhörande musikvideo som direkt får mig att associera till boken. Både genom titel och tema i den snyggt filmade musikvideon.

Smått och gott

Underbart, ännu en flera månader lång period utan bloggande till ända. Nu ligger bloggen och mitt övriga webbimperium—ditt ASCII-ansikte i Adobe Flash-mörkret—på webbhotellet Bineros förträffliga servrar som till skillnad från min egen hemmaserver inte går i spinn så fort bloggen får fler än två besökare… Eventuellt innebär det att jag bloggar oftare. Mer sannolikt innebär det ingen större skillnad i tempo jämfört med tidigare.

• • • • •

Otroligt mycket har hänt sedan min senaste bloggpost i februari. Inte minst har tre meter snö ersatts av gröna gräsmattor. Här är ytterligare ett par saker som hänt (i skönsmässig ordning):

  • Börjat läsa en kompis blogg, närmare bestämt 100 anledningar. Skamlös reklam.
  • Jag satt en hel natt ensam (Björn höll mig sällskap till 04:00) i en av Chalmers studiehallar och pluggade till min tenta i subatomär fysik. Som nattmänniska var det extremt givande och mycket lättare att plugga på CTH från 18:00 till 12:00 än det någonsin varit att sitta och plugga från 12:00 till 18:00.
  • Rammstein spelade på Metaltown och gjorde det precis lika bra som för fem år sedan då jag också såg dem på Metaltown. Världens bästa liveband? Troligen.
  • Blivit lite smått kär i Centerpartiet, eller rättare sagt, i ett par centerpartister. (C) framstår plötsligt som det mest liberala partier i riksdagen, bland annat tack vare Johan Hedin, Hanna Wagenius och Elisabeth Thand Ringqvist.
  • Gais har fortfarande inte vunnit Allsvenskan. Kanske inte så konstigt då det inte delats ut något SM-guld sen februari. Inte för att det hade gjort någon skillnad, å andra sidan.
  • Jag klarade tentan i subatomär fysik med ett tentaresultat på 40 poäng av 100 möjliga. Gränsen för godkänt? 40 poäng. Onödigt att plugga mer än man måste. Sen studerade jag ett par timmar till Markovteoritentan som var dagen efter och klarade den med 15 poäng av 30 möjliga. Godkänt? 14 poäng. Klantigt att ha pluggat drygt 7 % mer än nödvändigt.
  • Hittat en ny favoritlåt att spela sönder i Anton Kristianssons ”Du är knark” feat. Organismen & Pst/Q (Spotifylänk). Sjukt bra låt som på pricken beskriver mitt förhållande till Blåvitt.
  • Tagit sommarlov för att därefter börja läsa en grundkurs i juridik på Handelshögskolan—den som ligger i Göteborg alltså—som verkar oerhört slapp. När lärarna säger att ”det är bäst att ni går igenom övningarna i förväg, annars kommer ni inte förstå så mycket på övningstillfället” samtidigt som övningstillfällena visar sig vara en bit kaka trots att man inte gått igenom dem innan så förstår man på vilken nivå det hela ligger.

• • • • •

Det får räcka för den här morgonen. Vad fan gör jag uppe så här tidigt förresten? Jo, det är något jädra husbygge på gång hundratalet meter bort där det pålas och sprängs mest hela dagarna i allmänhet och på morgonen i synnerhet. Såklart.

Låt Mona måna om sig själv

Det kommer kanske jätteoväntat från en så liberal gosse som jag att stötta Mona Sahlin i någonting hon tar sig för och ännu mer jätteoväntat i en fråga där jag skulle tro att 99,99 % av alla killar har åsikten ”vem fan lägger ner så mycket pengar på en väska?”, men just nu känns det helrätt. Det handlar naturligtvis om Monas sextusenkronorsväska som t ex Göran Greider (extremt osund kille för övrigt) tycker är ett hot mot socialdemokratin. Tydligen har någon upptäckt att Mona bär en Louis Vuitton-väska för så många kronor på något partiledarfoto. Och då börjar folk rasa, för hur kan man ha sådana dyra saker när man är företrädare för ett arbetareparti?

För det första var väskan tydligen en 50-årspresent. För det andra spelar det väl ingen jävla roll vad Mona lägger sina pengar på om det nu hade varit så att hon köpt den själv. En väska, en Big Mac-meny var tredje dag under ett år, en flygresa tur och retur Göteborg-Stockholm med jättedyra SAS eller en tiondel av Reinfeldts armbandsur. Det borde de socialdemokratiska väljarna ge själva fan i. Om de nu ska rasa mot något torde det väl snarare vara att Mona Sahlin i så fall lyfter den lön som gör att ett köp av en Vuitton-väska inte är någon stor sak. Men som vanligt i ankdammen Sverige så upprörs man över massvis småsaker utan att se de verkliga problemen.

• • • • •

Ligger och lyssnar på ”Keops pyramid” med Hoola Bandoola Band och tycker att det hade varit jättelustigt om det hade funnits en musikgenre med högermusik—eller snarare liberal musik—som istället för att ha kritiska texter om kapitalism, USA och annat hade haft kritiska texter om socialism, Sovjet och annat.

Var sådan musik måhända populär i Sovjet, Cuba och Kina under 70-talet? Eller vänta nu, det hade kanske inte varit så hälsosamt…

And it’s all really there!

Efter jul kommer varken påsk eller fastan som i den klassiska julvisan. Efter jul kommer istället det traditionella mellandags-LAN:et som innebär tre–fyra dagars dekadens med energidryck, chips, Billy’s Pan Pizza, alldeles för lite sömn och alldeles för mycket skärmstirrande. Men det är skönt att inte vara så vuxen hela tiden nu när vuxenvärlden tyvärr blir mer och mer reell. Studierna tar slut, vänner börjar jobba, skaffa barn och gifta sig. Då behövs det en liten verklighetsflykt någon gång ibland.

• • • • •

Trots att jag är Chalmersteknolog—därtill med kandidaten (nästan …) i teknisk fysik—är det ytterst sällan som jag sysslar med naturvetenskap eller fysik på min fritid. Jag kollar inte på några vetenskapsprogram och läser ytterst sällan några böcker om fysik eller teknik. Av en slump trillade jag dock in på ett antal YouTube-videos med ett par av världens genom tiderna mest kända fysiker, bland annat Richard Feynman och Carl Sagan (författare till boken Contact som sen blev film). Intervjuer med Feynman och klipp från Sagans tv-serie Cosmos, som egentligen är mer filosofiska än rent fysikaliska. Det är fantastiskt att slås av naturens komplexitet när man hör Feynman berätta om ljus och vågor, hur vi försöker förstå naturen eller när Sagan förklarar universums geometri. Dessutom på ett sätt som nästan vem som helst kan förstå.

• • • • •

Två sköna remixar av dessa herrars och ett par andras vetenskapsprat:

Att förstöra för sig själv

I del femhundraarton i serien om livets små mysterier går vi nu över på varför man inte bör lyssna på sin favoritmusik, egentligen. Till skillnad från det mesta andra här i livet; filmer, maträtter, kompisar, datorer och tentamensresultat, som ju blir bättre med tiden, så har bra musik den förunderliga förmågan att aldrig vara lika bra som första gången man lyssnar på den.

Den där känslan när man lyssnar på en låt för första gången och känner att den här låten är den bästa man någonsin hört, att man alltid kommer att älska just den här låten mest, för evigt. Sen lyssnar man på den ett femtiotal gånger de kommande dagarna och efter en vecka är låten ungefär lika spännande som ”Sommartider”.

Sen försöker man medvetet att inte lyssna på låten på en månad eller så, vilket inte är allt för svårt eftersom den faktiskt inte är så bra längre. Och efter en gången månad av andra låtar som man utnämner till den här låten återvänder man så till den ursprungliga låten. Man skulle kunna tro att man åter skulle imponeras, men icke. Den är precis lika alldaglig som senast man hörde den.

