Att inse sina begränsningar

Det var faktiskt ett tag sedan jag sov på en föreläsning, men i veckan hände det igen. Anledningen till att det var ett tag sedan är naturligtvis inte att jag lyckats övervinna sömnkänslan eller att föreläsningarna på något magiskt vis har blivit intressantare, nej anledningen är att jag insåg att det är skönare att sova hemma istället för i en för sömn icke särskilt lämpad—varken ergonomiskt eller ljusmässigt—föreläsningslokal. Jag insåg detta någon gång i under första året på Chalmers då jag för kanske femte föreläsningen i rad gick upp på morgonen, gick till någon sal i V-huset för en programmeringsföreläsning, och lade mig för att sova.

Men nu under masterprogrammets första trevande veckor har jag haft som mål att gå på alla föreläsningar. Detta gav slutligen resultat. Sömnmässigt då. Funktionalanalysen kan vara det tråkigaste jag någonsin läst (även om det är spännande att se Peter Kumlin rabbla upp fyra timmars oförståeligt svår matematik utan antydan till minnesanteckningar), och nu har jag gett upp. I måndags hade vi ett extrainsatt tvåtimmarspass, klockan 08:00–10:00. Jag somnade in strax efter rasten. Tisdagens mastodontpass 08:00–12:00 valde jag att sova hemma på istället. I dag gick jag efter halva passet.

Jag känner mig oerhört smutsig, men det känns som att en tyngd har lättat från mina axlar. Återigen är jag fri att hoppa över föreläsningar jag helt enkelt inte orkar med. Great success!

Den andra kursen jag läser är mycket roligare, den ger faktiskt något konkret, jag har lärt mig saker jag vet att jag kommer ha nytta av, och sist men inte minst, Patrik Albin är det största originalet som skådats på denna jord. Mer om honom någon annan dag kanske. Hur som helst känns det bra att veta att tidigare studenter som läst EMACS (Engineering Mathematics and Computational Science, jäääävligt flashigt namn) har börjat jobba som riskanalytiker i Sverige i något år innan de åkt till London och cashat in £10 000 i månaden på samma jobb…

Inte för att jag tror att det kommer sluta så för mig, men att drömma är gratis. Än så länge.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *