Om läktarproblem och föreslagna ”lösningar”

Det här är inget svar på Johan Ingerös text ”Bland plattnackar och nappflaskor”, även om Ingerös publicering är den direkt utlösande faktorn bakom beslutet att skriva det här inlägget. Det har länge pågått en debatt i Sverige om hur man ska kunna lösa de huligan- och läktarproblem som finns i svensk fotboll (och till viss del andra sporter). Ofta har många av de föreslagna lösningarna varit tagna helt ur luften (eller kort och gott idiotiska) men å andra sidan har de i allmänhet också lagts fram av personer som jag inte förväntat mig något annat av (eller kort och gott idioter).

Den senaste tiden har (tyvärr) även personer som jag respekterar och personer som rimligen borde veta bättre eller ha vett nog att tänka ett steg längre börjat komma med ”lösningar” utan att överhuvudtaget ha satt sig in i problemet. Det ligger någon form av paradox i att de som upprörs allra mest över problemen kring fotbollen—och därmed också är de som skriker allra mest högljutt om ”lösningar” på problemet—är de som i princip aldrig besöker en fotbollsarena. Det här är ett försvarstal, från en alla de goda supportrar som aldrig får en syl i vädret. Media fylls av de som skriker högst (och aldrig satt sin fot på en svensk arena) och av de som har de mest kontroversiella ”lösningarna” (och aldrig satt sin fot på en svensk arena). Ett försvarstal mot alla så kallade ”lösningar”. Ett försvarstal för riktiga, hållbara lösningar.

Först lite kort om min relation till fotboll och främst svensk klubbfotboll. Jag har följt IFK Göteborg i ungefär tjugo år. Sedan ungefär tio år tillbaka har jag varit på plats på i princip alla hemmamatcher. Sedan fem år tillbaka har jag sett huvuddelen av de bortamatcher Blåvitt har spelat, från hätska möten med AIK på Råsunda via pittoresk idyll i Åtvidaberg och polisvåld i Helsingborg till festande i Amsterdam och skön gemenskap i Tel Aviv. Under denna tid också bloggare på Sveriges största privata supporterblogg, Bara Ben på Glenn Hysén (Aftonbladets Stora Bloggpris 2009 i kategorin sport). Sedan något år tillbaka engagerad i Supporterklubben Änglarna som krönikör i medlemstidningen Blått & Vitt samt sedan några månader tillbaka även invald i supporterklubbens styrelse. Nu skriver jag den här texten som privatperson och mina åsikterna är möjligen inte representativa för någon annan än mig själv, men det kan ju vara lämpligt att presentera vilka kopplingar till fotbollen man har om man på ett seriöst sätt ska diskutera fotbollens problem.

• • • • •

Till saken. För det första bör man ha klart för sig att våldsamheter i samband med fotboll inte är något nytt. Går man tillbaka till fotbollens vagga, England, och söker ursprunget kan man dra en egentligen inte speciellt förvånande slutsats. Som jag skrev för fyra år sedan i inlägget ”Svenskt, göteborgskt och historiskt fotbollsvåld” på BaraBen.com:

Fotbollen har nämligen inte utvecklats till att bli en våldskultur. Det var istället en våldskultur som utvecklades till att bli fotboll.

Nu har inte den svenska fotbollen gjort samma långa resa men har man läst Från gentleman till huligan?: svensk fotbollskultur förr och nu av Torbjörn Andersson och Aage Radmann samt Kung fotboll: den svenska fotbollens kulturhistoria från 1800-talets slut till 1950 av den förre (två böcker som är absoluta måsten att ha läst om man vill kunna diskutera våldsproblematiken kring fotboll på annat än snäv nutida sandlådenivå) så är man fullt medveten om att dagens problem varken är nya eller okända (för ett par exempel hänvisas till ovan länkade inlägg).

En vanlig missuppfattning verkar vara att det är fotbollen som har skapat bråkstakarna och våldsverkarna och att det därför bara är ett fotbollsproblem (se till exempel Roland Poirier Martinssons ledarkrönika ”Huliganismen är klubbarnas fel” i Svenska Dagbladet från den 9 maj i år). Att det är fotbollen som ska straffas, att det är fotbollen som ska betala och att det är fotbollen och bara fotbollen som är skyldiga att lösa problemet. Som om att om man får bort den lilla klicken idioter från läktarna så skulle problemen sluta existera. Det är ett oerhört naivt tänk. Våldet är ett samhällsproblem och om man bara ”löser” problemet genom att gå på symptomet (bråk på läktarna) kommer det bara att leda till symptom på annat håll. Det kommer brännas en och annan bil extra ute i våra förorter. Det kommer kastas en och annan gatsten extra i några politiska demonstrationer. Det kommer ske ett och annat ytterligare krogslagsmål på helgerna. Problemen försvinner möjligen från fotbollen men förflyttas i praktiken bara till ett annat område. Därför är det meningslöst att kräva att fotbollsklubbarna ska betala för polisinsatserna. Förutom att de redan precis som alla andra betalar skatt som går till just bland annat polisen så är det ändå i slutändan samhället som helhet får betala för de ökade polisinsatserna på de andra områdena.

Om enorma polisinsatser vid fotbollsmatcher får slut på de incidenter som sker, kommer då nästa klagovåg rikta sig mot de politiska partierna, mot krogarna och nattklubbarna, mot miljonförorterna? När kommer det inses att man borde inrikta sina insatser på sjukdomen och inte bara mot symptomen? När kommer det inses att det alltid funnits en klick i samhället som sökt sig till våldet? Från byaslagsmål på dansbanorna och uppgörelser mellan raggare och mods till våldsamheter mellan rasister och antirasister. När kommer det inses att man lagt miljarder på att dölja tumören med kosmetika istället för att ha försökt operera bort den?

Tyvärr har jag ingen lösning på ett månghundraårigt samhällsproblem. Men jag vet i alla fall att lösningen inte är att peka finger och lasta över bördan på fotbollen.

• • • • •

Av ovan nämnda anledning står det även klart att det inte är en lösning att straffa klubbarna. Oavsett vad många oinsatta tror så lägger de allsvenska föreningarna ner enorma summor på säkerhet. Men klubbarna kan inte och ska inte agera polis och rättsväsende. Det yttersta ansvaret att skydda publik, spelare och funktionärer ligger på samhället genom just polis och rättsväsende. Det gynnar ingen att klubbarna istället för att betala säkerhet ska betala enorma bötessummor för ett, i grund och botten, samhällsproblem.

Inte heller är det en rimlig lösning att kollektivt bestraffa alla fotbollssupportrar. Johan Ingerö föreslår i sitt inlägg att man ska döma klubbarna att spela inför tomma läktare för varje spelaravbrott som sker. Andra har föreslagit poängavdrag och andra former av bestraffning som ska ”drabba” supportrar och/eller klubben. Vad Ingerö och alla andra uppenbarligen missat är att man praktiserat olika typer av kollektiv bestraffning i över 15 år. Djurgården dömdes att spela en match inför tomma läktare 1995. 2004 dömdes AIK till samma sak. Hammarby fick tre poängs avdrag efter publikproblem 2006. Förra året fick Djurgården spela sin första match inför tomma läktare efter att en motståndarspelare blivit slagen av en supporter i kvalmatchen hösten 2009. Har vi sett någon tydlig förbättring på läktarna efter de här kollektiva straffen?

Oavsett om poängen är att skrämma potentiella våldsverkare till passivitet—vilket alltså uppenbarligen inte fungerar, alla logiskt tänkande människor torde inse att dessa enskilda idioter till individer knappast tänker på de potentiella följderna av sitt agerande när de kastar smällaren eller hoppar in på planen—eller om poängen är att skrämma övriga supportrar till aktivitet (genom någon form av läktarmedborgargarde som Ingerö verkar vilja)—vilket redan i hög grad sker, gårdagens planbeträdare blev bortskickad från klackläktaren av publiken där på grund av sitt dåliga uppträdande, vilket alltså inte hindrade honom från att bete sig som en idiot—så fungerar inte kollektiv bestraffning. Vem tror att krogslagsmålen skulle minska om man vissa helger stängde alla krogar på grund av våldet föregående helg?

Eller som Lars Anders Johansson uttrycker det i svarsinlägget ”Huliganismen är inte klubbarnas fel” till Martinssons ovan länkade ledarkrönika:

Att dra in tillståndet för storklubbarna att arrangera matcher, såsom Martinsson föreslår, vore att kollektivt bestraffa en stor mängd fredliga supportrar och klubbmedlemmar för att få dem att utöva något slags socialt tryck på de individer som begår brott i samband med matcherna. Det vore att följa samma principer som i vissa diktaturer där man straffar kriminellas familjemedlemmar för att komma åt de kriminella.

Ändå vill Martinsson och många med honom straffa klubbarna och alla deras tiotusentals medlemmar för vad några hundra kriminella ägnar sig åt. Det finns en social acceptans för huliganismen i supporterkulturen, menar Martinsson och förväxlar därmed gruppmentaliteten i de breda supporterleden med huliganernas aggressivitet. De flesta supportrar accepterar inte alls huliganismen, men få är beredda att gå i närkamp med påtända, muskulösa och närstridstränade våldsverkare. Det är polisens uppdrag. Polisen har betalt för att skydda medborgarna från kriminalitet och våld, de är utbildade för det och de har utrustning för det.