Ett uppehåll på flera decennier är det enda som visat sig hållbart i längden. Att åter lyssna på en låt från barndomen som man inte hört på 20 år kan framkalla den där den här låten-känslan för en stund. Sen, dagen efter, har den likt alla andra jävla favoritlåtar reducerats till en sommarhit. Det är inte hållbart att lyssna på sin favoritlåt en gång vart tjugonde år.

Fan.

Resa, resa

Efter att Jan Guillou—som det är svårt att veta vad man ska tycka om, han har skrivit en del riktigt bra böcker men är så där förbannat självgod och korkad också—gjorde bort sig ganska rejält i Aftonbladets chatt med honom har jag börjat fundera lite på det här med musikbranschen och dess efterblivenhet igen. Speciellt nu som jag faktiskt sitter hemma och lyssnar på lagligt införskaffad musik genom Spotify för första gången på fyra år. Är det inte ganska talande för hur dåligt branschen är med i svängen, att den senaste musikskivan jag köpte var Rammsteins ”Reise, Reise”, som släpptes 2004?

• • • • •

Och då lyssnade jag på den i cd-spelare kanske två gånger—jag hade ju redan hela albumet på datorn.

• • • • •

Och egentligen köpte jag inte skivan—jag fick den i julklapp.

• • • • •

Och egentligen önskade jag mig inte skivan för musikens skull—jag ville ha den för att skivomslaget var så jävla snyggt.

Fy fan gånger tre

Först och främst, den sista idioten är inte född, inte för att någon trodde det heller, men … Anna Takel sträckte sig efter sin mobil som trillat ner mellan bilsätena och råkade köra av vägen. Hon mejade ner två brevlådor innan hon fick stopp på bilen. Hon dömdes för vårdslöshet i trafik och fick dagsböter på 2 000 kronor. Och nu har hon fräckheten att ”tala ut” i Aftonbladet och klaga på det hela. Är hon helt jävla pantad eller? Hon ska bara vara förbannat glad över att hon kom undan med 2 000 kronor i böter och två förstörda brevlådor, istället för att ha ett liv på sitt samvete. Fy fan, vilken idiot.

• • • • •

I dag jobbade jag min vanliga ojämna söndag. Förra gången hade jag varit ute och festat vilket slutade på en svartklubb i Gamlestaden, som jag inte lämnade förrän vid 4-snåret. Hann sova en timme hemma innan jag jobbade. Det var inte kul. I dag jobbade jag inte bakfull vilket fick mig att inte tycka att det var så jobbigt. Fast mest av allt började jag inse hur bra jag hade det när jag läste den här texten i GT, om Shirin Shaker som först förlorade sin lillebror när hon var nio år gammal, vid 13 förlorade hon sina båda systrar i Backabranden (10 år sedan nu) och det senaste nyåret gick hennes mamma bort. Och så stod hon helt ensam i livet (pappan antar jag är borta sedan tidigare) vid 23 års ålder, utan några nära familjemedlemmar att vända sig till när livet är jobbigt, när det är livet lever, aldrig. Fy fan, vilket öde.

• • • • •

Jag fick en invite till Spotify i går. Det är ett program som streamar musik till dig, och där du kan söka bland en oerhörd mängd artister och album. Trevligt, och ett steg på vägen från musikbranchens förlegade metoder att sälja sina artister. Till priset av en reklamspot då och då är det ett väldigt prisvärt (om det ens går att säga det när det är gratis) program. Men. Även om det finns en oerhörd mängd artister och album så inkluderas, för tillfället åtminstone, inte Rammstein i en ”oerhörd mängd”. Vilket gör det omöjligt att skapa en bra playlist och därmed måste jag ändå använda andra metoder för att lyssna på musik. Fy fan, I-landsproblem.