Författararkiv: elisson

Om Olof Palmes härliga vänner

Postat av
6

Johan Norbergs senaste krönika i Metro är—även om den inte egentligen presenterar något nytt—läsvärd och högaktuell i dessa tider när det varit både årsdagen av mordet på Olof Palme och många som anser att Alliansens utrikespolitik är tandlös. Olof Palmes vurmande för frihetskämpar, och antipatier mot imperialistiska tendenser och diktaturer—som i Vietnamkriget, Francos Spanien, apartheid i Sydafrika och Pinochets Chile—är vad många verkar sakna. Någon som ryter till mot USA och vågar kalla diktaturer för ”satans mördare”.

Problemet är bara att dessa goda sidor vägs upp med marginal av Palmes Sverige och Palmes mycket härliga vänskap med många härliga vänner. Här är ett par exempel:

  • I rädsla att stöta sig med Sovjetunionen ansågs kritiken av vår forna granne i öster vara felaktigt uppmålade ”djävulsbilder”. Sverige sysslade ”inte med anti-sovjetism”, anti-amerikanism gick dock uppenbarligen bra. Att starkt ta ställning för av USA förtryckta länder var ett signum, men han kritiserade starkt ”den korstågsanda i syfte att befria Östeuropa som härskade på konservativt håll i väst”.
  • En nära vän till Olof och Lisbet Palme var Robert Mugabe och hans fru Sally. Det kan ju tyckas vara rätt naturligt eftersom Mugabe faktiskt från början var en frihetskämpe under den vita mannens förtryck. Samtidigt en frihetskämpe som inte skydde några medel för att få oppositionsledare att ”försvinna” eller för att vinna ”demokratiska” val.
  • Palme beskrev hur Ayatolla Khomenis regim efter den islamiska revolutionen ”bygger upp sina demokratiska institutioner med pedantisk noggrannhet”. Samma Iran som med pedantisk noggrannhet avrättade nästan 8 000 politiska fångar mellan 1981 och 1985.
  • När Pol Pot och de Röda khmererna tog makten i Kambodja var det enligt Palme och Fidel Castro ”en stor seger för folkens rätt att bestämma över sitt eget öde”, som det så fint hette i en gemensam kommuniké från de båda. Det var ett fruktansvärt jävla öde kambodjanerna bestämde sig för.
  • Fidel Castro ja, ännu en förtryckarvän till Palme som hyllades (med ”stor sympati och ömsesidig förståelse”) samtidigt som hans kubanska föregångarförtryckare, Fulgencio Batista (stödd av USA), naturligtvis fördömdes.
  • En annan som Palme kallade sin vän var Abdessalam Jalloud, dåvarande premiärminister i Libyen—se där!—och nära vän till—trumvirvel—Gaddafi. En Jalloud som efter den libyska revolutionen på order av Gaddafi tog sin en liten resa till Peking för att försöka köpa en atombomb av kineserna för 100 miljoner dollar så att man kunde ”lösa den arabisk-israeliska konfliken en gång för alla”. Härlig vän!
  • Med den östtyske diktatorn Hoenecker talade Palme om fred, försoning och vänskap. Han glömde dock av att tala om frihet, demokrati och oviljan att bli skjuten av sina landsmän när man vill lämna landet.

Han försökte kanske ärligt stå på de förtryckta folkens sida—i Nordvietnam, Kambodja, Libyen, Tanzania, Östtyskland, Iran, Zimbabwe, Kuba och Etiopien—men i verkligheten stod han på de socialistiska, marxistiska och kommunistiska förtryckarnas sida. Om han inte var medveten om det borde han ändå varit det. Olof Palme är måhända Sveriges mest karismatiska statsminister genom tiderna. Men han är också den mest hycklande.

• • • • •

Dessutom höll han på Djurgården.

Du har inte rätten att döma mig

Postat av
Svara

Charlie Sheens liv kanske inte är A-ok för tillfället—om det ens har varit det på väldigt, väldigt länge—men ibland är han jävligt träffsäker och radiointervjun han gav till skvallersajten TMZ för en vecka sedan är magisk, fantastisk … episk. Lyssna på den här (mp3). Sheen är uppenbarligen den verkliga världens motsvarighet till Barney Stinson från tv-serien How I Met Your Mother—med en twist.

Mycket är episkt bara för att det är så jävla roligt, som följande:

– Are you gonna announce your new tattoo here on air?
– Yeah, why not? ’Cause it’s just pure… pure and complete gnarlyisms. Yeah, I sat with two—hey, coincidence—F-18, the Top Gun, radical fire, napalm dropping pilots in my movie theater watching the attack sequence, the chopper attack sequence on the beachhead to go surfing because they wanted to and those people were in their way. And I was getting a tattoo during the death from above. And it was a… it’s the banner from the death card that Kilgore is throwing on his victims. But there’s also, falling from it, is the apple from The Giving Tree. There’s my life. Deal with it. Oh, wait! Can’t process it. Losers! Winning! Buh-bye.

Lite mer förvånande är det även mycket som är episkt för att det är så jävla sant:

– Later we’re going to get into Apocalpse Now, but what comes to mind is when we were there a few weeks ago watching it in your home theatre when Colonel Kurtz is saying ”You can kill me…”
– ”You have the right to kill me, but you do not have the right to judge me.” Boom. That’s the whole movie. That’s life. That’s life, there’s nobility in that, there’s focus, it’s genuine, it’s crystal and it’s pure and its available to everybody. So just shut your traps and put down your McDonald’s, your magazines, your Us Weekly, your TMZ and the rest of it and focus on something that matters. But you can’t focus on things that matter if all you’ve been is asleep for forty years.

Här kommer vi till pudelns kärna i frågan om allt som är fel med Sverige. Folk går omkring och dömer människor, hela tiden. Istället för att koncentrera sig på sin eget liv, på något som betyder någonting. Främst döms människor som lyckas. Det är inte hjärt- och kärlsjukdomar som är vår tids stora folksjukdom, det är avundsjukan. Avundsjukan som önskar att de som lyckats ska få det sämre och avundsjukan som talar om för de framgångsrika att de inte är värda framgången. Media är inte sena på att hälla bränsle på elden när de egentligen borde koncentrera sig på annat.

(Som historikern Knut Carlqvist en gång sagt: ”Svenska medier har aldrig insett, att deras uppgift är att hålla ett öga på staten och på makten. De tror, att deras uppgift är att uppfostra folket.”)

• • • • •

När inkomstskillnaderna ökar är det enligt gemene man för jävligt. ”De där uppe i toppen” tjänar ännu mer äckliga pengar medan ”vi här nere på botten” knappt får något alls. Ja, så kan man se det. Om man fokuserar på det oväsentliga. SR skriver att OECD rapporterar om inkomstskillnader—i populärmedial vokabulär något som brukar benämnas ”klyftor”—som ökat snabbare i Sverige än i andra I-länder. Ramaskri! Eller så koncentrerar man sig på det som faktiskt betyder något, sin egen inkomst. Då visar det sig att 70 % av befolkningen har fått en tydlig ökning i disponibel inkomst. De 10 % som tjänar minst (under ungefär 100 000 kr/år, jag till exempel) är de enda som fått en märkbar minskning i disponibel inkomst. Med andra ord har i princip alla som förvärvsarbetar en oförändrad eller ökad disponibel inkomst. Det fåtal som minskat sin inkomst är rimligen till stor del (frivilliga) deltidsarbetare, studenter och andra som av olika anledningar valt att inte jobba fullt ut (enligt SCB har den genomsnittliga disponibla inkomsten för arbetslösa, sjuka och pensionärer ökat så den gubben går inte).

Att nästan alla får det bättre är inte gott nog när folksjukdomen slår till och pekar på att vissa har fått det ännu mer bra än andra. Men ju mer man pekar uppåt, rynkar på näsan och fnyser åt andras välstånd desto mindre tid har man över till att förbättra sitt eget.

En impotent omvärld eller en naturlig reaktion?

Postat av
Svara

Jag har inte skrivit något om revolutionerna i arabvärlden hittills så det är väl dags för det. Medan den (bortglömda) tunisiska och den egyptiska revolutionen gick relativt fredligt till—utan regelrätta strider mellan olika sidor i konfliken—så har den libyska utvecklats till något sorts inbördeskrig där rebellerna har lagt beslag på stridsvagnar, luftvärnskanoner och annan militär utrustning. Detta har lett till att röster har börjat höjas för någon form av internationellt ingripande. Det började egentligen redan i Egypten där det ansågs att det internationella samfundet borde agera för att största Mubarak. Men i och med våldsamheterna i Libyen och Gaddafis/Khaddafis/Gadhafis/Qaddafis/Gathafis/Qadhdhafis/killen(s) med kaftan och rolig hatt(s) vägran att avgå har fler och fler—främst på vänstersidan av den politiska skalan—krävt någon form av intervention.

Man klagar gärna på att EU bara fördömer våldet och man konspirerar gärna kring att USA inte gör något eftersom man har för stora intressen i Libyen. Hyckleri? Enormt. Varför skulle USA följa den förvirrade vänster som kräver ingripande i ett inbördeskrig och störtandet av en diktator i Libyen men som samtidigt fördömer USA:s agerande i både Afghanistan där man hjälpte Norra alliansen med störtandet av talibanregimen (ja, jag är medveten om att det kanske inte var det främst skälet för Operation Enduring Freedom) och Irak där man störtade Saddam Hussein (återigen, ja…)? Jag kan se reaktionerna framför mig om USA skulle ingripa. De hade handlat om att USA bara gör det för oljans skull, för att skydda amerikanska intressen och så vidare. Med andra ord exakt samma argument som framförs som anledningar till att USA inte gör något för tillfället…

• • • • •

I hård kamp med Idi Amin får man säga att Gaddafi är där och slåss om titeln ”mest excentriske diktator”. Han har ett livgarde bestående av enbart kvinnor med oskulden kvar, han går runt i kaftan och hatt, han föredrar att bo i tält när han är utomlands (han fick dock varken slå upp sitt tält i Hyde Park i London eller Central Park i New York, dock i Nicola Sarkozys trädgård och utanför Kreml) och nu under revolutionen skyller han allt på Al-Qaida och på kraftfulla droger i ungdomarnas Nescafé. Fantastiskt.

• • • • •

Ska man skratta eller gråta över att Libyen var medlem i FN:s säkerhetsråd 2008–09? Håll i hästarna. Vi tar nästa istället. Ska man skratta eller gråta över att Libyen är medlem i FN:s råd för mänskliga rättigheter fram till 2013? Jag förstår varken meningen med ett impotent FN eller dess impotenta råd här i världen. Rådet för mänskliga rättigheter framstår till exempel mest som något sorts organ för arabstaterna där Israel är det enda medlemslandet som har blivit fördömt. Samtidigt som Sudan genomfört folkmord i Darfur, Hugo Chávez inskränkt yttrandefriheten i Venezuela och den ryska staten sponsrar mord. Och så här går det när Libyen sitter i rådet.

Konst med ett budskap – del 2

Postat av
Svara

Efter ett par seriösa månader och hela fyra inlägg (…) är det dags för ett lite mer lättsamt inslag här på bloggen, men då pratar vi inte om någon rolig Youtubevideo eller dagens outfit, utan helt enkelt fortsättningen på min serie ”konst med ett budskap”—en genomgång av intressanta propagandaposters. Nu med bilder i originalstorlek—där ”original” i det här fallet betyder den storlek jag hittade dem i—om man klickar på dem (tanken är att jag ska fixa det för bilderna i del 1 också)!

Jag påstod något ogenomtänkt i del 1 att den här delen i serien var ”tänkt att fokusera lite mer på ren krigspropaganda som har som främsta uppgift att ingjuta moral i de egna leden och/eller demoralisera fienden.” Naturligtvis blir det inte så. Jag kör helt enkelt på utan något speciellt deltema (även om varje bildgrupp har ett gemensamt tema) här eftersom jag i min jakt på den perfekta propagandaaffischen hittar fler och fler kandidater vartefter tiden går. Först ut är därför ett par posters som relaterar till förra delens genomgående tema om att även det som händer på hemmafronten inverkar på kriget.

pour-it-on
bolsje-metalla-bolsje-oruzjija
du-bist-front

Utöver att både Pour it on! (amerikansk, 1942) och Больше металла – больше оружия! (Mer metall – mer vapen!, sovjetisk, 1941) har samma sorts budskap genom samma sorts bildspråk—upphällning av smält metall som genast transformeras till flygplan, fordon och fartyg—så är det även ett väldigt effektivt bildspråk (”jobbar du hårt så vinner vi kriget snabbt!”) och i de här två fallen dessutom två snygga affischer. Den tredje affischen, Du bist front (Du är front(en), tysk, andra världskriget) är en riktigt typisk tysk poster med en arbetare med tydligt ariskt utseende som barbröstat står och spänner sig i någon metallindustri samtidigt som ett soldatansikte (åter med tydligt ariskt utseende) i gråskala, lite drömlikt, tornar upp sig i bakgrunden för att visa att ordentligt arbete där hemma minsann är att likställa med att vara vid fronten. Jag är svag för de tyska affischernas utformning.

luftschutz
award-for-careless-talk
loose-chips-sink-ships

Ytterligare tre snygga och intressanta affischer som relaterar till del 1. Den första, Luftschutz! (Flygskydd!, tysk, 1935)—gjord för frivilligluftvärnskåren Reichsluftschutzbund (RLB)—är gjord av den kände grafikern Ludwig Hohlwein (som även gjort till exempel öletiketten för Franziskaner Weissbier och den officiella affischen för vinter-OS 1936) och har ett tema som sedan kopierades i flera länder, bland annat i Finland som syntes i förra delen och även i Schweiz och Nederländerna. Award for careless talk (amerikansk, 1943 eller 1944) är ytterligare en snygg poster på temat ”håll käft”. Den tredje är väldigt intressant och rätt rolig. ”Loose lips (might) sink ships” är en känd fras från andra världskriget som också manar till att hålla hårt på den information man har. Här är en av få nutida posters jag har med, Loose chips sink ships (amerikansk, 2000), som parafraserar detta med en uppdatering för datoråldern och dessutom kombinerar det hela med pusselbilden som förekom i del 1. Helt klart en höjdarkombination och dessutom extra aktuell så här 11 år efter publiceringen i och med hela Wikileakshärvan och amerikanska militära hemligheter.

1778-1943
mot-bolsjevismen
for-danmark-mod-bolchevismen
1242-1942
1812
canadas-new-army
ss-brigade-wallonie

Här kommer äntligen lite nya teman. Tar man en blick på affischerna är det inte allt för svårt att gissa är det första temat är ”historiska tillbakablickar”. Amerikanerna refererar genom Americans will always fight for liberty (amerikansk, 1943) till den amerikanska revolutionen och 1778 (oklart dock varför just det årtalet valdes), inte helt oväntat från ”land of the free”. Både Mot bolsjevismen (norsk/tysk, andra världskriget) och For Danmark! Mod bolchevismen! (dansk/tysk, andra världskriget) som uppmanar norrmän och danskar att söka till de tyska främlingslegionerna i Waffen-SS använder samma textbudskap, ”mot bolsjevismen”, och bildbudskap, att referera till vikingatiden. Notera för övrigt de redan nämnda detaljerna om ariskt utseende och drömlik bild i bakgrunden. Det senare är ett väldigt effektivt sätt att föra fram ett budskap på, bildliknelser är mycket enklare att ta åt sig snabbt än att behöva läsa en text.

Som vi ser på nästa rad är tyskarna dock inte ensamma om det där med en mattare bakgrundsbild. Кто с мечом к нам войдет, от меча и погибнет! (De som kommer till oss med svärdet, ska dö för svärdet!, sovjetisk, 1942) citerar Alexander Nevskij, en mytologiserad novogorodsk furste som stred mot både svenskar och den Tyska orden. I det här fallet refererar 1242 lämpligt nog till slaget på (den frusna) sjön Peipus där Nevskij slog tillbaka de tyska korsriddarna. Som nämnt i del 1 återfinns ofta en dikt eller annan kort text på sovjetiska affischer. Här är det ett citat av Stalin: ”Låt den modiga bilden av våra stora förfäder inspirera dig i det här kriget.” Vad som är intressant med den här affischen är att man har uppgraderat de tyska vapnen till stridsvagnar, medan ryssarna fortfarande kommer ridande på häst och med svärd i hand. Också Наполеон потерпел поражение. То же будет и с зазнавшимся Гитлером! (Napoleon besegrades och det ska den självsäkre Hitler också!, sovjetisk, andra världskriget) refererar till tidigare segrar. Den här är lite mindre plottrig och därför en större favorit. Enkel färgpalett och tydligt budskap, här har även naturligt nog ryssens vapen uppgraderats från grep till gevär.

I tredje raden en poster som även om den är rätt snygg också får en att undra vad affischmakaren tänkte. Canada’s new army needs men like you (Kanada, 1941) använder samma knep som ovanstående affischer men i just det här fallet kan man ju fråga sig under vilken ärofull kanadensisk era som riddare i full rustning och med lans och sköld i hand figurerade? Poängen med den här typen av affischer är ju att anspela på en tidigare framgångsrik period i historien. SS Brigade Wallonie (SS-Brigaden Vallonien, belgisk/tysk, andra världskriget) är i min mening den allra snyggaste bland de affischer som anspelar på någon historisk aspekt. Förutom den enkla utformningen är det stridsvagnen, en PzKpfw VI Ausf E ”Tiger”, som gör hela postern. Riktigt, riktigt snyggt. Budskapet man vill nå ut med är dock lite otydligt även om man förstår att det är en rekryteringsaffisch.

beach-head-deaths-head
kapital-litsom-k-sssr
kazdy-pocisk-jeden-niemiec

Sedan har vi affischer med dödskallar. Först ett propagandablad som tyskarna bombarderade allierade trupper i Italien med. Beach-head – Death’s head! (tysk, 1944) är ett försök till att demoralisera amerikanska och brittiska trupper genom att peka på den halvt misslyckade landsättningen vid Anzio. Fin kombination av färger och ett tydligt budskap. På baksidan av flygbladet finns en text som ytterligare förtydligar budskapet. Капитал лицом к СССР (Kapitalet vänt mot Sovjet, sovjetisk, 1930) visar hur en utländsk kapitalist, påven och en kulak gaddar sig samman i ett ”Krig mot Sovjet” (texten på hjälmen, intressant nog prydd med ett hakkors trots att NSDAP ännu inte tagit makten i Tyskland vid tidpunkten). Texten lyder ”Proletärer i världen, gå ut i strid för att störta kapitalismen! För att kämpa för seger för kommunismen!” Sist ut blir Każdy pocisk, jeden Niemiec ((För) varje kula, en tysk, polsk, 1944), propaganda från Armia Krajowa (den polska motståndsrörelsen) som uppmanar till att kasta ut de tyska ockupanterna. Precis som det tyska flygbladet är det ett enkelt budskap och tydlig symbolik.

• • • • •

I den tredje delen blir det kanske, eventuellt, beroende på omständigheter ett par posters som innehåller några av mina favoritmotiv, nämligen flaggor och kartor. Dessutom kan det bli en del motiv som vill demonisera fienden. Kommer i år, förhoppningsvis.

Om ”nyheter” och våra grannar i öster

Postat av
4

Det började med att jag på en inflyttningsfest träffade en i London boende kompis på visit i hemstaden Göteborg. Det här är en av få killar i min ålder som prenumererat på morgontidningar relativt reguljärt (eller vad man nu ska säga). Det är inte så många 80-talister som gör det nuförtiden när allt man behöver veta finns på nätet (eller så tror vi i alla fall det). Han läste främst Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet, svenska tidningar som de flesta inser håller lite högre klass än allt annat skräp. Vi kom in lite på den brittiska och internationella pressen och vilka enorma skillnader det finns där gentemot den svenska. Inte bara neråt mot skräpet—där Aftonbladet och Expressen ändå håller relativt hög nivå i jämförelse med till exempel brittiska The Sun—utan även uppåt där inte ens DN och SvD håller speciellt hög klass i jämförelse med till exempel The New York Times, Frankfurt Allgemeine Zeitung och The Times.

Sedan jag började läsa International Herald Tribune (NYT:s internationella upplaga) har jag blivit ruskigt medveten om vilket jävla skämt till nyhetsflöde som en vanlig Svensson tar del av. Går man in på Aftonbladets nätupplaga i detta nu får man en vädernyhet (artikel), en nöjesnyhet (video, artikel och liverapportering), en till nöjesnyhet (artikel, bildspel och relaterad artikel), en ekonomi-/nöjesnyhet (fyra artiklar inlånade från E24) och därefter kommer den första ”riktiga” nyheten om upploppen i Tunisien. Expressen är ungefär lika dåliga även om de faktiskt har Tunisiennyheten överst för tillfället. Ytligt verkar DN och SvD vara seriösa tidningar och visst är det ett Grand Canyon till våra nöjesblaskor men när man läser till exempel då IHT eller kanske BBC, CNN eller liknande så undrar man vilken ankdamm våra svenska journalister lever i.

Mitt första stora ögonöppnande var en artikel i IHT om hur två iranska kärnfysiker utsatts för mordattentat där okända motorcyklister åkt upp till deras bilar, placerat bomber på dessa och sedan detonerat bomberna på avstånd för att därefter försvinna. Jag vill minnas att det även i svenska medier rapporterades lite kort om att det iranska kärnvapenprogrammet hade utsatts för datorvirus, men när det här hände skrev det ingenting. Inte en artikel. Eller jo, i efterhand ser jag att Sydsvenskan publicerat en liten notis från TT-AFP-Reuters. Annars har det varit helt knäpptyst om en rätt allvarlig serie händelser där—det är svårt att tänka sig några andra—Israels Mossad (med möjlig hjälp av USA) mördar iranska kärnfysiker (det här var inte första gången) och på andra sätt försöker störa Irans kärnvapenprogram. Istället får vi läsa om Björn Ranelids medverkan i Let’s Dance och hans bråk med Peter Englund (som visserligen är rolig läsning)…

Det finns fler exempel på svensk medias underlägsenhet, det räcker i princip med att ta valfri artikel från IHT. Häromdagen publicerades en text om Europas och eurons ekonomiska framtid, ”Can Europe Be Saved?” (notera att det är åtta sidor). Får vi någonsin se något sådant djuplodande ens i DN?

• • • • •

En sådan relativt stor nyhet som svenska medier inte rört vid med tång, trots att det i högsta grad berör oss, är det ryska köpet av fyra stora landstigningsfartyg (i storleksklass Stenas Tysklandsfärjor) från Frankrike. Den överlägset största vapenaffären någonsin mellan Ryssland och ett Natoland. En bra sammanställning av vad detta kan innebära för svensk del fick jag länkad nyligen: ”Ryssland dubblar sina marina invasionsstyrkor”. Detta skriver alltså svensk media inte ett skit om. Helt tyst utom en rätt ouppmärksammad artikel i DN där kristdemokraten Mikael Oscarsson oroar sig för säkerheten i Östersjöregionen. Näst intill-tystnaden blir extra konstig när man i artikeln faktiskt skriver att

USA, Finland och de baltiska staterna har debatten varit intensiv sedan den fransk-ryska vapenaffären presenterades på julafton.

Varför är det helt tyst i Sverige då? Vi har kust mot samma hav som Ryssland. Finland är vårt broderland och en båtresa bort ligger Estland, Lettland och Litauen—länder som vi tidigare har tagit emot båtflyktingar från (som vi sen folkrättsvidrigt utvisat, obildade sluskar får söka på ”baltutlämningen”). Om dessa länder är oroade har vi all anledning att vara det. Deras öden påverkar oss både direkt och indirekt.

Naturligtvis är inte köpet den enda anledningen till att vara vaksam österut. Läser man runt lite mer bland länkarna i inlägget finner man att ryssarna har ökat anslagen till krigsmakten med 60 %, hur extremismen frodas i de ryska befälsleden—med överstar och viceordförande i Statsduman som vill kärnvapenbomba Tjetjenien, översvämma Storbritannien(!) och återerövra Finland, Polen, Vitryssland och Ukraina, för att ta det mindre kontroversiella (läs Wikipediaartikeln om Vladimir Zjirinovskij och förundras)—och hur det gång på gång sker rätt allvarliga incidenter i vårt närområde som inte uppmärksammas i Sverige.

De baltiska staterna sitter i ett ryskt järngrepp och är i princip beroende av deras välvilja för att överleva. Precis som man gjorde med Ukraina för inte så länge sedan kan man helt enkelt trycka på en knapp och strypa el-/gas-/oljeförsörjningen för att få sin vilja igenom. Och med en jättestor rysk minoritet i Baltikum som Ryssland anser vara förtryckta av respektive stat (vilket har utnyttjats gång på gång sedan Sovjets sammanbrott, någon som till exempel minns rabaldret kring den estniska bronsstatyn för ett par år sedan?) finns det ett fullt ”legitimt” skäl för Ryssland att helt sonika se till att baltstaterna åter hamnar under ryskt ”beskydd” för att ”i fredsbevarande syfte förhindra antiryska strömningar” (eller annan motsvarande härligt förskönande beskrivning).

Den osäkra situationen i öster är egentligen inte någon nyhet som har blossat upp nu den senaste tiden. För fyra år sedan skrev jag följande inlägg på Flashback Forum och jag kan inte påstå att läget har förändrats till det bättre sedan dess:

Många pratar mycket om hur vi har ett så säkert världsläge i Sveriges närhet just nu. Många pratar mycket om hur Ryssland är så snällt nuförtiden. Vad döljer sig egentligen bakom den fina fasaden? Vet någon egentligen?

Freedom House rankar Ryssland på samma nivå som bland annat Algeriet, Iran och Pakistan när det gäller politisk frihet och mänskliga rättigheter (eller avsaknaden av sådana). Ett Ryssland där Putin mer och mer framstår som en envåldshärskare som köper upp TV-kanaler och censurerar tidningar om det som förmedlas inte passar. Gränsfördrag med t ex Estland och Lettland har man nekat att skriva på. Georgien nämndes faktiskt i tråden. Man försökte påverka valutgången i Ukraina åt ”ryskt håll”. Man har stora minoriteter (och även majoriteter på vissa ställen) ryskättade i sina grannländer, liksom intressen i annat. I tjetjenien för man ett krig man aldrig kommer att vinna. Separatister terroriserar lite var de vill.

Nej, jag tror inte att Ryssland kommer att anfalla oss, och jag sitter här, ytterst bekvämt på västra stranden av Östersjön (och ännu längre bort därtill), men likt så många sagt så många gånger i den här tråden så var det ytterst få som tio år innan andra världskriget bröt ut trodde att något skulle hända. Men man måste alltid kalkylera för det värsta, och i värsta fall så kommer fler och fler utbrytarrörelser att gro i Ryssland, som kommer att tvinga fram ännu fler småkrig i tjetjensk skala. Sen ser Putin eller hans efterföljare chansen, ”om omvärlden ändå inte reagerar på dessa ”övergrepp” mot områden som till stor majoritet har en befolkning med etniskt icke-rysk bakgrund, varför skulle de då reagera om vi även anser oss äga rätten att ”återta” områden i t ex baltstaterna som faktiskt befolkas av en majoritet eller stor minoritet med etniskt rysk bakgrund?” Sen står vi där, med ett instabilt Ryssland på andra sidan Östersjön. Då sitter jag inte lika bekvämt längre.

Någon form av skräckbild av framtiden? Ja, det är möjligt. Men vad är det som säger att det inte kommer att hända? Varför skulle just den händelseutvecklingen vara så osannolik? I samma tråd, ett par inlägg efter mitt finns det en rätt intressant framtidsgissning på temat som alltså är gjord i november 2006. Den inleds så här:

Året är 2008: Det ryska foket kräver att grundlagen ändras så att Putin kan sitta kvar på livstid och så kommer det att ske.

Året är 2010: Vitryssland och Ryssland enas 9:e maj 2010En gigantisk militär parad hålls i moskva för att fira segern över nazisterna och för unionen mellan brödra folken , ryska folket är mer enat än nånsin och Putin funderar på att bli Tzar

Året är 2012: Spänningen når klimax mellan Ryssland och Georgien vilket leder till ett redan planerat krig från rysk sida och Georgien faller på mindre än 2 veckor, signalen är tydlig till dom gamla ex soviet länderna , Kreml’s way or the highway!

Med facit i hand kan man konstatera att Putin visserligen inte ändrade någon grundlag för att sitta kvar som president på livstid, han nöjde sig med att fixa fram sin marionett Medvedev till den positionen och tog själv premiärministerrollen. Inte heller har Ryssland enats med Vitryssland (även om de sedan länge samarbetar i den så kallade Unionsstaten) men istället för militärparad höll man 2009 den största militära övningen—Zapad-09 (Väst-09)—sedan kalla kriget i samarbete med just Vitryssland. Den sista och minst troliga (sett med ögon från 2006) av de tre punkterna är faktiskt den som i princip slagit in (fyra år i förväg).

Nu blev det väldigt långt och kanske lite osammanhängande också. Poängen är inte att vi ska sitta och skita ner oss av rädsla för att ryssen ska tränga över gränsen i morgon. Poängen är att svensk media och svenska politiker i en oerhört hög grad verkar tiga ihjäl det faktum att vi har en otyglad björn på andra sidan Östersjön. Där politiska mord tillhör vardagen, där de militära styrkorna kraftigt förstärks, där man provocerar och konspirerar och där man inte drar sig för någonting. Det betyder fortfarande inte att vi ska sitta och skita ner oss av rädsla för att ryssen ska tränga över gränsen i morgon. Men det finns många obesvarade frågor (vad ska ryssarna ha all landstigningskapacitet i Östersjön till?) som på sina håll har väldigt obekväma svar. Av detta hör vi nada. Var är den säkerhetspolitiska diskussionen?

Om Lego, billig utbildning och brun utan sol

Postat av
1

Jag blir bara så less när folk tvunget måste jämställdifiera hela jävla världen. Speciellt lustigt blir det när man ger sig på Lego för att byggsatserna är alldeles för inriktade mot pojkar och att det är alldeles för få tjejfigurer med. De två avslutande meningarna, ”För till de mänskliga rättigheterna hör att varje människa har rätt att bli behandlad på ett rättvist och jämställt sätt oavsett kön. På den punkten sviker Lego varje dag och varje minut varenda liten julklappslängtande unge anser vi.”, är fantastiska.

Frågan är vad debattörerna ens vill? Och vad kommer härnäst? Barbie-sortimentet måste könskvoteras genom en markant ökning av Ken-produktserien för att bättre tilltala pojkar? Ska man påtvinga alla leksaksföretag att halva sortimentet ska vara riktat mot tjejer och halva mot killar? Låter som en fantastisk idé. Eller så låter vi bara alla tillverkare producera det de vill och det de tror att deras konsumenter vill ha och så tar vi oss friheten att på det personliga bojkotta respektive stötta de tillverkare som inte uppfyller respektive uppfyller de krav man själv sätter. Istället för att moralpanika.

• • • • •

Det har varit en hel del debatt kring kostnaderna för svenska soldater i Afghanistan. Beroende på var man läser så skulle man kunna sätta ett antal hundra afghanska barn i skolgång eller bygga en helt ny skola för samma pris som det kostar att ha en svensk soldat i Afghanistan under ett år. Det är ju ett fantastiskt argument för att dra tillbaka svensk trupp och satsa mer på att bygga upp ett land i spillror. Istället för att lägga pengar på svindyra militära insatser kan man lägga pengar på utbildning som i jämförelse är nästan kostnadslös. Vad de människor som framför argumentet inte inser är hur oändligt små möjligheterna till att starta byggprojekt och få iväg afghanska flickor till skolgång är om det inte finns någon form av militär närvaro.

Notera att jag på intet sätt påstår att allt går jättebra i Afghanistan, men man blir lite lätt mörkrädd när en toppolitiker som Lars ”jag tog emot världens första SMS” Ohly använder argumenten. Kan inte Lasse själv åka ner till ett talibanstyrt Afghanistan och skydda de afghanska tjejer som gång på gång utsätts för hot, våld, syraattacker och mordbränder av den enda anledningen att de vill skaffa sig en utbildning? Så får vi se hur bra det går. Men visst, är det nästan kostnadslös utbildning man är ute efter är ju talibanstyre något att sikta mot—då ställs 50 % av befolkningen utanför skolsystemet.

En av mina kusiner återvände nyligen från utlandstjänst i just Afghanistan. Jag kan inte tala för honom men känslan var att när alla illusioner försvunnit, när de vinkande pojkarna slutat vinka och börjat kasta sten, när man kommit till insikt om att att det här landet kommer förbli i ruiner under lång tid framöver, när tillräckligt många afghanska män betett sig som svin tillräckligt länge, då var det främst en sak som gjorde insatsen meningsfull—att de afghanska flickorna, tjejerna och kvinnorna åter kunde få en utbildning.

• • • • •

Jag känner mig alltid precis som Dilbert i nedanstående stripp när jag diskuterar. Det är svårt att vara bäst och ödmjuk på samma gång. Eller som Caesar aldrig sade: ”Det är bara hybris om man förlorar/misslyckas/har fel.”

dilbert-discussion

• • • • •

Årets kommentar så här långt (förmodligen står den sig rätt bra framöver också) måste ändå Peter Englund ha stått för när han på sin blogg skriver:

Noterar att Björn Ranelid uppmanat mig att följa hans exempel och delta i dokusåpor. Det kommer inte att ske. Däremot har jag inga invändningar mot att han gör så själv. Allt som håller Ranelid borta från skrivandet välkomnas.

Englund kan ha den vassaste pennan i Sverige och uppenbarligen kan den även användas till att punktera uppblåsta typer som Ranelid. Herregud, där har vi ett riktigt praktmongo. Det är skön humor att läsa det svar som sveriges största konsument av brun utan sol ger till Aftonbladet:

Han är avundsam. En liten själ. Han kommer aldrig få vara med om det jag är med om, att vara känd över hela Sverige. Att skriva autografer i Ikea-kön och på bensinmackar. Ungdomar skriver brev till mig och hälsar på mig på gator och torg. Det är ingen som vet hur Peter Englund ser ut. Är det inte bättre att vara känd än att sitta och gömma sig i Svenska Akademien?

Pinsamt världsfrånvänt. Go Englund!

Gud är imaginär

Postat av
Svara
Ibland behöver man skriva långa texter för att få fram sin åsikt. Ibland räcker det med ett enda citat. Nu är kanske inte frågan om guds existens speciellt kontroversiell i Sverige som är världens mest ateistiska land så det känns lite som att slå in öppna dörrar, att predika för kören och så vidare. Men Stephen F. Roberts argument i frågan är så enkelt att alla bör känna till det för framtida bruk.

Jag hävdar att vi båda är ateister. Jag tror bara på en gud mindre än du gör. När du förstår varför du avfärdar alla de andra möjliga gudarna kommer du att förstå varför jag avfärdar din.

• • • • •

En mer intressant fråga är kanske om man ska vara agnostiker eller ateist. Men att nöja sig med att vara agnostiker för att ”man kan ju faktiskt inte motbevisa (eller bevisa för den delen) guds existens” är lite som att inte ta ställning i frågan om hurvida det ligger en tekanna i omloppsbana runt planeten Mars eller ej. Det går inte att bevisa att det inte finns en, men det betyder inte att det är mest rimligt att vara agnostiker i frågan. Precis som Richard Dawkins tar upp i ett intressant TED Talk.

Anala upphovsrättsinnehavare

Postat av
2

Det är alltid roligt när man får kommentarer på det man skriver. Mitt förra inlägg fick nyligen en kommentar. Den lyder:

Bilden En Svensk Tiger skyddas av upphovsrätt. Upphovsrätten tillhör Beredskapsmuseet. Du har inte sökt eller erhållit tillstånd att använda bilden. Vänligen avlägsna bilden omedelbart från din sida.

Vill du använda bilden, kontakta undertecknad för information.

Marie Andrée
PAX Juristbyrå

Jag betvivlar inte seriositeten i den här ”cease and desist”:eska kommentaren. Marie Andrée, som driver Beredskapsmuseet som i sin tur äger upphovsrätten till bilden—som övertogs från dödsboet till skaparen Bertil Almqvist—, är uppenbart anal vad det gäller att försvara sin upphovsrätt. En sammanfattning av detta finns att läsa på svenska Wikipedia.

Nu hade hon på något sätt hittat hit till min lilla blogg. Troligen söker hon på ”en svensk tiger” ett par gånger om dagen på Google för att kunna skriva liknande kommentarer och mail till folk som råkar använda bilden. Den här gången hittade hon min header-bild som vid den tidpunkten kommentaren skrevs såg ut så här (om du i framtiden läser det här inlägget och bilden är borta från bildlagringssidan—som på intet sätt är kopplad till mig, har heller ingen aning om hur min header-bild hamnade där—så förstår du hur anal Marie Andrée är).

Naturligtvis ett fruktansvärt brott mot upphovsrätten som allvarligt minskar Beredskapsmuseets möjligheter att tjäna pengar på bilden. Det är ungefär på den nivån som man kan tycka att upphovsrätten bör användas. Visst, det är möjligt att jag hade fått fortsätta ha bilden kvar om jag hade gjort mig till och skrivit ett tiggeribrev till Marie eller om jag hade varit korrekt (och skitnödig) och bett om lov att använda bilden redan innan jag startade bloggen. Men herregud.

För det första är det så otroligt oförståeligt hur man kan se något positivt i att skicka kommentaren eftersom det inte finns någon rimlig anledning till att Beredskapsmuseet skulle förlora på att halva bilden ligger som header på min blogg. Så i grund och botten kan man tycka att en vettig människa hade låtit upphovsrättsbrottet passera utan åtgärd. För det andra skapar kommentaren bara negativ publicitet för Marie och Beredskapsmuseet. Inte för att min blogg läses av speciellt många (hej Björn och Kristina och Mathias och Michael och någon till!) men med tanke på att engångsbesökare kommer till bloggen genom Googlesökningar på allt från ”teewurst i sverige” via ”taco bell stockholm” till ”tjeckernas syn på Benešdekreten” så skulle det inte förvåna om framtida sökningar på ”en svensk tiger”, ”marie andrée” och ”beredskapsmuseet” får ett antal personer att hitta det här inlägget.

• • • • •

En av de frågor där åsikterna går skiljer sig åt väldigt mycket inom liberala kretsar är för övrigt patent och upphovsrätt. Vissa anser att det är lika självklart att dina tankar och idéer ska kunna skyddas precis som dina ägodelar och fysiska kreationer. Andra anser att bara fysiska saker kan ägas och att det är ohållbart att tvinga av någon en tanke bara för att den har tänkts tidigare. Jag är av ungefär samma åsikt som Ayn Rand som i Capitalism: The Unknown Ideal skriver att

[p]atents and copyrights are the legal implementation of the base of all property rights: a man’s right to the product of his mind. Every type of productive work involves a combination of mental and of physical effort: of thought and of physical action to translate that thought into a material form. The proportion of these two elements varies in different types of work. At the lowest end of the scale, the mental effort required to perform unskilled manual labor is minimal. At the other end, what the patent and copyright laws acknowledge is the paramount role of mental effort in the production of material values; these laws protect the mind’s contribution in its purest form the origination of an idea. The subject of patents and copyrights is intellectual property. … Thus the law establishes the property right of a mind to that which it has brought in existence.

men även att

If it were held in perpetuity, it would lead to the opposite of the very principle on which it is based: it would lead, not to the earned reward of achievement, but to the unearned support of parasitism. It would become a cumulative lien on the production of unborn generations, which would ultimately paralyze them. Consider what would happen if, in producing an automobile, we had to pay royalties to the descendants of all the inventors involved, starting with the inventor of the wheel and on up. Apart from the impossibility of keeping such records, consider the accidental status of such descendants and the unreality of their unearned claims.

Med andra ord ett godkännande av patent och upphovsrätt, men med någon form av tidsbegränsning (kortare än den vi har i dag, som dessutom går att förlänga). Det är helt okej med mig att en skapare av ett verk eller en idé ska ha rätten att tjäna pengar på detta verk eller denna idé. Vad som stör mig är att någon (läs: Marie Andrée och Beredskapsmuseet) ska ha denna rätt till verket/idén (läs: bilden ”En svensk tiger”) ett stort antal år sedan upphovsmannen (läs: Bertil Almqvist) skapade verket (läs: 1941, 69 år sedan) och/eller dog (läs: 1972, 38 år sedan). Bertil hade gott om tid på sig att utnyttja sin upphovsrätt och jag hoppas att han gjorde det. Däremot är det för mig helt oförståeligt hur någon annan än Bertil sedan ska ha ensamrätt på att kunna profitera på hans skapelse. Varför ska Marie och hennes museum ha större rätt till bilden än någon annan?

• • • • •

Kort och gott, jag vägrar förhandla med utpressare (även om de i lagens mening möjligen råkar ha rätt) och därför består min header-bild från och med nu av fem guldgula vertikala ränder med varierande höjd. All likhet med ryggen på tigern på bilden ”En svensk tiger” är en slump. Sue me!

Konst med ett budskap – del 1

Postat av
2

För nästan ett år sedan postade jag ett inlägg som hade en kortare del om valaffischer (notera också att jag även antog att Sverigedemokraterna skulle ta plats i riksdagen, till skillnad från övriga Sverige som uppenbarligen togs helt på sängen i valet för en månad sedan…) och nu är turen kommen till propagandaposters. Det är en typ av konst som är lätt att gilla. Här finns ett tydligt budskap—en propagandaposter utan ett tydligt budskap vore inte en särskilt bra propagandaposter …—och ett bildspråk som ofta är väldigt lätt att ta till sig. Dessutom finns det ofta humor, dubbeltydigheter eller någon form av finess i bild eller text. Propagandan som den här bloggen är döpt efter är ett uppenbart sådant exempel där ”En svensk tiger” och bilden på en vakande tiger både förmedlar tanken att vi bör vara på vår vakt och tanken på att vi bör hålla käft (tiga). Det senare är för övrigt ett av de allra vanligaste propagandabudskapen, åtminstone när det gäller krigspropaganda, som jag ser som mest intressant.

hes-watching-you
ne-boltaj
bits-of-careless-talk

He’s watching you (amerikansk, 1942) är en av mina absoluta favoriter. Otroligt enkel men ändå väldigt kraftfull. Bits of careless talk (amerikansk, 1943) är kanske den allra bästa affischen av det här slaget när det gäller tydlighet, här går det inte att missförstå att det gäller att hålla tyst om varje liten bit information man kan ha fått reda på. Не болтай! (Prata inte!, sovjetisk, 1941) mitt emellan är enkel i utformningen men har som relativt många andra sovjetiska affischer en dikt (här övre högra hörnet) med på affischen. I det här fallet lyder den ”Håll ögonen öppna. I dessa dagar har även väggar öron. Prat och skvaller går hand i hand med förräderi.”

someone-talked-1
someone-talked-2

När det inte hjälper att bara förklara vad man inte ska göra så tar man fram det tunga artilleriet och visar vad konsekvenserna kan bli om man inte följer råden. Dessa Someone talked!-affischer (amerikansk, 1942 och brittisk, andra världskriget) är två av de allra mest känslomässiga propagandaposters jag kan komma att tänka på. Här spelar man verkligen på betraktarens känslor genom att visa en egen sjöman som håller på att drunkna, allt på grund av att någon pratade oförsiktigt.

we-can-do-it
so-wie-wir-kampfen
narod-i-armija-ediny
ilmasta-uhkaa-vaara
this-is-your-war

Hemmafronten är ett annat vanligt tema där man vill visa på betydelsen av alla som inte direkt är ute i kriget. We Can Do It! (amerikansk, 1942) är kanske den allra mest kända i den kategorin och är nära relaterad till den amerikanska kulturikonen Rosie the Riveter som symboliserar kvinnorna som tog fabriksjobb under kriget. Tyskarna hade en speciell stil på sina affischer som jag tilltalas av, här So wie wir kämpfen – Arbeite Du für den Sieg! (Precis som vi slåss – arbetar du för segern!, tysk, andra världskriget) som sattes upp i fabrikerna för att motivera arbetarna. Sovjetiska propagandaaffischer hade ofta någon form av gemenskapstema—kanske inte så konstigt för ett system som bygger på kollektivism—och den tredje postern ovan är min favorit bland dessa. Народ и армия едины! (Folket och armén är ett!, sovjetisk, kalla kriget) har en väldigt snygg layout och färgskala där soldaten flankeras av bonden och arbetaren som håller upp sina redskap och formar hammaren och skäran i den röda femuddiga stjärnan med guldkant.

De två undre är först Ilmasta uhkaa vaara! Kaikki kansalaiset väestönsuojelutyöhön (Faran hotar från luften! Alla medborgare till civilförsvarsarbete, finsk, 1938) som manar till att alla har sin del att göra inför ett kommande krig (notera alltså att andra världskriget ännu inte startat när den här postern gjordes) genom att förbättra gas- och bombskydd via civilförsvaret (VSS). Här gillar jag färgerna och symboliken med en sköld och gasmask—som för övrigt ger affischen ett konstigt futuristiskt drag. Den andra är This is your war! (amerikansk, 1943–45) som direkt vill visa att det är produktion som kan stoppa den demoniserade fienden, här i form av ett dubbelhövdat (Adolf Hitler och Hideki Tōjō) monster som hotar friheten (genom att slita ner Frihetsgudinnan). Det här är ditt krig!

• • • • •

Nästa del är tänkt att fokusera lite mer på ren krigspropaganda som har som främsta uppgift att ingjuta moral i de egna leden och/eller demoralisera fienden. Precis som vanligt kan det dröja en dag eller ett år innan den delen kommer…

En tribut till den enda fransman jag någonsin gillat

Postat av
Svara

Klagar ni på videokvaliteten? There is no need for amazing quality to see amazing skills.

Det är svårt att inte få gåshud när man ser Zidane leka fotboll. Men att påstå att Zidane tillhör världens genom tiderna bästa för att han var grym på att dribbla är en förolämpning mot Zidane och mot fotbollen. Zizou var så mycket mer än en dribbler. Zidane tillhör världens genom tiderna bästa för att han visste exakt när han skulle släppa bollen.