• • • • •

Problemet med att komma åt våldsverkarna på grund av en ovilja bland supportrar att anmäla varandra har dessutom en djupare förklaring än vad man kanske tror. Det finns en allmän ”vi mot dem”-känsla inom fotbollen inte bara mot motståndarlagets supportrar utan även mot ordningsmakten, som jag tidigare har skrivit om här. Likt vissa kollektivt vill bestraffa alla supportrar blir redan alla supportrar kollektivt behandlade som pack av polisen i många fall, i allmänhet som bortasupportrar. Oavsett om man är fredlig som jag (som inte slagit någon sedan lågstadiet) eller en risksupporter. En naturlig följd av detta är att polisen inte längre är den naturliga beskyddaren. Även om det är fel så förstår jag att många supportrar inte ser någon poäng i att anmäla en bengalkastare till en poliskår som i nästa match kommer gå lös med batonger på dem oavsett om de gjort något eller ej. För en längre utläggning av detta fenomen rekommenderar jag återigen Lars Anders Johanssons blogg, både en och två gånger.

På samma sätt spelar media en stor roll i hur omvärlden uppfattar fotbollssupportrar. Jag klarar oftast inte av Marcus Birro men i dag skrev han en krönika i Expressen som var klockren. I ”Även en dåre har rätt till försvarstal” skriver han bland annat:

Svensk fotboll har en publik och ett intresse som svensk fotboll inte kan leva upp till. Fansen är bättre än spelet.

Fotbollen som spelas på våra dåliga gräsmattor och på dem av plast är bedrövlig. Men fansens kärlek till laget håller europeisk klass. Det är bättre tryck på vissa allsvenska matcher än det är i serie A.

Det finns en uppenbar snedbalans i hur media skriver om supportrar. En fantastisk allsvensk match, med underbar publik inramning, hyllar aldrig fansen. Istället hyllas lagen, vädret, spelarna, domaren, tempot, passningarna, räddningarna, målen. Aldrig fansen. Världen utanför svensk fotbolls innersta kärna inkluderar inte fansen. Samhället avskyr fansen. De är bara till besvär. Alltså hamnar fansen utanför alla sammanhang och alltså skapar man sig sina egna oaser, sina egna världar där de bekräftar varandra.

Undersökningar från Svenska fotbollförbundet ger svaret att 90 procent av fotbollspubliken anser att stämningen är den viktigaste faktorn bakom besöket. Men media och utomstående bloggare sopar allt det positiva under mattan, lyfter fram allt det negativa och förväntar sig sedan att utvecklingen ska gå åt rätt håll. I går var det 24 000 supportrar på Swedbank Stadion som skötte sig och skapade en grym atmosfär, en som kastade en smällare och en som gick in på planen och puttade på en spelare. Är det rättvist att samtidigt som man helt undviker att lyfta fram det positiva de 24 000 skapade också peka finger åt dem och anklaga dem för vad de två idioterna gjorde?

• • • • •

Jag har som sagt ingen lösning på samhällsproblemet. Jag tror inte att någon har det, i alla fall inte i en så snäv kontext som diskuteras.

Vill man ha bort bråkstakarna från fotbollen går det bara att åstadkomma genom att straffa just bråkstakarna. Vi behöver inga speciella huliganlagar. Vi behöver inte kollektiv bestraffning. Vi behöver inte poängavdrag och påtvingade extra poliskostnader. Det har inte hindrat idioterna hittills och det kommer inte hindra dem framöver heller. Det finns ingen lösning som hindrar framtida potentiella övertramp. Den enda rimliga åtgärden är att identifiera, straffa och stänga av de individer som faktiskt missköter sig (och det är här man kan lägga resurser genom till exempel bättre övervakningskameror och bättre samarbete med polisen så att identiteten på de som grips faktiskt blir känd för klubbarna). Precis som man gör i övriga samhället. Det är inte rimligt att fotbollen ska vara en helt annan värld där helt andra regler gäller. Eller som en kommentar till Ingerös inlägg skriver:

Smaka på följande:
”Stenkastningen i Rosengård kan fortgå eftersom invånarna där inte gör något åt saken. Det är dags för lite gammal god kollektiv bestraffning. Stäng av all busstrafik i en vecka vid varje incident som inträffar! Då skulle nog de boendes tolerans för de unga kriminella gängen sjunka som en sten. Det är dags att dom beonde själva rensar upp i sina led.”

En framkomlig väg? Kanske. Rimligt? Nej, inte särskilt.

Ute på gatan förväntar vi oss inte att gemene man ska konfrontera upphetsade gäng av unga brottslingar. Men på idrottsläktaren är det inte bara berömvärt, det är ett krav att åskådarna där i grupp handgripligen ska stoppa dom gäng som stör ordningen.

Vi fotbollssupportrar kan naturligtvis också dra vårt strå till stacken genom att fördöma avarterna. Och det görs. I dag gick Änglarna med flera Blåvita grupperingar ut med ett gemensamt upprop mot smällare, inför gårdagens match i Malmö delades 20 000 lappar med MFF Supports uppförandekod ut. I AIK har det från (kanske förvånande) firmahåll meddelats om att det gäller totalförbud mot inkastade föremål. Förhoppningsvis ger det effekt. Men till syvende och sist är det bara samhället som helhet som kan lösa problemet genom att lägga fokus på rätt saker istället för att bolla problemet fram och tillbaka mellan klubbar, polis och supportrar.

En reaktion på “Om läktarproblem och föreslagna ”lösningar”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *