Kategoriarkiv: Politik

Om Kalle Anka-partiet och polisavgifter

Postat av
1

Miljöpartiet är på tapeten i dagarna. Wetterstrand och Eriksson avgår som språkrör och i morgon väljs nya på partikongressen. Dessutom föredrar en av kandidaterna, Mikaela Valtersson, att åka taxi istället för att ta pendeln. Oklart hur det kommer fungera om MP någonsin får igenom sin vision om en bilfri innerstad… Mest intressant är dock en liten nyhet på SVT som tittat igenom de motioner som partiets medlemmar skickat in till kongressen. Nog för att det bara är motioner—och jävlar vad man kan hitta lustigheter om man kollar igenom alla partiers—men blir man inte lite skrämd av vad för sorts politik Miljöpartiet ska stå för om det finns medlemmar som skriver motioner (vilket ändå kräver åtminstone lite engagemang) om att tobak bara ska säljas på recept, att nybyggda hus ska ha vita tak (va?), att försäljning av kött ska förbjudas, att motorsport ska förbjudas och att man bör avskaffa (avskaffa?) ränta och inflation. Är det ett riksdagsparti vi har att göra med här eller är det Kalle Anka-partiet in disguise?

• • • • •

Dagens tipspromenadfråga snor jag skamlöst från Twitter:

Vem betalar för polisinsatsen vid moskébygget på Hisingen i morgon?

1. Nazisterna?
X. Kommunisterna?
2. Fotbollsklubbarna?

• • • • •

Just som jag skickade ut inlägget i etern dyker en re-tweet (följ dystopikarneval för mer skoj) av dagens mest episka tweet upp i min lista. Monica Green, Socialdemokraternas talesperson i IT-frågor verkar ha lite problem med IT-kompetensen…

Gråskalan i amerikansk politik

Postat av
Svara

Amerikansk politik har alltid fascinerat. Inte minst för att det handlar om ett tvåpartisystem där övriga partier inte har minsta chans att slå sig in. Tyvärr har detta även fått konsekvensen att många verkar tro att amerikansk politik är svartvit (eller kanske bara svart…). Det verkar ofta vara en fråga om ”de onda” (republikanerna) mot ”de goda” (eller ”de mindre onda”, demokraterna). Bush mot Gore, Bush mot Kerry, McKain mot Obama. Ser man de två partierna bara utifrån detta är det lätt att få uppfattningen att det handlar om idiotiska ultrakonservativa krigshetsare mot sansade socialliberala fredsälskare (som med tiden mer framstår som sina motståndare…). Men den amerikanska politiken har faktiskt en gråskala om man bara bemödar sig att skrapa lite på ytan. I dag gick republikanen Ron Paul ut och annonserade sin kandidatur i presidentvalet 2012. Republikan? Ja men då kör vi väl på att han vill ha mer krig och en aggresiv amerikansk utrikespolitik?

Inte direkt. Följande anförande från representantshuset för drygt två år sedan är så bra att man får rysningar. ”What if we wake up one day and realize that the terrorist threat is a predictable consequence of our meddling in the affairs of others and has nothing to do with us being free and prosperous?”

Ron Paul är Tea Party-rörelsens intellektuella förfader. Vilket naturligtvis får folk att haja till eftersom rörelsen främst associeras med Sarah Palin, white trash och annat trams. Men precis som med partierna är det inte svart eller vitt. I grund och botten handlar Tea Party-rörelsen om att minska statens inblandning i folks liv. Sen har rörelsen kidnappats av politiker som visserligen vill sänka skatten men som inte inser att det även handlar om andra värden. Ron Paul är inte en av dem. Ron Paul röstade nej till Irakkriget, han röstade nej till Patriot Act, han har inget emot att homosexuella par ingår partnerskap, han anser att droganvändning ska ses som ett medicinskt problem snarare än ett brott, han tror inte på dödsstraff och (för min del) kanske främst av allt, han avskyr den keynesianism som präglar amerikansk ekonomisk politik.

Ron Paul for president 2012!

• • • • •

Vet du inte vad keynesianism är, eller vet du vad det är, eller… skit samma. Alla som inte är helt tappade bör se följande roliga men också mycket lärorika videos om de två ekonomiska giganterna Keynes och Hayek.

Det kanske finns hopp ändå

Postat av
Svara

För snart två månader sedan skrev jag om hur Louis Vuitton missbrukar upphovsrätten och undrade därtill hur det egentligen står till i nederländskt rättsväsende. I dag kom det ett litet tecken på att hela världen kanske inte är på väg åt helvete ändå, eftersom konstnärinnan som stämdes fick en dom med sig som innebär att hon inte längre är skadeståndsskyldig. Nu återstår det bara ett par problem (…) innan man på allvar kan börja tro att det faktiskt finns lite vett hos de människor som sitter överst på pyramiderna och har makten i sin hand.

Hur jämställdhet misshandlas och vad vi gör i Afghanistan

Postat av
Svara

Den 8 mars var det internationella kvinnodagen som ”firas”—vilket känns som ett rätt konstigt ordval i sammanhanget med tanke på vad den står för—för att uppmärksamma ojämställdhet och kvinnornas situation i världen. Ett hedervärt initiativ som jag dock inte riktigt förstår mig på, lika lite som Earth Hour som snart kommer att förpesta media (infaller den 26 mars i år). Allra mest tydligt för hur internationella kvinnodagen blir misshandlad av folk är följande TT-nyhet som kom i dag:

Kvinnodagen på ett fritids i Hemse på Gotland firades med att flickorna fick semlor och pojkarna fick vanligt mellanmål med knäckebröd och mjölk. Syftet var att särskilt uppmärksamma flickorna på kvinnodagen.

Händelsen har väckt starka reaktioner bland barnen och deras föräldrar. Nu backar rektorn som tänker ringa upp föräldrarna och be om ursäkt, skriver Gotlands Tidningar.

-Vi hade inte funderat djupt nog, säger rektorn Lekbir Belmhamdi.

Hur man hade funderat överhuvudtaget, kan man ju fråga sig. Bjuder man pojkarna på extra gott mellanmål alla övriga dagar eller vad var poängen med att agera ojämställt på jämställdhetsdagen?

Små pojkar som psykiskt misshandlas av sina fritidspedagoger på grund av en arvssynd. Är det någon som är det minsta förvånad om pojkarna på fritidsgården kommer att växa upp och med förakt spotta på begreppet ”jämställdhet” som i deras ögon kommer att förknippas med förfördelning av det andra könet?

• • • • •

Från Wiseman’s Wisdoms tar jag rakt av följande video som är ett av Försvarsmakten ihopklippt kollage av vad svenska trupper bland annat sysslar med i Afghanistan.

Mest intressant finner jag nästan sista klippet vara, där soldaterna står och visar på hur nära döden de faktiskt har varit. Ett par decimeter åt ena eller andra hållet och där står dem och skrattar döden i vitögat. En rätt naturlig reaktion så klart men ändå intressant att få se den från svenskar ute på en frivillig mission.

Om Louis Vuitton och Julian Assange

Postat av
1

Ibland slår man sig bara för pannan när man läser om alla dumheter som storföretag får för sig. Senast i raden är Louis Vuitton som skjuter sig själva i foten när man stämmer danska konststudenten Nadia Plesner på 1,8 miljoner kronor för en välgörenhetsaktion. Danskan målade en svältande sudansk pojke hållandes i en chihuahua och en modeväska och sålde t-shirtar med trycket, köpte medicinsk utrustning och skickade denna till krisområdet Darfur för pengarna hon fick in. Då grep upphovsrättsriddarna in och ansåg att väskan på trycket var alldeles för lik en väska i Louis Vuittons kollektion och att det hela var kommersiellt. Nadia Plesner vägrade sluta sälja tröjorna samtidigt som företaget begärde 15 000 euro för varje dag som gick.

Till slut fick hon nog, klarade sig undan stämningen men blev tvungen att betala 100 000 kronor för sina advokater, och bestämde sig för att istället måla en tavla—kallad ”Darfurnica” efter Picassos berömda ”Guernica”—där bland annat pojken och väskan ingick, en tavla som sedan ställdes ut i Köpenhamn. För i konstnärlig samhällskritik måste man väl ändå kunna få skildra en väska som eventuellt kan liknas med en väska som Louis Vuitton har designat? Naturligtvis inte. Det blev ytterligare 5 000 euro för varje dag tavlan visades—oavsett om det var på galleriet eller på Nadias hemsida. Under tiden lyckades Louis Vuitton få igenom sin stämning i nederländsk domstol som i upphovsrättsliga fall tydligen har rätt att snabbköra domstolsförhandlingen utan att anklagad part är närvarande. Plötsligt fick Nadia bara ett brev med stämningsbeloppet som fortsatt tickade på för varje dag. Nu är det uppe i nästan 2 miljoner kronor.

Primo, vad tycker Louis Vuitton att de får ut av sitt agerande? Oavsett om de har rätt eller ej måste ju någon inse att det här bara blir enormt usel PR för ett företag och en koncern (med bland annat följande varumärken: Moët & Chandon, Dom Pérignon, Krug, Glenmorangie, Bulgari, Christian Dior och TAG Heuer) att stämma någon som kanske använder deras varumärke för att samla in pengar till välgörenhet. Stämningsbeloppet är dessutom en piss i havet för Louis Vuitton. Hade man tänkt smart hade man istället gått in och sagt att man skänker motsvarande summa som Nadia Plesner lyckas skramla ihop till samma välgörenhetsmål, Darfur. Det hade också varit en piss i havet men gett enormt positiv PR. Istället tar man fram elefantbössan, kollar sig omkring och hittar fem tår rakt under sig som man sedan skjuter bort. Secundo, vad är det för sjukt rättssystem i Nederländerna som kan döma folk utan att de haft en enda möjlighet att uttala sig i saken och försvara sig själva?

• • • • •

Det här känns ju också som ett bra rättssystem. Efter att ha skummat igenom förhörsprotokollen i Assangegate (pdf) är det lätt att dra två slutsatser. Assange är en riktig kuf som kanske inte är mest lämpad att leda något korståg mot Hemligstämpeln (med stort H) genom Wikileaks. Och Assange har inte gjort något som med neutrala glasögon på kan klassas som brottsligt. Men han kommer naturligtvis att bli fälld eftersom svensk media, svensk polis och svenskt rättsväsen hetsat upp sig så mycket över fallet att det kommer vara omöjligt att klara av en friande dom. Det är förmodligen ingen stor komplott som länge planerats högt där uppe i politiken som de mest Assangeälskande skarorna tror, det är bara ett exempel på någon av tre följande ”lagar”:

  1. When you start accusing everyone of being in on a conspiracy, you shouldn’t be surprised if they decide to confirm your paranoia by banding together against you.
    – Användaren khaosworks på engelska Wikipedia
  2. If enough people act independently towards the same goal, the end result is indistinguishable from a conspiracy.
    – Användaren Extreme Unction på engelska Wikipedia
  3. Sufficiently advanced incompetence is indistinguishable from malice.
    – Clarks/Greys lag

Om Olof Palmes härliga vänner

Postat av
6

Johan Norbergs senaste krönika i Metro är—även om den inte egentligen presenterar något nytt—läsvärd och högaktuell i dessa tider när det varit både årsdagen av mordet på Olof Palme och många som anser att Alliansens utrikespolitik är tandlös. Olof Palmes vurmande för frihetskämpar, och antipatier mot imperialistiska tendenser och diktaturer—som i Vietnamkriget, Francos Spanien, apartheid i Sydafrika och Pinochets Chile—är vad många verkar sakna. Någon som ryter till mot USA och vågar kalla diktaturer för ”satans mördare”.

Problemet är bara att dessa goda sidor vägs upp med marginal av Palmes Sverige och Palmes mycket härliga vänskap med många härliga vänner. Här är ett par exempel:

  • I rädsla att stöta sig med Sovjetunionen ansågs kritiken av vår forna granne i öster vara felaktigt uppmålade ”djävulsbilder”. Sverige sysslade ”inte med anti-sovjetism”, anti-amerikanism gick dock uppenbarligen bra. Att starkt ta ställning för av USA förtryckta länder var ett signum, men han kritiserade starkt ”den korstågsanda i syfte att befria Östeuropa som härskade på konservativt håll i väst”.
  • En nära vän till Olof och Lisbet Palme var Robert Mugabe och hans fru Sally. Det kan ju tyckas vara rätt naturligt eftersom Mugabe faktiskt från början var en frihetskämpe under den vita mannens förtryck. Samtidigt en frihetskämpe som inte skydde några medel för att få oppositionsledare att ”försvinna” eller för att vinna ”demokratiska” val.
  • Palme beskrev hur Ayatolla Khomenis regim efter den islamiska revolutionen ”bygger upp sina demokratiska institutioner med pedantisk noggrannhet”. Samma Iran som med pedantisk noggrannhet avrättade nästan 8 000 politiska fångar mellan 1981 och 1985.
  • När Pol Pot och de Röda khmererna tog makten i Kambodja var det enligt Palme och Fidel Castro ”en stor seger för folkens rätt att bestämma över sitt eget öde”, som det så fint hette i en gemensam kommuniké från de båda. Det var ett fruktansvärt jävla öde kambodjanerna bestämde sig för.
  • Fidel Castro ja, ännu en förtryckarvän till Palme som hyllades (med ”stor sympati och ömsesidig förståelse”) samtidigt som hans kubanska föregångarförtryckare, Fulgencio Batista (stödd av USA), naturligtvis fördömdes.
  • En annan som Palme kallade sin vän var Abdessalam Jalloud, dåvarande premiärminister i Libyen—se där!—och nära vän till—trumvirvel—Gaddafi. En Jalloud som efter den libyska revolutionen på order av Gaddafi tog sin en liten resa till Peking för att försöka köpa en atombomb av kineserna för 100 miljoner dollar så att man kunde ”lösa den arabisk-israeliska konfliken en gång för alla”. Härlig vän!
  • Med den östtyske diktatorn Hoenecker talade Palme om fred, försoning och vänskap. Han glömde dock av att tala om frihet, demokrati och oviljan att bli skjuten av sina landsmän när man vill lämna landet.

Han försökte kanske ärligt stå på de förtryckta folkens sida—i Nordvietnam, Kambodja, Libyen, Tanzania, Östtyskland, Iran, Zimbabwe, Kuba och Etiopien—men i verkligheten stod han på de socialistiska, marxistiska och kommunistiska förtryckarnas sida. Om han inte var medveten om det borde han ändå varit det. Olof Palme är måhända Sveriges mest karismatiska statsminister genom tiderna. Men han är också den mest hycklande.

• • • • •

Dessutom höll han på Djurgården.

Du har inte rätten att döma mig

Postat av
Svara

Charlie Sheens liv kanske inte är A-ok för tillfället—om det ens har varit det på väldigt, väldigt länge—men ibland är han jävligt träffsäker och radiointervjun han gav till skvallersajten TMZ för en vecka sedan är magisk, fantastisk … episk. Lyssna på den här (mp3). Sheen är uppenbarligen den verkliga världens motsvarighet till Barney Stinson från tv-serien How I Met Your Mother—med en twist.

Mycket är episkt bara för att det är så jävla roligt, som följande:

– Are you gonna announce your new tattoo here on air?
– Yeah, why not? ’Cause it’s just pure… pure and complete gnarlyisms. Yeah, I sat with two—hey, coincidence—F-18, the Top Gun, radical fire, napalm dropping pilots in my movie theater watching the attack sequence, the chopper attack sequence on the beachhead to go surfing because they wanted to and those people were in their way. And I was getting a tattoo during the death from above. And it was a… it’s the banner from the death card that Kilgore is throwing on his victims. But there’s also, falling from it, is the apple from The Giving Tree. There’s my life. Deal with it. Oh, wait! Can’t process it. Losers! Winning! Buh-bye.

Lite mer förvånande är det även mycket som är episkt för att det är så jävla sant:

– Later we’re going to get into Apocalpse Now, but what comes to mind is when we were there a few weeks ago watching it in your home theatre when Colonel Kurtz is saying ”You can kill me…”
– ”You have the right to kill me, but you do not have the right to judge me.” Boom. That’s the whole movie. That’s life. That’s life, there’s nobility in that, there’s focus, it’s genuine, it’s crystal and it’s pure and its available to everybody. So just shut your traps and put down your McDonald’s, your magazines, your Us Weekly, your TMZ and the rest of it and focus on something that matters. But you can’t focus on things that matter if all you’ve been is asleep for forty years.

Här kommer vi till pudelns kärna i frågan om allt som är fel med Sverige. Folk går omkring och dömer människor, hela tiden. Istället för att koncentrera sig på sin eget liv, på något som betyder någonting. Främst döms människor som lyckas. Det är inte hjärt- och kärlsjukdomar som är vår tids stora folksjukdom, det är avundsjukan. Avundsjukan som önskar att de som lyckats ska få det sämre och avundsjukan som talar om för de framgångsrika att de inte är värda framgången. Media är inte sena på att hälla bränsle på elden när de egentligen borde koncentrera sig på annat.

(Som historikern Knut Carlqvist en gång sagt: ”Svenska medier har aldrig insett, att deras uppgift är att hålla ett öga på staten och på makten. De tror, att deras uppgift är att uppfostra folket.”)

• • • • •

När inkomstskillnaderna ökar är det enligt gemene man för jävligt. ”De där uppe i toppen” tjänar ännu mer äckliga pengar medan ”vi här nere på botten” knappt får något alls. Ja, så kan man se det. Om man fokuserar på det oväsentliga. SR skriver att OECD rapporterar om inkomstskillnader—i populärmedial vokabulär något som brukar benämnas ”klyftor”—som ökat snabbare i Sverige än i andra I-länder. Ramaskri! Eller så koncentrerar man sig på det som faktiskt betyder något, sin egen inkomst. Då visar det sig att 70 % av befolkningen har fått en tydlig ökning i disponibel inkomst. De 10 % som tjänar minst (under ungefär 100 000 kr/år, jag till exempel) är de enda som fått en märkbar minskning i disponibel inkomst. Med andra ord har i princip alla som förvärvsarbetar en oförändrad eller ökad disponibel inkomst. Det fåtal som minskat sin inkomst är rimligen till stor del (frivilliga) deltidsarbetare, studenter och andra som av olika anledningar valt att inte jobba fullt ut (enligt SCB har den genomsnittliga disponibla inkomsten för arbetslösa, sjuka och pensionärer ökat så den gubben går inte).

Att nästan alla får det bättre är inte gott nog när folksjukdomen slår till och pekar på att vissa har fått det ännu mer bra än andra. Men ju mer man pekar uppåt, rynkar på näsan och fnyser åt andras välstånd desto mindre tid har man över till att förbättra sitt eget.

En impotent omvärld eller en naturlig reaktion?

Postat av
Svara

Jag har inte skrivit något om revolutionerna i arabvärlden hittills så det är väl dags för det. Medan den (bortglömda) tunisiska och den egyptiska revolutionen gick relativt fredligt till—utan regelrätta strider mellan olika sidor i konfliken—så har den libyska utvecklats till något sorts inbördeskrig där rebellerna har lagt beslag på stridsvagnar, luftvärnskanoner och annan militär utrustning. Detta har lett till att röster har börjat höjas för någon form av internationellt ingripande. Det började egentligen redan i Egypten där det ansågs att det internationella samfundet borde agera för att största Mubarak. Men i och med våldsamheterna i Libyen och Gaddafis/Khaddafis/Gadhafis/Qaddafis/Gathafis/Qadhdhafis/killen(s) med kaftan och rolig hatt(s) vägran att avgå har fler och fler—främst på vänstersidan av den politiska skalan—krävt någon form av intervention.

Man klagar gärna på att EU bara fördömer våldet och man konspirerar gärna kring att USA inte gör något eftersom man har för stora intressen i Libyen. Hyckleri? Enormt. Varför skulle USA följa den förvirrade vänster som kräver ingripande i ett inbördeskrig och störtandet av en diktator i Libyen men som samtidigt fördömer USA:s agerande i både Afghanistan där man hjälpte Norra alliansen med störtandet av talibanregimen (ja, jag är medveten om att det kanske inte var det främst skälet för Operation Enduring Freedom) och Irak där man störtade Saddam Hussein (återigen, ja…)? Jag kan se reaktionerna framför mig om USA skulle ingripa. De hade handlat om att USA bara gör det för oljans skull, för att skydda amerikanska intressen och så vidare. Med andra ord exakt samma argument som framförs som anledningar till att USA inte gör något för tillfället…

• • • • •

I hård kamp med Idi Amin får man säga att Gaddafi är där och slåss om titeln ”mest excentriske diktator”. Han har ett livgarde bestående av enbart kvinnor med oskulden kvar, han går runt i kaftan och hatt, han föredrar att bo i tält när han är utomlands (han fick dock varken slå upp sitt tält i Hyde Park i London eller Central Park i New York, dock i Nicola Sarkozys trädgård och utanför Kreml) och nu under revolutionen skyller han allt på Al-Qaida och på kraftfulla droger i ungdomarnas Nescafé. Fantastiskt.

• • • • •

Ska man skratta eller gråta över att Libyen var medlem i FN:s säkerhetsråd 2008–09? Håll i hästarna. Vi tar nästa istället. Ska man skratta eller gråta över att Libyen är medlem i FN:s råd för mänskliga rättigheter fram till 2013? Jag förstår varken meningen med ett impotent FN eller dess impotenta råd här i världen. Rådet för mänskliga rättigheter framstår till exempel mest som något sorts organ för arabstaterna där Israel är det enda medlemslandet som har blivit fördömt. Samtidigt som Sudan genomfört folkmord i Darfur, Hugo Chávez inskränkt yttrandefriheten i Venezuela och den ryska staten sponsrar mord. Och så här går det när Libyen sitter i rådet.

Om ”nyheter” och våra grannar i öster

Postat av
4

Det började med att jag på en inflyttningsfest träffade en i London boende kompis på visit i hemstaden Göteborg. Det här är en av få killar i min ålder som prenumererat på morgontidningar relativt reguljärt (eller vad man nu ska säga). Det är inte så många 80-talister som gör det nuförtiden när allt man behöver veta finns på nätet (eller så tror vi i alla fall det). Han läste främst Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet, svenska tidningar som de flesta inser håller lite högre klass än allt annat skräp. Vi kom in lite på den brittiska och internationella pressen och vilka enorma skillnader det finns där gentemot den svenska. Inte bara neråt mot skräpet—där Aftonbladet och Expressen ändå håller relativt hög nivå i jämförelse med till exempel brittiska The Sun—utan även uppåt där inte ens DN och SvD håller speciellt hög klass i jämförelse med till exempel The New York Times, Frankfurt Allgemeine Zeitung och The Times.

Sedan jag började läsa International Herald Tribune (NYT:s internationella upplaga) har jag blivit ruskigt medveten om vilket jävla skämt till nyhetsflöde som en vanlig Svensson tar del av. Går man in på Aftonbladets nätupplaga i detta nu får man en vädernyhet (artikel), en nöjesnyhet (video, artikel och liverapportering), en till nöjesnyhet (artikel, bildspel och relaterad artikel), en ekonomi-/nöjesnyhet (fyra artiklar inlånade från E24) och därefter kommer den första ”riktiga” nyheten om upploppen i Tunisien. Expressen är ungefär lika dåliga även om de faktiskt har Tunisiennyheten överst för tillfället. Ytligt verkar DN och SvD vara seriösa tidningar och visst är det ett Grand Canyon till våra nöjesblaskor men när man läser till exempel då IHT eller kanske BBC, CNN eller liknande så undrar man vilken ankdamm våra svenska journalister lever i.

Mitt första stora ögonöppnande var en artikel i IHT om hur två iranska kärnfysiker utsatts för mordattentat där okända motorcyklister åkt upp till deras bilar, placerat bomber på dessa och sedan detonerat bomberna på avstånd för att därefter försvinna. Jag vill minnas att det även i svenska medier rapporterades lite kort om att det iranska kärnvapenprogrammet hade utsatts för datorvirus, men när det här hände skrev det ingenting. Inte en artikel. Eller jo, i efterhand ser jag att Sydsvenskan publicerat en liten notis från TT-AFP-Reuters. Annars har det varit helt knäpptyst om en rätt allvarlig serie händelser där—det är svårt att tänka sig några andra—Israels Mossad (med möjlig hjälp av USA) mördar iranska kärnfysiker (det här var inte första gången) och på andra sätt försöker störa Irans kärnvapenprogram. Istället får vi läsa om Björn Ranelids medverkan i Let’s Dance och hans bråk med Peter Englund (som visserligen är rolig läsning)…

Det finns fler exempel på svensk medias underlägsenhet, det räcker i princip med att ta valfri artikel från IHT. Häromdagen publicerades en text om Europas och eurons ekonomiska framtid, ”Can Europe Be Saved?” (notera att det är åtta sidor). Får vi någonsin se något sådant djuplodande ens i DN?

• • • • •

En sådan relativt stor nyhet som svenska medier inte rört vid med tång, trots att det i högsta grad berör oss, är det ryska köpet av fyra stora landstigningsfartyg (i storleksklass Stenas Tysklandsfärjor) från Frankrike. Den överlägset största vapenaffären någonsin mellan Ryssland och ett Natoland. En bra sammanställning av vad detta kan innebära för svensk del fick jag länkad nyligen: ”Ryssland dubblar sina marina invasionsstyrkor”. Detta skriver alltså svensk media inte ett skit om. Helt tyst utom en rätt ouppmärksammad artikel i DN där kristdemokraten Mikael Oscarsson oroar sig för säkerheten i Östersjöregionen. Näst intill-tystnaden blir extra konstig när man i artikeln faktiskt skriver att

USA, Finland och de baltiska staterna har debatten varit intensiv sedan den fransk-ryska vapenaffären presenterades på julafton.

Varför är det helt tyst i Sverige då? Vi har kust mot samma hav som Ryssland. Finland är vårt broderland och en båtresa bort ligger Estland, Lettland och Litauen—länder som vi tidigare har tagit emot båtflyktingar från (som vi sen folkrättsvidrigt utvisat, obildade sluskar får söka på ”baltutlämningen”). Om dessa länder är oroade har vi all anledning att vara det. Deras öden påverkar oss både direkt och indirekt.

Naturligtvis är inte köpet den enda anledningen till att vara vaksam österut. Läser man runt lite mer bland länkarna i inlägget finner man att ryssarna har ökat anslagen till krigsmakten med 60 %, hur extremismen frodas i de ryska befälsleden—med överstar och viceordförande i Statsduman som vill kärnvapenbomba Tjetjenien, översvämma Storbritannien(!) och återerövra Finland, Polen, Vitryssland och Ukraina, för att ta det mindre kontroversiella (läs Wikipediaartikeln om Vladimir Zjirinovskij och förundras)—och hur det gång på gång sker rätt allvarliga incidenter i vårt närområde som inte uppmärksammas i Sverige.

De baltiska staterna sitter i ett ryskt järngrepp och är i princip beroende av deras välvilja för att överleva. Precis som man gjorde med Ukraina för inte så länge sedan kan man helt enkelt trycka på en knapp och strypa el-/gas-/oljeförsörjningen för att få sin vilja igenom. Och med en jättestor rysk minoritet i Baltikum som Ryssland anser vara förtryckta av respektive stat (vilket har utnyttjats gång på gång sedan Sovjets sammanbrott, någon som till exempel minns rabaldret kring den estniska bronsstatyn för ett par år sedan?) finns det ett fullt ”legitimt” skäl för Ryssland att helt sonika se till att baltstaterna åter hamnar under ryskt ”beskydd” för att ”i fredsbevarande syfte förhindra antiryska strömningar” (eller annan motsvarande härligt förskönande beskrivning).

Den osäkra situationen i öster är egentligen inte någon nyhet som har blossat upp nu den senaste tiden. För fyra år sedan skrev jag följande inlägg på Flashback Forum och jag kan inte påstå att läget har förändrats till det bättre sedan dess:

Många pratar mycket om hur vi har ett så säkert världsläge i Sveriges närhet just nu. Många pratar mycket om hur Ryssland är så snällt nuförtiden. Vad döljer sig egentligen bakom den fina fasaden? Vet någon egentligen?

Freedom House rankar Ryssland på samma nivå som bland annat Algeriet, Iran och Pakistan när det gäller politisk frihet och mänskliga rättigheter (eller avsaknaden av sådana). Ett Ryssland där Putin mer och mer framstår som en envåldshärskare som köper upp TV-kanaler och censurerar tidningar om det som förmedlas inte passar. Gränsfördrag med t ex Estland och Lettland har man nekat att skriva på. Georgien nämndes faktiskt i tråden. Man försökte påverka valutgången i Ukraina åt ”ryskt håll”. Man har stora minoriteter (och även majoriteter på vissa ställen) ryskättade i sina grannländer, liksom intressen i annat. I tjetjenien för man ett krig man aldrig kommer att vinna. Separatister terroriserar lite var de vill.

Nej, jag tror inte att Ryssland kommer att anfalla oss, och jag sitter här, ytterst bekvämt på västra stranden av Östersjön (och ännu längre bort därtill), men likt så många sagt så många gånger i den här tråden så var det ytterst få som tio år innan andra världskriget bröt ut trodde att något skulle hända. Men man måste alltid kalkylera för det värsta, och i värsta fall så kommer fler och fler utbrytarrörelser att gro i Ryssland, som kommer att tvinga fram ännu fler småkrig i tjetjensk skala. Sen ser Putin eller hans efterföljare chansen, ”om omvärlden ändå inte reagerar på dessa ”övergrepp” mot områden som till stor majoritet har en befolkning med etniskt icke-rysk bakgrund, varför skulle de då reagera om vi även anser oss äga rätten att ”återta” områden i t ex baltstaterna som faktiskt befolkas av en majoritet eller stor minoritet med etniskt rysk bakgrund?” Sen står vi där, med ett instabilt Ryssland på andra sidan Östersjön. Då sitter jag inte lika bekvämt längre.

Någon form av skräckbild av framtiden? Ja, det är möjligt. Men vad är det som säger att det inte kommer att hända? Varför skulle just den händelseutvecklingen vara så osannolik? I samma tråd, ett par inlägg efter mitt finns det en rätt intressant framtidsgissning på temat som alltså är gjord i november 2006. Den inleds så här:

Året är 2008: Det ryska foket kräver att grundlagen ändras så att Putin kan sitta kvar på livstid och så kommer det att ske.

Året är 2010: Vitryssland och Ryssland enas 9:e maj 2010En gigantisk militär parad hålls i moskva för att fira segern över nazisterna och för unionen mellan brödra folken , ryska folket är mer enat än nånsin och Putin funderar på att bli Tzar

Året är 2012: Spänningen når klimax mellan Ryssland och Georgien vilket leder till ett redan planerat krig från rysk sida och Georgien faller på mindre än 2 veckor, signalen är tydlig till dom gamla ex soviet länderna , Kreml’s way or the highway!

Med facit i hand kan man konstatera att Putin visserligen inte ändrade någon grundlag för att sitta kvar som president på livstid, han nöjde sig med att fixa fram sin marionett Medvedev till den positionen och tog själv premiärministerrollen. Inte heller har Ryssland enats med Vitryssland (även om de sedan länge samarbetar i den så kallade Unionsstaten) men istället för militärparad höll man 2009 den största militära övningen—Zapad-09 (Väst-09)—sedan kalla kriget i samarbete med just Vitryssland. Den sista och minst troliga (sett med ögon från 2006) av de tre punkterna är faktiskt den som i princip slagit in (fyra år i förväg).

Nu blev det väldigt långt och kanske lite osammanhängande också. Poängen är inte att vi ska sitta och skita ner oss av rädsla för att ryssen ska tränga över gränsen i morgon. Poängen är att svensk media och svenska politiker i en oerhört hög grad verkar tiga ihjäl det faktum att vi har en otyglad björn på andra sidan Östersjön. Där politiska mord tillhör vardagen, där de militära styrkorna kraftigt förstärks, där man provocerar och konspirerar och där man inte drar sig för någonting. Det betyder fortfarande inte att vi ska sitta och skita ner oss av rädsla för att ryssen ska tränga över gränsen i morgon. Men det finns många obesvarade frågor (vad ska ryssarna ha all landstigningskapacitet i Östersjön till?) som på sina håll har väldigt obekväma svar. Av detta hör vi nada. Var är den säkerhetspolitiska diskussionen?

Om Lego, billig utbildning och brun utan sol

Postat av
1

Jag blir bara så less när folk tvunget måste jämställdifiera hela jävla världen. Speciellt lustigt blir det när man ger sig på Lego för att byggsatserna är alldeles för inriktade mot pojkar och att det är alldeles för få tjejfigurer med. De två avslutande meningarna, ”För till de mänskliga rättigheterna hör att varje människa har rätt att bli behandlad på ett rättvist och jämställt sätt oavsett kön. På den punkten sviker Lego varje dag och varje minut varenda liten julklappslängtande unge anser vi.”, är fantastiska.

Frågan är vad debattörerna ens vill? Och vad kommer härnäst? Barbie-sortimentet måste könskvoteras genom en markant ökning av Ken-produktserien för att bättre tilltala pojkar? Ska man påtvinga alla leksaksföretag att halva sortimentet ska vara riktat mot tjejer och halva mot killar? Låter som en fantastisk idé. Eller så låter vi bara alla tillverkare producera det de vill och det de tror att deras konsumenter vill ha och så tar vi oss friheten att på det personliga bojkotta respektive stötta de tillverkare som inte uppfyller respektive uppfyller de krav man själv sätter. Istället för att moralpanika.

• • • • •

Det har varit en hel del debatt kring kostnaderna för svenska soldater i Afghanistan. Beroende på var man läser så skulle man kunna sätta ett antal hundra afghanska barn i skolgång eller bygga en helt ny skola för samma pris som det kostar att ha en svensk soldat i Afghanistan under ett år. Det är ju ett fantastiskt argument för att dra tillbaka svensk trupp och satsa mer på att bygga upp ett land i spillror. Istället för att lägga pengar på svindyra militära insatser kan man lägga pengar på utbildning som i jämförelse är nästan kostnadslös. Vad de människor som framför argumentet inte inser är hur oändligt små möjligheterna till att starta byggprojekt och få iväg afghanska flickor till skolgång är om det inte finns någon form av militär närvaro.

Notera att jag på intet sätt påstår att allt går jättebra i Afghanistan, men man blir lite lätt mörkrädd när en toppolitiker som Lars ”jag tog emot världens första SMS” Ohly använder argumenten. Kan inte Lasse själv åka ner till ett talibanstyrt Afghanistan och skydda de afghanska tjejer som gång på gång utsätts för hot, våld, syraattacker och mordbränder av den enda anledningen att de vill skaffa sig en utbildning? Så får vi se hur bra det går. Men visst, är det nästan kostnadslös utbildning man är ute efter är ju talibanstyre något att sikta mot—då ställs 50 % av befolkningen utanför skolsystemet.

En av mina kusiner återvände nyligen från utlandstjänst i just Afghanistan. Jag kan inte tala för honom men känslan var att när alla illusioner försvunnit, när de vinkande pojkarna slutat vinka och börjat kasta sten, när man kommit till insikt om att att det här landet kommer förbli i ruiner under lång tid framöver, när tillräckligt många afghanska män betett sig som svin tillräckligt länge, då var det främst en sak som gjorde insatsen meningsfull—att de afghanska flickorna, tjejerna och kvinnorna åter kunde få en utbildning.

• • • • •

Jag känner mig alltid precis som Dilbert i nedanstående stripp när jag diskuterar. Det är svårt att vara bäst och ödmjuk på samma gång. Eller som Caesar aldrig sade: ”Det är bara hybris om man förlorar/misslyckas/har fel.”

dilbert-discussion

• • • • •

Årets kommentar så här långt (förmodligen står den sig rätt bra framöver också) måste ändå Peter Englund ha stått för när han på sin blogg skriver:

Noterar att Björn Ranelid uppmanat mig att följa hans exempel och delta i dokusåpor. Det kommer inte att ske. Däremot har jag inga invändningar mot att han gör så själv. Allt som håller Ranelid borta från skrivandet välkomnas.

Englund kan ha den vassaste pennan i Sverige och uppenbarligen kan den även användas till att punktera uppblåsta typer som Ranelid. Herregud, där har vi ett riktigt praktmongo. Det är skön humor att läsa det svar som sveriges största konsument av brun utan sol ger till Aftonbladet:

Han är avundsam. En liten själ. Han kommer aldrig få vara med om det jag är med om, att vara känd över hela Sverige. Att skriva autografer i Ikea-kön och på bensinmackar. Ungdomar skriver brev till mig och hälsar på mig på gator och torg. Det är ingen som vet hur Peter Englund ser ut. Är det inte bättre att vara känd än att sitta och gömma sig i Svenska Akademien?

Pinsamt världsfrånvänt. Go Englund!