Blixtar och dunder

Jag är verkligen ingen naturmänniska—i det hänseende att jag inte springer runt i skogen eller åker runt i skärgården—men ibland fascineras man verkligen av hur små vi människor ändå är på den här jorden. Trots att vi byggt kanaltunnlar, flygplan, gigantiska städer och oljeplattformar(…). Trots att vi kan förklara det mesta, från minsta lilla byggsten till största kontinentalplatta. Trots att vi under tusentals år samlat på oss nästan ofattbar kunskap så finns det ändå naturfenomen som, även om vi kan förklara dem, får en att känna sig precis så där obetydlig som man faktiskt är. Monstervågor, tornados och hagel. Men den allra största favoriten är ändå åsk(o)väder.

Som igår. Oslo:

För mig är något av det mäktigaste som finns att vara utomhus en mörk kväll, se blixten slå ned och höra åskan mullra. Men det fascinerande är egentligen inte ljus- och ljudshowen—den gör till exempel Rammstein ganska mycket bättre på Frihamnspiren en sen junikväll—utan snarare vetskapen att det där inte är någonting som människan har skapat. Att naturen av sig självt har förmågan att framkalla den typen av urladdningar är häftigare än det mesta som människan har skapat.

Lika som bär, Malmö under gårdagens åskväder och Mordor från Ringen-trilogin (inga liknelser i övrigt…):

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *