Det här är en beskrivning av inlägget på under tolv ord

Kyla och bensin. Minusgrader och den fräna doften av bensin är kanske inte direkt vad gemene man förknippar med ljuva minnen, men för mig är det så. Det var i fredags, och känslan slog till helt oväntat. Kyla och bensin är så intimt förknippat med snöskoterkörning som det bara går. Jag saknar det där, att dra på sig overallen, fylla tanken och bara gasa ut i ingenstans. Jag minns särskilt en gång för kanske tio år sedan. Vi firade som vanligt jul uppe hos mormor i en norrländsk småby—som precis som alla andra norrländska småbyar en gång i tiden hade skola (två till och med, norrsidan och sörsidan hade varsin), bensinstation, lanthandel, idrottsförening, såg, dansplats och byaslagsmål med grannbyn men som om 50 år förmodligen är lika levande som Pripjat (sorgligt)—och som vanligt var snötäcket över en meter tjockt.

Jag minns inte varför, men av någon anledning blev jag förbannad på min familj en sen kväll och gick i vredesmod ut till skotern i overall, fodrade stövlar, handskar och hjälm och bestämde mig för att bara köra i väg. Det är en fantastisk känsla att i 30 minusgrader och under månsken som lyser upp ett till synes oändligt vitt täcke, helt ensam köra i 40–50 km/h ut i ingenstans på en smal, smal skoterled, med granstammar så nära att man skulle bli av med handen om man sträckte ut den. Fantastisk ända till dess att man kör ner skotern i ett osynligt dike ute på ett fält och man plötsligt inser att man måste få upp 200 kg metall och plast ur två meter snö, ett par kilometer från närmsta hjälp (och att pulsa bara några hundra meter i meterdjup snö är kanske värre än att springa en halvmara), utan mobiltelefon och naturligtvis utan att man sagt till någon vart man åkte. Då kände jag att jag levde. Med klump i halsen och tårar som stelnade innan de lämnade tårkanalen uppbådades krafter nog att jobba upp skotern ur diket och vända om hemåt.

Men den där känslan av att vara helt ensam i världen, förbannad, med en förbannad snöskoter i ett förbannat dike ute på ett förbannat fält, saknar jag nu. Det är sådana där ögonblick som inte känns ett dugg roliga i presens, men som på något sätt blir magiska i det som kallades imperfekt när jag gick i högstadiet—nu heter det tydligen preteritum.

Ge mig en utdöende norrländsk by, en snöskoter och några kvadratkilometer snötäckt skogsterräng och jag ska visa dig vad livet har att erbjuda.

En reaktion på “Det här är en beskrivning av inlägget på under tolv ord

  1. Pingback: Om livet och om döden | En svensk tiger

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *