Charlie Sheens liv kanske inte är A-ok för tillfället—om det ens har varit det på väldigt, väldigt länge—men ibland är han jävligt träffsäker och radiointervjun han gav till skvallersajten TMZ för en vecka sedan är magisk, fantastisk … episk. Lyssna på den här (mp3). Sheen är uppenbarligen den verkliga världens motsvarighet till Barney Stinson från tv-serien How I Met Your Mother—med en twist.
Mycket är episkt bara för att det är så jävla roligt, som följande:
– Are you gonna announce your new tattoo here on air?
– Yeah, why not? ’Cause it’s just pure… pure and complete gnarlyisms. Yeah, I sat with two—hey, coincidence—F-18, the Top Gun, radical fire, napalm dropping pilots in my movie theater watching the attack sequence, the chopper attack sequence on the beachhead to go surfing because they wanted to and those people were in their way. And I was getting a tattoo during the death from above. And it was a… it’s the banner from the death card that Kilgore is throwing on his victims. But there’s also, falling from it, is the apple from The Giving Tree. There’s my life. Deal with it. Oh, wait! Can’t process it. Losers! Winning! Buh-bye.
Lite mer förvånande är det även mycket som är episkt för att det är så jävla sant:
– Later we’re going to get into Apocalpse Now, but what comes to mind is when we were there a few weeks ago watching it in your home theatre when Colonel Kurtz is saying ”You can kill me…”
– ”You have the right to kill me, but you do not have the right to judge me.” Boom. That’s the whole movie. That’s life. That’s life, there’s nobility in that, there’s focus, it’s genuine, it’s crystal and it’s pure and its available to everybody. So just shut your traps and put down your McDonald’s, your magazines, your Us Weekly, your TMZ and the rest of it and focus on something that matters. But you can’t focus on things that matter if all you’ve been is asleep for forty years.
Här kommer vi till pudelns kärna i frågan om allt som är fel med Sverige. Folk går omkring och dömer människor, hela tiden. Istället för att koncentrera sig på sin eget liv, på något som betyder någonting. Främst döms människor som lyckas. Det är inte hjärt- och kärlsjukdomar som är vår tids stora folksjukdom, det är avundsjukan. Avundsjukan som önskar att de som lyckats ska få det sämre och avundsjukan som talar om för de framgångsrika att de inte är värda framgången. Media är inte sena på att hälla bränsle på elden när de egentligen borde koncentrera sig på annat.
(Som historikern Knut Carlqvist en gång sagt: ”Svenska medier har aldrig insett, att deras uppgift är att hålla ett öga på staten och på makten. De tror, att deras uppgift är att uppfostra folket.”)
• • • • •
När inkomstskillnaderna ökar är det enligt gemene man för jävligt. ”De där uppe i toppen” tjänar ännu mer äckliga pengar medan ”vi här nere på botten” knappt får något alls. Ja, så kan man se det. Om man fokuserar på det oväsentliga. SR skriver att OECD rapporterar om inkomstskillnader—i populärmedial vokabulär något som brukar benämnas ”klyftor”—som ökat snabbare i Sverige än i andra I-länder. Ramaskri! Eller så koncentrerar man sig på det som faktiskt betyder något, sin egen inkomst. Då visar det sig att 70 % av befolkningen har fått en tydlig ökning i disponibel inkomst. De 10 % som tjänar minst (under ungefär 100 000 kr/år, jag till exempel) är de enda som fått en märkbar minskning i disponibel inkomst. Med andra ord har i princip alla som förvärvsarbetar en oförändrad eller ökad disponibel inkomst. Det fåtal som minskat sin inkomst är rimligen till stor del (frivilliga) deltidsarbetare, studenter och andra som av olika anledningar valt att inte jobba fullt ut (enligt SCB har den genomsnittliga disponibla inkomsten för arbetslösa, sjuka och pensionärer ökat så den gubben går inte).
Att nästan alla får det bättre är inte gott nog när folksjukdomen slår till och pekar på att vissa har fått det ännu mer bra än andra. Men ju mer man pekar uppåt, rynkar på näsan och fnyser åt andras välstånd desto mindre tid har man över till att förbättra sitt eget.