Om livet och om döden

Det här är egentligen inte texten jag borde skriva på just nu. Och det är egentligen inte texten jag vill skriva på just nu.

Jag har levt ett liv rätt långt från döden. Jag kan inte påminna mig om att jag någonsin har sett en död människa. Jag har inte varit på många begravningar. Min morfar när jag var för ung för att ha skapat några känslomässiga band till varken honom eller döden. Min farfar och min plast-farfar (som alltid var min ”riktiga” farfar) som jag, när de dog, inte stod speciellt nära. Min mormors död 2008 tog värst av mina far- och morföräldrar. Hon var en fantastisk människa och en ännu mer fantastisk mormor. Alltid givmild och positiv, hur jobbigt allt än var. Kanske som en bieffekt av att ha växt upp i Tyskland under brinnande krig. Att ha förlorat fem år av sitt liv (från 8 till 14) till ett överjävligt krig kanske bidrog till att hon alltid var mån om att alla vi barnbarn skulle få en fantastisk uppväxt.

Göteborg har alltid varit mitt hus, men Renbergsvattnet där hon bodde har alltid varit min trädgård. Där har jag kört fast med snöskoter ute i ingenstans och där har jag hoppat i höstackar på bonngården bredvid under sommaren. I total tid räknat har jag tillbringat långt mer än ett år där uppe. När hon dog förvandlades en del av alla känslor kopplade till Renbergsvattnet från något levande till statiska minnen. Det smärtar att hennes hus inte längre är en del av mitt liv. Sedan drygt ett år tillbaka delar min morbror, som dog alldeles för ung (46 år gammal), gravplats med henne. Jag gråter nästan aldrig, men när mormor och senare morbror begravdes tog tårarna aldrig slut.

Med undantag för min morbror har alla begravningar tagit farväl av någon som på ett eller annat sätt kunnat leva sina liv fullt ut. Men alla har likväl tagit farväl av någon som tillhört en äldre generation. Jag miste inga vänner i Backabranden till skillnad från många göteborgare ur min generation. Det närmsta jag kommit var en flyktig bekant som lämnade livet bakom sig förra året. Den smällen var hård, mest med hänsyn till de vänner som kände henne bättre än jag gjorde. Jag har aldrig behövt uppleva smärtan av att ta farväl av någon vän i min egen ålder. Förrän nu.

I söndags avslutade jag en fantastisk semester med att resa hem från Portugal via Köpenhamn för att hinna se Blåvitt spela borta mot Malmö. Visst, fotbollen de senaste veckorna har varit usel, men sett till alla övriga aspekter av livet hade det varit min allra bästa sommar någonsin. Vädret, festerna, människorna, resorna, upplevelserna. Sen ringde mobilen och Zeljko låg död på Sahlgrenska.

Bam. Sämsta sommaren någonsin.

Inte död rent tekniskt, eftersom de maskiner som höll honom vid liv inte kopplades ur förrän i dag. Men borta från mig, borta från sina vänner och borta från sin familj.

Fotbollen som alltid varit det kitt som hållit vår vänskap vid liv var inte särskilt viktig längre. Jag åkte förbi Malmö rakt hem till Göteborg. Där vi gick i samma gymnasieklass. Där vi gick på Blåvitt tillsammans och därifrån vi åkte på bortaresor tillsammans. Du var, precis som min mormor, alltid givmild och positiv. Jag skulle ljuga om jag påstod att vi var nära vänner. Men jag skulle också ljuga om jag påstod att vi aldrig delat sådana där ögonblick som man aldrig kommer glömma. Nu är de ögonblicken inte längre något levande, utan statiska minnen. Minnen jag inte har ljus nog att hitta när mörkret sänker sig över Göteborg för en stund, men över en kamrat och vän för evigt.

Fan.

En reaktion på “Om livet och om döden

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *