Författararkiv: elisson

Resa, resa

Postat av
Svara

Efter att Jan Guillou—som det är svårt att veta vad man ska tycka om, han har skrivit en del riktigt bra böcker men är så där förbannat självgod och korkad också—gjorde bort sig ganska rejält i Aftonbladets chatt med honom har jag börjat fundera lite på det här med musikbranschen och dess efterblivenhet igen. Speciellt nu som jag faktiskt sitter hemma och lyssnar på lagligt införskaffad musik genom Spotify för första gången på fyra år. Är det inte ganska talande för hur dåligt branschen är med i svängen, att den senaste musikskivan jag köpte var Rammsteins ”Reise, Reise”, som släpptes 2004?

• • • • •

Och då lyssnade jag på den i cd-spelare kanske två gånger—jag hade ju redan hela albumet på datorn.

• • • • •

Och egentligen köpte jag inte skivan—jag fick den i julklapp.

• • • • •

Och egentligen önskade jag mig inte skivan för musikens skull—jag ville ha den för att skivomslaget var så jävla snyggt.

reise-reise

Inflation

Postat av
1

Jag trillade av en slump över följande bild på Wikipedia i dag, som dels visar tre fingrar av en hand (den ointressanta delen av bilden), dels en zimbabwisk hundramiljonerdollarsedel tillsammans med de tre ägg som man kan köpa för samma sedel(!). Varför gör man inte något åt det då, kanske bara ta bort ett par nollor på sedlarna? Hallå, det har man ju redan gjort. Den 1 augusti i år bestämde man sig helt enkelt för att stryka de tio sista nollorna i valutan, för att förenkla saker och ting. Visst, det var ju en smart idé skulle man kunna tro, om det inte vore för att inflationen ligger på sisådär 80 miljarder procent. Per månad. Lycka till med att få det skeppet på rätt köl.

hundred-billion-dollars-and-eggs

• • • • •

Något annat det har gått inflation i ganska länge är antalet meningslösa bloggar. Eller som en journalistkompis i två meningar så fint sammanfattade det:

signal to noise ration är ju helt fuckad eftersom varenda jävel som kan stava befinner sig därute och hojtar till en likgiltig omvärld att han tycker illa om FRA-lagen

ett av internets största brott var fanimig att det lyckades inbilla hur mycket människor som helst att de hade en plattform, något att säga, och en publik

Och därmed är jag nödd och tvungen, för att citera Biskop Brask, att påpeka att jag inte alls inbillar mig att jag har en plattform, något att säga, och en publik. Jag är tvärt om helt säker på att jag inte har någon publik. En plattform har jag åtminstone. Om den kvarvarande punkten tvistar di lärde…

Det här är en beskrivning av inlägget på under tolv ord

Postat av
1

Kyla och bensin. Minusgrader och den fräna doften av bensin är kanske inte direkt vad gemene man förknippar med ljuva minnen, men för mig är det så. Det var i fredags, och känslan slog till helt oväntat. Kyla och bensin är så intimt förknippat med snöskoterkörning som det bara går. Jag saknar det där, att dra på sig overallen, fylla tanken och bara gasa ut i ingenstans. Jag minns särskilt en gång för kanske tio år sedan. Vi firade som vanligt jul uppe hos mormor i en norrländsk småby—som precis som alla andra norrländska småbyar en gång i tiden hade skola (två till och med, norrsidan och sörsidan hade varsin), bensinstation, lanthandel, idrottsförening, såg, dansplats och byaslagsmål med grannbyn men som om 50 år förmodligen är lika levande som Pripjat (sorgligt)—och som vanligt var snötäcket över en meter tjockt.

Jag minns inte varför, men av någon anledning blev jag förbannad på min familj en sen kväll och gick i vredesmod ut till skotern i overall, fodrade stövlar, handskar och hjälm och bestämde mig för att bara köra i väg. Det är en fantastisk känsla att i 30 minusgrader och under månsken som lyser upp ett till synes oändligt vitt täcke, helt ensam köra i 40–50 km/h ut i ingenstans på en smal, smal skoterled, med granstammar så nära att man skulle bli av med handen om man sträckte ut den. Fantastisk ända till dess att man kör ner skotern i ett osynligt dike ute på ett fält och man plötsligt inser att man måste få upp 200 kg metall och plast ur två meter snö, ett par kilometer från närmsta hjälp (och att pulsa bara några hundra meter i meterdjup snö är kanske värre än att springa en halvmara), utan mobiltelefon och naturligtvis utan att man sagt till någon vart man åkte. Då kände jag att jag levde. Med klump i halsen och tårar som stelnade innan de lämnade tårkanalen uppbådades krafter nog att jobba upp skotern ur diket och vända om hemåt.

Men den där känslan av att vara helt ensam i världen, förbannad, med en förbannad snöskoter i ett förbannat dike ute på ett förbannat fält, saknar jag nu. Det är sådana där ögonblick som inte känns ett dugg roliga i presens, men som på något sätt blir magiska i det som kallades imperfekt när jag gick i högstadiet—nu heter det tydligen preteritum.

Ge mig en utdöende norrländsk by, en snöskoter och några kvadratkilometer snötäckt skogsterräng och jag ska visa dig vad livet har att erbjuda.

n öl

Postat av
Svara

Förutom att det finns så mycket fantastiskt på internet så kan man förmodligen heller aldrig sluta förundras över all dumhet som uppenbarligen försigår här i världen. Flashbacktråden om hurvida 0.999… = 1 eller ej har sedan april i våras uppbådat respektabla ettusensjuhundrasextiosju inlägg. Varje vecka eller så hittar någon ny stolle till tråden och vägrar förstå allt vad som heter decimalutveckling, bråktal och oändliga serier. Fantastiskt. Det är som en liten dokusåpa fast med matematiker och idioter istället för idioter och idioter.

• • • • •

Ett oändligt antal matematiker går in i en bar. Den första beställer en öl. Den andra beställer en halv öl. Den tredje, en kvarts öl. Bartendern säger ”Ni är idioter allihopa”, och häller upp två öl.

• • • • •

Idioti verkar man dock inte bara hitta hos idioter utan även hos personer, grupper och organisationer som borde veta bättre. Jag trillade över artikeln om den akustiska katten, ett CIA-projekt som gick ut på att operera in en mikrofon tillsammans med batteri i en katt, med en antenn i svansen, för att kunna tjuvlyssna på hemliga samtal. Man verkar dock haft lite problem och var tvungna att operera bort kattens hungerkänsla eftersom den lätt distraherades (duh…). Första testet ute i den riktiga världen gick inte heller så bra eftersom katten blev överkörd av en taxi och dog på direkten. Projektkostnaden? Över 20 miljoner dollar.

Konstant

Postat av
Svara

Jahapp, nu är det lite mindre än en månad sedan som jag skrev här senast. För drygt hundra år sedan upptäckte Einstein att det enda som var konstant på jorden var ljusets hastighet. I dag upptäckte jag att även röran i mitt lilla kök är konstant. Den 8 oktober skrev jag om hur mitt kök ser ut som ett bombnedslag, inte fan har det ändrats sen dess. Vad gör jag för fel?

• • • • •

Appropå bombnedslag, varför kan man dels använda uttrycket om något som ser förjävligt ut, dels om något som ser fantastiskt ut? ”Det blonda bombnedslaget” borde rimligen inte vara en blondin som är så snygg att alla blir chockade, utan en blondin som är så ful att alla blir chockade. ”She is nice from far, but far from nice!”, så att säga.

• • • • •

Ovanstående är för övrigt en antanaclasis, precis som Groucho Marx klassiker ”Time flies like an arrow. Fruit flies like a banana.” Mycket lär man sig genom att planlöst surfa runt på Wikipedia. Jag förstår inte riktigt hur jag överlevde pre-Wikipedia, lika lite som jag förstår hur människan kunde klara sig pre-mobiltelefon, pre-skivat bröd och pre-E=mc².

Fy fan gånger tre

Postat av
Svara

Först och främst, den sista idioten är inte född, inte för att någon trodde det heller, men … Anna Takel sträckte sig efter sin mobil som trillat ner mellan bilsätena och råkade köra av vägen. Hon mejade ner två brevlådor innan hon fick stopp på bilen. Hon dömdes för vårdslöshet i trafik och fick dagsböter på 2 000 kronor. Och nu har hon fräckheten att ”tala ut” i Aftonbladet och klaga på det hela. Är hon helt jävla pantad eller? Hon ska bara vara förbannat glad över att hon kom undan med 2 000 kronor i böter och två förstörda brevlådor, istället för att ha ett liv på sitt samvete. Fy fan, vilken idiot.

• • • • •

I dag jobbade jag min vanliga ojämna söndag. Förra gången hade jag varit ute och festat vilket slutade på en svartklubb i Gamlestaden, som jag inte lämnade förrän vid 4-snåret. Hann sova en timme hemma innan jag jobbade. Det var inte kul. I dag jobbade jag inte bakfull vilket fick mig att inte tycka att det var så jobbigt. Fast mest av allt började jag inse hur bra jag hade det när jag läste den här texten i GT, om Shirin Shaker som först förlorade sin lillebror när hon var nio år gammal, vid 13 förlorade hon sina båda systrar i Backabranden (10 år sedan nu) och det senaste nyåret gick hennes mamma bort. Och så stod hon helt ensam i livet (pappan antar jag är borta sedan tidigare) vid 23 års ålder, utan några nära familjemedlemmar att vända sig till när livet är jobbigt, när det är livet lever, aldrig. Fy fan, vilket öde.

• • • • •

Jag fick en invite till Spotify i går. Det är ett program som streamar musik till dig, och där du kan söka bland en oerhörd mängd artister och album. Trevligt, och ett steg på vägen från musikbranchens förlegade metoder att sälja sina artister. Till priset av en reklamspot då och då är det ett väldigt prisvärt (om det ens går att säga det när det är gratis) program. Men. Även om det finns en oerhörd mängd artister och album så inkluderas, för tillfället åtminstone, inte Rammstein i en ”oerhörd mängd”. Vilket gör det omöjligt att skapa en bra playlist och därmed måste jag ändå använda andra metoder för att lyssna på musik. Fy fan, I-landsproblem.

Bombnedslag och tidningsuppslag

Postat av
4

Varför, varför, varför, varför är det omöjligt att laga mat utan att köket sedan ser ut som en miniatyrversion av Dresden den 16 februari 1945? Jag städade lite halvhjärtat i köket nu i helgen vilket ändå gav resultat i och med att det såg helt ok ut nu i början av veckan. Men så i dag bestämde jag mig för att göra minipizzor på polarbröd (så gott!), vilket i efterhand var ett enormt misstag. Det är tomatsås överallt, ostsmulor överallt, skinkbitar överallt och inte minst disk överallt. Ressel tycker att det inte är något problem för det är ju bara att fixa allt direkt efter att man ätit. RIGHT. Som om man orkar göra någonting alls när man sitter efter maten och pizza(/köttfärssås-/lasagne-/whatever-)koman slår in.

• • • • •

gute

Appropå Dresden, så kan det här vara ett av mest tragikomiska, sorgliga och ironiska fotografier som någonsin tagits. Den totaldemolerade staden i bakgrunden som ser ut att sträcka sig mot oändligheten är Dresden. Fotot är taget av Richard Peter någon gång 1946, och troligen har över ett år passerat sedan det nazityska Dresden bombades sönder och samman av britter och amerikaner i deras strategiska bombkrig som nådde till staden natten den 13/14 samt den 15 februari, vilket kostade runt 30 000 civila livet utan att nämnvärt inverka på tyskarnas militära eller industriella förmåga. Tragiskt och sorgligt. Vad är då det komiska och ironiska? August Schreitmüllers sandstensstaty i förgrunden, uppe på rådhusets torn, som blickar mot—och som med vänsterarmen gör en gest ut över—förödelsen, heter Güte – Godhet. Ironiskt så det förslår.

• • • • •

I morgon tar jag en day off från funktionalanalysen. Tisdagens 8–12-pass gick ganska bra fram till dess att föreläsningen drog igång. Då började jag bläddra i min fotbollsmagasinet Offside som jag hade tagit med utifall att jag skulle känna mig uttråkad. Jag blev sedan lite orolig när Kumlin plötsligt blev tyst och var tyst i säkert två minuter utan att varesig säga eller skriva något. Då trodde jag att om jag kollade upp från magasinet så skulle Kumlin och hela klassen stirra på mig. Som tur var hade han bara fastnat i ett av de trettiotal bevis som kursen tydligen innehåller. Phew.

Kaffe och annat beroendeframkallande

Postat av
1

Avellan frågade just om jag provat på ”sådant där kaffe” någon gång. Jag har aldrig förstått mig på kaffet och dess vidunderliga effekter. Svenskar är väl bland det folk i världen som dricker mest kaffe per person och år, men jag har efter 24 år ännu inte förstått vitsen. Visst kan en kopp kaffe vara gott efter maten, men herregud, det dricks ju kaffe till höger och vänster. Och inte fasen kan någon egentligen förklara varför. ”Det är gott”, yeah right, du har lärt dig gilla det. Varm choklad är minst lika gott.

Jag sitter här med kebabkoma efter den ojämna läsveckans obligatoriska kebabfredag. I dag var vi sexton personer som ockuperade Gibraltar Pizzeria—och som vanligt äter man alldeles för mycket. Fy fan. Aldrig mer. Förrän om två veckor då. Då sitter jag där igen och tar den maffigaste kebabpizzan. Men det kan vara bra att ladda upp med mycket mat inför kvällens Oktoberfest på Chalmers. Det blir nog bara ett par finare öl innan jag går hem och njuter av helgen med en film.

Att inse sina begränsningar

Postat av
Svara

Det var faktiskt ett tag sedan jag sov på en föreläsning, men i veckan hände det igen. Anledningen till att det var ett tag sedan är naturligtvis inte att jag lyckats övervinna sömnkänslan eller att föreläsningarna på något magiskt vis har blivit intressantare, nej anledningen är att jag insåg att det är skönare att sova hemma istället för i en för sömn icke särskilt lämpad—varken ergonomiskt eller ljusmässigt—föreläsningslokal. Jag insåg detta någon gång i under första året på Chalmers då jag för kanske femte föreläsningen i rad gick upp på morgonen, gick till någon sal i V-huset för en programmeringsföreläsning, och lade mig för att sova.

Men nu under masterprogrammets första trevande veckor har jag haft som mål att gå på alla föreläsningar. Detta gav slutligen resultat. Sömnmässigt då. Funktionalanalysen kan vara det tråkigaste jag någonsin läst (även om det är spännande att se Peter Kumlin rabbla upp fyra timmars oförståeligt svår matematik utan antydan till minnesanteckningar), och nu har jag gett upp. I måndags hade vi ett extrainsatt tvåtimmarspass, klockan 08:00–10:00. Jag somnade in strax efter rasten. Tisdagens mastodontpass 08:00–12:00 valde jag att sova hemma på istället. I dag gick jag efter halva passet.

Jag känner mig oerhört smutsig, men det känns som att en tyngd har lättat från mina axlar. Återigen är jag fri att hoppa över föreläsningar jag helt enkelt inte orkar med. Great success!

Den andra kursen jag läser är mycket roligare, den ger faktiskt något konkret, jag har lärt mig saker jag vet att jag kommer ha nytta av, och sist men inte minst, Patrik Albin är det största originalet som skådats på denna jord. Mer om honom någon annan dag kanske. Hur som helst känns det bra att veta att tidigare studenter som läst EMACS (Engineering Mathematics and Computational Science, jäääävligt flashigt namn) har börjat jobba som riskanalytiker i Sverige i något år innan de åkt till London och cashat in £10 000 i månaden på samma jobb…

Inte för att jag tror att det kommer sluta så för mig, men att drömma är gratis. Än så länge.