Grekjävlar

Det här är inget ”smart” inlägg. Jag vill bara rage:a lite, få ut lite aggressioner över hur jävla idiotiskt hela Grekland betett och beter sig. Dagens Aftonbladetartikel ”Hon tvingas bära bördan” var bara droppen som fick bägaren med Ouzo att rinna över. Försäljaren Julia, 38 år, är så förbannat insnöad—och det är hon långt jävla ensam ifrån att vara bland grekerna—att hon på fullt allvar tycker att det är andras fel att hon sitter i skiten. Istället för att rannsaka sig själv och förstå att det är hon själv och hennes landsfränder som skapat problemet. Hon lever i ett fucking land där statligt anställda har tillskansat sig 14 månadslöner, myglat till sig pensionsåldrar på 50 respektive 55 år (för kvinnor och män) för jobb som är ”ansträngande” (vilket inkluderar allt från frisörer till radiopratare, så klart), där den statliga järnvägen har intäkter på totalt 100 miljoner euro och utgifter på 700 miljoner euro (varav 400 miljoner är i löner, en genomsnittlig järnvägsanställd tjänar 65 000 euro per år), där två tredjedelar av alla läkare deklarerar inkomster på under (fribeloppet) 12 000 euro per år. Där i princip alla skattefuskar.

Det är skrämmande läsning i Vanity Fairs reportage ”Beware of Greeks Bearing Bonds” från i höstas. I korthet:

Here they are, and here we are: a nation of people looking for anyone to blame but themselves.

Grekland borde kastas ut ur en monetär union som man uppenbarligen fuskat sig in i. Grekland borde lämnas till sitt öde (tillsammans med de europeiska banker som uppenbarligen inte gjort sitt jobb). Och inte minst bör alla greker skämmas som hundar över att man har mage att skylla krisen på några andra än sig själva.

Om läktarproblem och föreslagna ”lösningar”

Det här är inget svar på Johan Ingerös text ”Bland plattnackar och nappflaskor”, även om Ingerös publicering är den direkt utlösande faktorn bakom beslutet att skriva det här inlägget. Det har länge pågått en debatt i Sverige om hur man ska kunna lösa de huligan- och läktarproblem som finns i svensk fotboll (och till viss del andra sporter). Ofta har många av de föreslagna lösningarna varit tagna helt ur luften (eller kort och gott idiotiska) men å andra sidan har de i allmänhet också lagts fram av personer som jag inte förväntat mig något annat av (eller kort och gott idioter).

Den senaste tiden har (tyvärr) även personer som jag respekterar och personer som rimligen borde veta bättre eller ha vett nog att tänka ett steg längre börjat komma med ”lösningar” utan att överhuvudtaget ha satt sig in i problemet. Det ligger någon form av paradox i att de som upprörs allra mest över problemen kring fotbollen—och därmed också är de som skriker allra mest högljutt om ”lösningar” på problemet—är de som i princip aldrig besöker en fotbollsarena. Det här är ett försvarstal, från en alla de goda supportrar som aldrig får en syl i vädret. Media fylls av de som skriker högst (och aldrig satt sin fot på en svensk arena) och av de som har de mest kontroversiella ”lösningarna” (och aldrig satt sin fot på en svensk arena). Ett försvarstal mot alla så kallade ”lösningar”. Ett försvarstal för riktiga, hållbara lösningar.

Först lite kort om min relation till fotboll och främst svensk klubbfotboll. Jag har följt IFK Göteborg i ungefär tjugo år. Sedan ungefär tio år tillbaka har jag varit på plats på i princip alla hemmamatcher. Sedan fem år tillbaka har jag sett huvuddelen av de bortamatcher Blåvitt har spelat, från hätska möten med AIK på Råsunda via pittoresk idyll i Åtvidaberg och polisvåld i Helsingborg till festande i Amsterdam och skön gemenskap i Tel Aviv. Under denna tid också bloggare på Sveriges största privata supporterblogg, Bara Ben på Glenn Hysén (Aftonbladets Stora Bloggpris 2009 i kategorin sport). Sedan något år tillbaka engagerad i Supporterklubben Änglarna som krönikör i medlemstidningen Blått & Vitt samt sedan några månader tillbaka även invald i supporterklubbens styrelse. Nu skriver jag den här texten som privatperson och mina åsikterna är möjligen inte representativa för någon annan än mig själv, men det kan ju vara lämpligt att presentera vilka kopplingar till fotbollen man har om man på ett seriöst sätt ska diskutera fotbollens problem.

• • • • •

Till saken. För det första bör man ha klart för sig att våldsamheter i samband med fotboll inte är något nytt. Går man tillbaka till fotbollens vagga, England, och söker ursprunget kan man dra en egentligen inte speciellt förvånande slutsats. Som jag skrev för fyra år sedan i inlägget ”Svenskt, göteborgskt och historiskt fotbollsvåld” på BaraBen.com:

Fotbollen har nämligen inte utvecklats till att bli en våldskultur. Det var istället en våldskultur som utvecklades till att bli fotboll.

Nu har inte den svenska fotbollen gjort samma långa resa men har man läst Från gentleman till huligan?: svensk fotbollskultur förr och nu av Torbjörn Andersson och Aage Radmann samt Kung fotboll: den svenska fotbollens kulturhistoria från 1800-talets slut till 1950 av den förre (två böcker som är absoluta måsten att ha läst om man vill kunna diskutera våldsproblematiken kring fotboll på annat än snäv nutida sandlådenivå) så är man fullt medveten om att dagens problem varken är nya eller okända (för ett par exempel hänvisas till ovan länkade inlägg).

En vanlig missuppfattning verkar vara att det är fotbollen som har skapat bråkstakarna och våldsverkarna och att det därför bara är ett fotbollsproblem (se till exempel Roland Poirier Martinssons ledarkrönika ”Huliganismen är klubbarnas fel” i Svenska Dagbladet från den 9 maj i år). Att det är fotbollen som ska straffas, att det är fotbollen som ska betala och att det är fotbollen och bara fotbollen som är skyldiga att lösa problemet. Som om att om man får bort den lilla klicken idioter från läktarna så skulle problemen sluta existera. Det är ett oerhört naivt tänk. Våldet är ett samhällsproblem och om man bara ”löser” problemet genom att gå på symptomet (bråk på läktarna) kommer det bara att leda till symptom på annat håll. Det kommer brännas en och annan bil extra ute i våra förorter. Det kommer kastas en och annan gatsten extra i några politiska demonstrationer. Det kommer ske ett och annat ytterligare krogslagsmål på helgerna. Problemen försvinner möjligen från fotbollen men förflyttas i praktiken bara till ett annat område. Därför är det meningslöst att kräva att fotbollsklubbarna ska betala för polisinsatserna. Förutom att de redan precis som alla andra betalar skatt som går till just bland annat polisen så är det ändå i slutändan samhället som helhet får betala för de ökade polisinsatserna på de andra områdena.

Om enorma polisinsatser vid fotbollsmatcher får slut på de incidenter som sker, kommer då nästa klagovåg rikta sig mot de politiska partierna, mot krogarna och nattklubbarna, mot miljonförorterna? När kommer det inses att man borde inrikta sina insatser på sjukdomen och inte bara mot symptomen? När kommer det inses att det alltid funnits en klick i samhället som sökt sig till våldet? Från byaslagsmål på dansbanorna och uppgörelser mellan raggare och mods till våldsamheter mellan rasister och antirasister. När kommer det inses att man lagt miljarder på att dölja tumören med kosmetika istället för att ha försökt operera bort den?

Tyvärr har jag ingen lösning på ett månghundraårigt samhällsproblem. Men jag vet i alla fall att lösningen inte är att peka finger och lasta över bördan på fotbollen.

• • • • •

Av ovan nämnda anledning står det även klart att det inte är en lösning att straffa klubbarna. Oavsett vad många oinsatta tror så lägger de allsvenska föreningarna ner enorma summor på säkerhet. Men klubbarna kan inte och ska inte agera polis och rättsväsende. Det yttersta ansvaret att skydda publik, spelare och funktionärer ligger på samhället genom just polis och rättsväsende. Det gynnar ingen att klubbarna istället för att betala säkerhet ska betala enorma bötessummor för ett, i grund och botten, samhällsproblem.

Inte heller är det en rimlig lösning att kollektivt bestraffa alla fotbollssupportrar. Johan Ingerö föreslår i sitt inlägg att man ska döma klubbarna att spela inför tomma läktare för varje spelaravbrott som sker. Andra har föreslagit poängavdrag och andra former av bestraffning som ska ”drabba” supportrar och/eller klubben. Vad Ingerö och alla andra uppenbarligen missat är att man praktiserat olika typer av kollektiv bestraffning i över 15 år. Djurgården dömdes att spela en match inför tomma läktare 1995. 2004 dömdes AIK till samma sak. Hammarby fick tre poängs avdrag efter publikproblem 2006. Förra året fick Djurgården spela sin första match inför tomma läktare efter att en motståndarspelare blivit slagen av en supporter i kvalmatchen hösten 2009. Har vi sett någon tydlig förbättring på läktarna efter de här kollektiva straffen?

Oavsett om poängen är att skrämma potentiella våldsverkare till passivitet—vilket alltså uppenbarligen inte fungerar, alla logiskt tänkande människor torde inse att dessa enskilda idioter till individer knappast tänker på de potentiella följderna av sitt agerande när de kastar smällaren eller hoppar in på planen—eller om poängen är att skrämma övriga supportrar till aktivitet (genom någon form av läktarmedborgargarde som Ingerö verkar vilja)—vilket redan i hög grad sker, gårdagens planbeträdare blev bortskickad från klackläktaren av publiken där på grund av sitt dåliga uppträdande, vilket alltså inte hindrade honom från att bete sig som en idiot—så fungerar inte kollektiv bestraffning. Vem tror att krogslagsmålen skulle minska om man vissa helger stängde alla krogar på grund av våldet föregående helg?

Eller som Lars Anders Johansson uttrycker det i svarsinlägget ”Huliganismen är inte klubbarnas fel” till Martinssons ovan länkade ledarkrönika:

Att dra in tillståndet för storklubbarna att arrangera matcher, såsom Martinsson föreslår, vore att kollektivt bestraffa en stor mängd fredliga supportrar och klubbmedlemmar för att få dem att utöva något slags socialt tryck på de individer som begår brott i samband med matcherna. Det vore att följa samma principer som i vissa diktaturer där man straffar kriminellas familjemedlemmar för att komma åt de kriminella.

Ändå vill Martinsson och många med honom straffa klubbarna och alla deras tiotusentals medlemmar för vad några hundra kriminella ägnar sig åt. Det finns en social acceptans för huliganismen i supporterkulturen, menar Martinsson och förväxlar därmed gruppmentaliteten i de breda supporterleden med huliganernas aggressivitet. De flesta supportrar accepterar inte alls huliganismen, men få är beredda att gå i närkamp med påtända, muskulösa och närstridstränade våldsverkare. Det är polisens uppdrag. Polisen har betalt för att skydda medborgarna från kriminalitet och våld, de är utbildade för det och de har utrustning för det.

• • • • •

Problemet med att komma åt våldsverkarna på grund av en ovilja bland supportrar att anmäla varandra har dessutom en djupare förklaring än vad man kanske tror. Det finns en allmän ”vi mot dem”-känsla inom fotbollen inte bara mot motståndarlagets supportrar utan även mot ordningsmakten, som jag tidigare har skrivit om här. Likt vissa kollektivt vill bestraffa alla supportrar blir redan alla supportrar kollektivt behandlade som pack av polisen i många fall, i allmänhet som bortasupportrar. Oavsett om man är fredlig som jag (som inte slagit någon sedan lågstadiet) eller en risksupporter. En naturlig följd av detta är att polisen inte längre är den naturliga beskyddaren. Även om det är fel så förstår jag att många supportrar inte ser någon poäng i att anmäla en bengalkastare till en poliskår som i nästa match kommer gå lös med batonger på dem oavsett om de gjort något eller ej. För en längre utläggning av detta fenomen rekommenderar jag återigen Lars Anders Johanssons blogg, både en och två gånger.

På samma sätt spelar media en stor roll i hur omvärlden uppfattar fotbollssupportrar. Jag klarar oftast inte av Marcus Birro men i dag skrev han en krönika i Expressen som var klockren. I ”Även en dåre har rätt till försvarstal” skriver han bland annat:

Svensk fotboll har en publik och ett intresse som svensk fotboll inte kan leva upp till. Fansen är bättre än spelet.

Fotbollen som spelas på våra dåliga gräsmattor och på dem av plast är bedrövlig. Men fansens kärlek till laget håller europeisk klass. Det är bättre tryck på vissa allsvenska matcher än det är i serie A.

Det finns en uppenbar snedbalans i hur media skriver om supportrar. En fantastisk allsvensk match, med underbar publik inramning, hyllar aldrig fansen. Istället hyllas lagen, vädret, spelarna, domaren, tempot, passningarna, räddningarna, målen. Aldrig fansen. Världen utanför svensk fotbolls innersta kärna inkluderar inte fansen. Samhället avskyr fansen. De är bara till besvär. Alltså hamnar fansen utanför alla sammanhang och alltså skapar man sig sina egna oaser, sina egna världar där de bekräftar varandra.

Undersökningar från Svenska fotbollförbundet ger svaret att 90 procent av fotbollspubliken anser att stämningen är den viktigaste faktorn bakom besöket. Men media och utomstående bloggare sopar allt det positiva under mattan, lyfter fram allt det negativa och förväntar sig sedan att utvecklingen ska gå åt rätt håll. I går var det 24 000 supportrar på Swedbank Stadion som skötte sig och skapade en grym atmosfär, en som kastade en smällare och en som gick in på planen och puttade på en spelare. Är det rättvist att samtidigt som man helt undviker att lyfta fram det positiva de 24 000 skapade också peka finger åt dem och anklaga dem för vad de två idioterna gjorde?

• • • • •

Jag har som sagt ingen lösning på samhällsproblemet. Jag tror inte att någon har det, i alla fall inte i en så snäv kontext som diskuteras.

Vill man ha bort bråkstakarna från fotbollen går det bara att åstadkomma genom att straffa just bråkstakarna. Vi behöver inga speciella huliganlagar. Vi behöver inte kollektiv bestraffning. Vi behöver inte poängavdrag och påtvingade extra poliskostnader. Det har inte hindrat idioterna hittills och det kommer inte hindra dem framöver heller. Det finns ingen lösning som hindrar framtida potentiella övertramp. Den enda rimliga åtgärden är att identifiera, straffa och stänga av de individer som faktiskt missköter sig (och det är här man kan lägga resurser genom till exempel bättre övervakningskameror och bättre samarbete med polisen så att identiteten på de som grips faktiskt blir känd för klubbarna). Precis som man gör i övriga samhället. Det är inte rimligt att fotbollen ska vara en helt annan värld där helt andra regler gäller. Eller som en kommentar till Ingerös inlägg skriver:

Smaka på följande:
”Stenkastningen i Rosengård kan fortgå eftersom invånarna där inte gör något åt saken. Det är dags för lite gammal god kollektiv bestraffning. Stäng av all busstrafik i en vecka vid varje incident som inträffar! Då skulle nog de boendes tolerans för de unga kriminella gängen sjunka som en sten. Det är dags att dom beonde själva rensar upp i sina led.”

En framkomlig väg? Kanske. Rimligt? Nej, inte särskilt.

Ute på gatan förväntar vi oss inte att gemene man ska konfrontera upphetsade gäng av unga brottslingar. Men på idrottsläktaren är det inte bara berömvärt, det är ett krav att åskådarna där i grupp handgripligen ska stoppa dom gäng som stör ordningen.

Vi fotbollssupportrar kan naturligtvis också dra vårt strå till stacken genom att fördöma avarterna. Och det görs. I dag gick Änglarna med flera Blåvita grupperingar ut med ett gemensamt upprop mot smällare, inför gårdagens match i Malmö delades 20 000 lappar med MFF Supports uppförandekod ut. I AIK har det från (kanske förvånande) firmahåll meddelats om att det gäller totalförbud mot inkastade föremål. Förhoppningsvis ger det effekt. Men till syvende och sist är det bara samhället som helhet som kan lösa problemet genom att lägga fokus på rätt saker istället för att bolla problemet fram och tillbaka mellan klubbar, polis och supportrar.

Om Kalle Anka-partiet och polisavgifter

Miljöpartiet är på tapeten i dagarna. Wetterstrand och Eriksson avgår som språkrör och i morgon väljs nya på partikongressen. Dessutom föredrar en av kandidaterna, Mikaela Valtersson, att åka taxi istället för att ta pendeln. Oklart hur det kommer fungera om MP någonsin får igenom sin vision om en bilfri innerstad… Mest intressant är dock en liten nyhet på SVT som tittat igenom de motioner som partiets medlemmar skickat in till kongressen. Nog för att det bara är motioner—och jävlar vad man kan hitta lustigheter om man kollar igenom alla partiers—men blir man inte lite skrämd av vad för sorts politik Miljöpartiet ska stå för om det finns medlemmar som skriver motioner (vilket ändå kräver åtminstone lite engagemang) om att tobak bara ska säljas på recept, att nybyggda hus ska ha vita tak (va?), att försäljning av kött ska förbjudas, att motorsport ska förbjudas och att man bör avskaffa (avskaffa?) ränta och inflation. Är det ett riksdagsparti vi har att göra med här eller är det Kalle Anka-partiet in disguise?

• • • • •

Dagens tipspromenadfråga snor jag skamlöst från Twitter:

Vem betalar för polisinsatsen vid moskébygget på Hisingen i morgon?

1. Nazisterna?
X. Kommunisterna?
2. Fotbollsklubbarna?

• • • • •

Just som jag skickade ut inlägget i etern dyker en re-tweet (följ dystopikarneval för mer skoj) av dagens mest episka tweet upp i min lista. Monica Green, Socialdemokraternas talesperson i IT-frågor verkar ha lite problem med IT-kompetensen

Gråskalan i amerikansk politik

Amerikansk politik har alltid fascinerat. Inte minst för att det handlar om ett tvåpartisystem där övriga partier inte har minsta chans att slå sig in. Tyvärr har detta även fått konsekvensen att många verkar tro att amerikansk politik är svartvit (eller kanske bara svart…). Det verkar ofta vara en fråga om ”de onda” (republikanerna) mot ”de goda” (eller ”de mindre onda”, demokraterna). Bush mot Gore, Bush mot Kerry, McKain mot Obama. Ser man de två partierna bara utifrån detta är det lätt att få uppfattningen att det handlar om idiotiska ultrakonservativa krigshetsare mot sansade socialliberala fredsälskare (som med tiden mer framstår som sina motståndare…). Men den amerikanska politiken har faktiskt en gråskala om man bara bemödar sig att skrapa lite på ytan. I dag gick republikanen Ron Paul ut och annonserade sin kandidatur i presidentvalet 2012. Republikan? Ja men då kör vi väl på att han vill ha mer krig och en aggresiv amerikansk utrikespolitik?

Inte direkt. Följande anförande från representantshuset för drygt två år sedan är så bra att man får rysningar. ”What if we wake up one day and realize that the terrorist threat is a predictable consequence of our meddling in the affairs of others and has nothing to do with us being free and prosperous?”

Ron Paul är Tea Party-rörelsens intellektuella förfader. Vilket naturligtvis får folk att haja till eftersom rörelsen främst associeras med Sarah Palin, white trash och annat trams. Men precis som med partierna är det inte svart eller vitt. I grund och botten handlar Tea Party-rörelsen om att minska statens inblandning i folks liv. Sen har rörelsen kidnappats av politiker som visserligen vill sänka skatten men som inte inser att det även handlar om andra värden. Ron Paul är inte en av dem. Ron Paul röstade nej till Irakkriget, han röstade nej till Patriot Act, han har inget emot att homosexuella par ingår partnerskap, han anser att droganvändning ska ses som ett medicinskt problem snarare än ett brott, han tror inte på dödsstraff och (för min del) kanske främst av allt, han avskyr den keynesianism som präglar amerikansk ekonomisk politik.

Ron Paul for president 2012!

• • • • •

Vet du inte vad keynesianism är, eller vet du vad det är, eller… skit samma. Alla som inte är helt tappade bör se följande roliga men också mycket lärorika videos om de två ekonomiska giganterna Keynes och Hayek.

Det kanske finns hopp ändå

För snart två månader sedan skrev jag om hur Louis Vuitton missbrukar upphovsrätten och undrade därtill hur det egentligen står till i nederländskt rättsväsende. I dag kom det ett litet tecken på att hela världen kanske inte är på väg åt helvete ändå, eftersom konstnärinnan som stämdes fick en dom med sig som innebär att hon inte längre är skadeståndsskyldig. Nu återstår det bara ett par problem (…) innan man på allvar kan börja tro att det faktiskt finns lite vett hos de människor som sitter överst på pyramiderna och har makten i sin hand.

S.C.A.B.?

Som supporter till ett fotbollslag med rätt många supportrar lär man sig snabbt att leva i en helt annan rättsvärld när man är på bortamatch. Främst när det gäller polisinsatser. Som laglydig medborgare utan prick i registret och med ett rätt balanserat förhållande till poliskåren är det ibland skrämmande hur snabbt man vänjer sig vid att bli behandlad som boskap och se andra bli behandlade som skit när man är i Stockholm, Helsingborg eller Malmö. Jag är den första att säga att det finns en del rötägg bland oss supportrar (precis som bland krogbesökare eller vilken grupp personer som helst), men det berättigar inte det svinaktiga beteende man ofta får se från polisens sida. Jag har sett i övrigt lugna personer bli brutalt nedtryckta i marken för att de visat långfingret, jag har sett poliser helt oprovocerat dunka en killes huvud i backspegeln på en polisvan, jag har sett ridande poliser storma fram genom täta folkmassor och jag har sett personer så när bli söndertrampade av hästarna. Och det här är tyvärr nästan vad man väntar sig. Varje gång.

Förra helgen var det final i Supercupen, Helsingborgs IF gästade Malmö och rätt många helsingborgare var på plats. Här är en av deras berättelser om den svenska polisen 2011. Det ska sägas att precis som i alla grupper finns det naturligtvis poliser som beter sig illa och att det därför är förståeligt om än inte acceptabelt att det ibland sker incidenter där poliser begår tjänstefel. Men det är inte engångsföreteelser och drabbar inte bara en eller ett par människor när polisen bevakar fotbollsevenemang. Det händer gång på gång på gång och drabbar dussintals och ibland hundratals människor.

Värst är just polisen i Skåne och allra mest den i Helsingborg där huvuddelen av alla huvudlösa fall av polisövervåld jag bevittnat sker. Det är ingen slump att den klassiska—i mer ljusskygga sammanhang—akronymen A.C.A.B. (All Cops Are Bastards) i supporterkretsar förekommer rätt flitigt i en lätt modifierad form: S.C.A.B.—Skåne Cops Are Bastards. Ibland är det förståeligt att man som polis reagerar lite kraftigare än nödvändigt när skränande och bråkiga fotbollssupportrar är ”motståndarna”, men ibland förstår man ingenting alls.

Ok, supportern är gaisare och som IFK:are ska jag rimligen skratta åt bilden men det går ju inte. Det är en fullständigt vansinnig bild av Sverige år 2009 (Helsingborgs IF–GAIS den 23 augusti). Där en—förvisso säkerligen överförfriskad och hetsande—supporter står på en sida om ett stängsel (med taggtråd överst) och uppenbarligen inte utgör någon fara för någon som helst människa på andra sidan (händerna är tomma). På den där andra sidan står en polis—han som representerar staten och som anses kunna hantera ett våldsmonopol—med arg min och sprutar pepparsprej genom stängslet mot supportern. Det går inte att ta till några undanflykter för att försvara eller ens förklara polisens agerande. Hade det hänt var som helst i Sverige, utom i samband med en fotbollsmatch, hade det blivit enorma rubriker. Som supporter skakar man bara på huvudet och muttrar något om vardagsmat.

När jag ser en högriskmatch, oavsett om det är i Göteborg eller på någon annan ort, är jag inte mest rädd för att råka illa ut på grund av motståndarsupportrar. Det är en risk man rätt enkelt kan minimera eftersom det i allmänhet är uppenbart när det är fara å färde av den anledningen. Nej, jag är mest rädd för att råka illa ut på grund av polisen. Det är en helt oberäknelig fara som kan dyka upp när som helst och hur som helst, utan att man har någon möjlighet att ta till några riskminimerande åtgärder. Det hjälper inte ens att vara säkerhetsansvarig för sin förening.

Hur jämställdhet misshandlas och vad vi gör i Afghanistan

Den 8 mars var det internationella kvinnodagen som ”firas”—vilket känns som ett rätt konstigt ordval i sammanhanget med tanke på vad den står för—för att uppmärksamma ojämställdhet och kvinnornas situation i världen. Ett hedervärt initiativ som jag dock inte riktigt förstår mig på, lika lite som Earth Hour som snart kommer att förpesta media (infaller den 26 mars i år). Allra mest tydligt för hur internationella kvinnodagen blir misshandlad av folk är följande TT-nyhet som kom i dag:

Kvinnodagen på ett fritids i Hemse på Gotland firades med att flickorna fick semlor och pojkarna fick vanligt mellanmål med knäckebröd och mjölk. Syftet var att särskilt uppmärksamma flickorna på kvinnodagen.

Händelsen har väckt starka reaktioner bland barnen och deras föräldrar. Nu backar rektorn som tänker ringa upp föräldrarna och be om ursäkt, skriver Gotlands Tidningar.

-Vi hade inte funderat djupt nog, säger rektorn Lekbir Belmhamdi.

Hur man hade funderat överhuvudtaget, kan man ju fråga sig. Bjuder man pojkarna på extra gott mellanmål alla övriga dagar eller vad var poängen med att agera ojämställt på jämställdhetsdagen?

Små pojkar som psykiskt misshandlas av sina fritidspedagoger på grund av en arvssynd. Är det någon som är det minsta förvånad om pojkarna på fritidsgården kommer att växa upp och med förakt spotta på begreppet ”jämställdhet” som i deras ögon kommer att förknippas med förfördelning av det andra könet?

• • • • •

Från Wiseman’s Wisdoms tar jag rakt av följande video som är ett av Försvarsmakten ihopklippt kollage av vad svenska trupper bland annat sysslar med i Afghanistan.

Mest intressant finner jag nästan sista klippet vara, där soldaterna står och visar på hur nära döden de faktiskt har varit. Ett par decimeter åt ena eller andra hållet och där står dem och skrattar döden i vitögat. En rätt naturlig reaktion så klart men ändå intressant att få se den från svenskar ute på en frivillig mission.

Om Louis Vuitton och Julian Assange

Ibland slår man sig bara för pannan när man läser om alla dumheter som storföretag får för sig. Senast i raden är Louis Vuitton som skjuter sig själva i foten när man stämmer danska konststudenten Nadia Plesner på 1,8 miljoner kronor för en välgörenhetsaktion. Danskan målade en svältande sudansk pojke hållandes i en chihuahua och en modeväska och sålde t-shirtar med trycket, köpte medicinsk utrustning och skickade denna till krisområdet Darfur för pengarna hon fick in. Då grep upphovsrättsriddarna in och ansåg att väskan på trycket var alldeles för lik en väska i Louis Vuittons kollektion och att det hela var kommersiellt. Nadia Plesner vägrade sluta sälja tröjorna samtidigt som företaget begärde 15 000 euro för varje dag som gick.

Till slut fick hon nog, klarade sig undan stämningen men blev tvungen att betala 100 000 kronor för sina advokater, och bestämde sig för att istället måla en tavla—kallad ”Darfurnica” efter Picassos berömda ”Guernica”—där bland annat pojken och väskan ingick, en tavla som sedan ställdes ut i Köpenhamn. För i konstnärlig samhällskritik måste man väl ändå kunna få skildra en väska som eventuellt kan liknas med en väska som Louis Vuitton har designat? Naturligtvis inte. Det blev ytterligare 5 000 euro för varje dag tavlan visades—oavsett om det var på galleriet eller på Nadias hemsida. Under tiden lyckades Louis Vuitton få igenom sin stämning i nederländsk domstol som i upphovsrättsliga fall tydligen har rätt att snabbköra domstolsförhandlingen utan att anklagad part är närvarande. Plötsligt fick Nadia bara ett brev med stämningsbeloppet som fortsatt tickade på för varje dag. Nu är det uppe i nästan 2 miljoner kronor.

Primo, vad tycker Louis Vuitton att de får ut av sitt agerande? Oavsett om de har rätt eller ej måste ju någon inse att det här bara blir enormt usel PR för ett företag och en koncern (med bland annat följande varumärken: Moët & Chandon, Dom Pérignon, Krug, Glenmorangie, Bulgari, Christian Dior och TAG Heuer) att stämma någon som kanske använder deras varumärke för att samla in pengar till välgörenhet. Stämningsbeloppet är dessutom en piss i havet för Louis Vuitton. Hade man tänkt smart hade man istället gått in och sagt att man skänker motsvarande summa som Nadia Plesner lyckas skramla ihop till samma välgörenhetsmål, Darfur. Det hade också varit en piss i havet men gett enormt positiv PR. Istället tar man fram elefantbössan, kollar sig omkring och hittar fem tår rakt under sig som man sedan skjuter bort. Secundo, vad är det för sjukt rättssystem i Nederländerna som kan döma folk utan att de haft en enda möjlighet att uttala sig i saken och försvara sig själva?

• • • • •

Det här känns ju också som ett bra rättssystem. Efter att ha skummat igenom förhörsprotokollen i Assangegate (pdf) är det lätt att dra två slutsatser. Assange är en riktig kuf som kanske inte är mest lämpad att leda något korståg mot Hemligstämpeln (med stort H) genom Wikileaks. Och Assange har inte gjort något som med neutrala glasögon på kan klassas som brottsligt. Men han kommer naturligtvis att bli fälld eftersom svensk media, svensk polis och svenskt rättsväsen hetsat upp sig så mycket över fallet att det kommer vara omöjligt att klara av en friande dom. Det är förmodligen ingen stor komplott som länge planerats högt där uppe i politiken som de mest Assangeälskande skarorna tror, det är bara ett exempel på någon av tre följande ”lagar”:

  1. When you start accusing everyone of being in on a conspiracy, you shouldn’t be surprised if they decide to confirm your paranoia by banding together against you.
    – Användaren khaosworks på engelska Wikipedia
  2. If enough people act independently towards the same goal, the end result is indistinguishable from a conspiracy.
    – Användaren Extreme Unction på engelska Wikipedia
  3. Sufficiently advanced incompetence is indistinguishable from malice.
    – Clarks/Greys lag

Recension av Midvintermörker

I ett försök att hålla uppe aktiviteten lite bättre tänkte jag börja recensera media. Främst böcker men kanske även film och annat. Eftersom jag i möjligaste mån försöker undvika vanity här på bloggen—dagen då jag publicerar ett ”dagens outfit”-inlägg avgår jag—kommer det i huvudsak att vara facklitteratur, dokumentärer och liknande som blir föremål för mitt granskande öga. Därför börjar jag så klart med att recensera lite skönlitteratur.

• • • • •

Bloggaren Lars Wilderäng som driver Sveriges största blogg om ekonomi och finans, Cornucopia?: evig tillväxt i en ändlig värld?, gav för en vecka sedan ut sin debutroman Midvintermörker. Det är en technothriller som i Förlag Ängsjödals pressmeddelande beskrivs med följande meningar:

Ett svar på frågan om vad som skulle hända om den svenska Försvarsmakten idag skulle ställas inför sin främsta uppgift, nämligen att försvara Sverige mot främmande makt, ges i den nyutkomna romanen och technothrillern Midvintermörker. I högt tempo utspelar sig handlingen till större delen under ett dygn med start annandag jul 2012. Bland de miljöer som skildras i boken hittar man bland annat Gotland, Malmö och Karlsborg och man får följa allt från såväl landets improviserade ledning till militärer, poliser, män och kvinnor som sätter sina liv på spel.

Efter att nästan ha sträckläst boken nu i veckan tänkte jag därför ge mig in i recensionsbranschen för första gången sedan… gymnasiet? Bakgrunden till boken är Lars Wilderängs kritit mot Försvarsmaktens successiva och planlösa nedrustning och ett blogginlägg från 2009 om ett möjligt anfall mot Sverige. Inlägget fick massiv positiv kritik och Wilderäng bestämde sig därefter för att skriva en välresearchad thriller om något liknande. Eftersom jag står på samma sida (se till exempel mitt tidigare blogginlägg Om ”nyheter” och våra grannar i öster som mycket var en följd av ett inlägg jag läste på just Cornucopia?) är jag kanske partisk men även om man inte håller med om hans analyser är Midvintermörker värd att läsa.

Först och främst är det svårt att inte göra en jämförelse med trilogin Operation Garbo som behandlar ett sovjetiskt anfall mot Finland och Sverige i ett läge där Sovjetunionen är på väg att splittras på grund av inre stridigheter. Nu har Lars Wilderäng enligt egen uppgift faktiskt inte läst Operation Garbo (fy, se till att göra det genast om du nu av någon outgrundlig anledning skulle råka läsa det här!) vilket gör att de likheter som finns är av rent slumpmässig karaktär. Hela boken andas dock väldigt mycket Garbo, vilket ska ses som en klart positiv jämförelse då jag personligen tycker att trilogin står ut klart i mängden av technothrillers.

Vad jag däremot saknar lite är den större bilden även om det finns vissa inslag av storpolitik även i Midvintermörker. Det kan naturligtvis vara ett medvetet drag—eller lär snarare vara så—och jag kan tänka mig att många potentiella läsare föredrar att boken i mångt och mycket enbart är en skildring av de enskilda människornas öden. Det är mer en personlig reflektion mer än någon kritik men kan samtidigt vara bra att veta om man följt Wilderängs blogg, läst om de många storpolitiska skeendena och trott att boken skulle vara en sorts framtidsförlagd fiktionalisering av detta. Så är det inte. Här är det den lilla människan som är i fokus.

Bokens största förtjänst är i min mening de detaljerade beskrivningarna av både städer, terräng, militärterminologi och -kommunikation. Att läsa ”State lamb zero-zero-two plus, below Bingo, will pancake Visby” kanske inte är så lättförståeligt men det ger definitivt en rejäl touch av verklighet och en känsla av god research till berättelsen. Även om den mesta lite mer krångliga kommunikationen förklaras även i enklare ordalag kan det ibland vara svårt att hänga med i exakt vad som menas. Det gör dock inget för storyn som helhet och man klarar sig gott utan att förstå allt, men om man gör det får boken så klart ytterligare en dimension.

Rent berättelsemässigt följer Midvintermörker den rätt väletablerade mall för technothrillers som finns där man följer ett flertal personer genom boken, från meniga soldater och befäl till civila och politiker. Här kan det ibland kännas något rörigt och det finns inte någon karaktär som man riktigt ordentligt fäster sig till på samma sätt som i exempelvis (återigen) Operation Garbo eller Tom Clancys Röd storm. Samtidigt är det kanske en fördel då man är helt ovetande om vilka öden som kommer drabba de karaktärer som introduceras.

Rent litterärt är det inget briljant språk men inte heller något som irriterar en—även om det fanns ett par saker som ibland stack till lite när man läste, bland annat ett par onödiga upprepningar (som att skriva förtydligandet ”på Lovön norr om Drottningholm” för att sedan fyra meningar senare upprepa samma ”på Lovön norr om Drottningholm”) och vissa favoritmetaforer som upprepades lite för ofta (”världen exploderade” är ett exempel). På det stora hela är det dock inget som gör att man tappar fokus. Detaljbeskrivningarna är talrika där de behövs och saknas där de inte behövs. Tillsammans med avsaknaden av långa ”konstnärliga” och ”filosofiska” utläggningar (som är mitt favorithatobjekt i böcker) blir boken väldigt lättläst och därför väldigt svår att lägga ifrån sig.

Kort och gott gedigen läsning som rekommenderas till alla technothrillerfantaster och säkerligen till många andra också. Väl värd de dryga 200 kronorna som den kostar (se Cornucopia? för information om var boken kan köpas).

• • • • •

Som av en slump släppte Anton Kristiansson rätt nyligen en ny låt, ”Atomvinter”, med tillhörande musikvideo som direkt får mig att associera till boken. Både genom titel och tema i den snyggt filmade musikvideon.