Om livet och om döden

Det här är egentligen inte texten jag borde skriva på just nu. Och det är egentligen inte texten jag vill skriva på just nu.

Jag har levt ett liv rätt långt från döden. Jag kan inte påminna mig om att jag någonsin har sett en död människa. Jag har inte varit på många begravningar. Min morfar när jag var för ung för att ha skapat några känslomässiga band till varken honom eller döden. Min farfar och min plast-farfar (som alltid var min ”riktiga” farfar) som jag, när de dog, inte stod speciellt nära. Min mormors död 2008 tog värst av mina far- och morföräldrar. Hon var en fantastisk människa och en ännu mer fantastisk mormor. Alltid givmild och positiv, hur jobbigt allt än var. Kanske som en bieffekt av att ha växt upp i Tyskland under brinnande krig. Att ha förlorat fem år av sitt liv (från 8 till 14) till ett överjävligt krig kanske bidrog till att hon alltid var mån om att alla vi barnbarn skulle få en fantastisk uppväxt.

Göteborg har alltid varit mitt hus, men Renbergsvattnet där hon bodde har alltid varit min trädgård. Där har jag kört fast med snöskoter ute i ingenstans och där har jag hoppat i höstackar på bonngården bredvid under sommaren. I total tid räknat har jag tillbringat långt mer än ett år där uppe. När hon dog förvandlades en del av alla känslor kopplade till Renbergsvattnet från något levande till statiska minnen. Det smärtar att hennes hus inte längre är en del av mitt liv. Sedan drygt ett år tillbaka delar min morbror, som dog alldeles för ung (46 år gammal), gravplats med henne. Jag gråter nästan aldrig, men när mormor och senare morbror begravdes tog tårarna aldrig slut.

Med undantag för min morbror har alla begravningar tagit farväl av någon som på ett eller annat sätt kunnat leva sina liv fullt ut. Men alla har likväl tagit farväl av någon som tillhört en äldre generation. Jag miste inga vänner i Backabranden till skillnad från många göteborgare ur min generation. Det närmsta jag kommit var en flyktig bekant som lämnade livet bakom sig förra året. Den smällen var hård, mest med hänsyn till de vänner som kände henne bättre än jag gjorde. Jag har aldrig behövt uppleva smärtan av att ta farväl av någon vän i min egen ålder. Förrän nu.

I söndags avslutade jag en fantastisk semester med att resa hem från Portugal via Köpenhamn för att hinna se Blåvitt spela borta mot Malmö. Visst, fotbollen de senaste veckorna har varit usel, men sett till alla övriga aspekter av livet hade det varit min allra bästa sommar någonsin. Vädret, festerna, människorna, resorna, upplevelserna. Sen ringde mobilen och Zeljko låg död på Sahlgrenska.

Bam. Sämsta sommaren någonsin.

Inte död rent tekniskt, eftersom de maskiner som höll honom vid liv inte kopplades ur förrän i dag. Men borta från mig, borta från sina vänner och borta från sin familj.

Fotbollen som alltid varit det kitt som hållit vår vänskap vid liv var inte särskilt viktig längre. Jag åkte förbi Malmö rakt hem till Göteborg. Där vi gick i samma gymnasieklass. Där vi gick på Blåvitt tillsammans och därifrån vi åkte på bortaresor tillsammans. Du var, precis som min mormor, alltid givmild och positiv. Jag skulle ljuga om jag påstod att vi var nära vänner. Men jag skulle också ljuga om jag påstod att vi aldrig delat sådana där ögonblick som man aldrig kommer glömma. Nu är de ögonblicken inte längre något levande, utan statiska minnen. Minnen jag inte har ljus nog att hitta när mörkret sänker sig över Göteborg för en stund, men över en kamrat och vän för evigt.

Fan.

Om kvinnohat, Twittermobb och häxor

Jag följer Twitter väldigt selektivt så jag slipper de flesta skitstormarna som blåser förbi. Men i dag var skitstormen kopplad till fotboll och dök därmed upp i mitt flöde. Det handlar så klart om ”Sexisthån mot landslaget” som SVT snappade upp. I ursprunglig form var det en bild på tio Twitterinlägg med mer eller mindre korkade uttalanden efter gårdagens damfotbollslandskamp. SVT har skurit ner det till fyra och dessutom maskerat namn och profilbilder som i den ursprungliga bilden var ocensurerade. Den sprids säkerligen fortfarande glatt på Twitter och Facebook och i alla andra sociala medier för att visa hur kvinnohatande, sexistiska och idiotiska dessa tio män är.

Och det kanske de är, även om jag tvivlar i ett par fall. Twitterinlägget ”När den Svenska truppen i damfotboll har middag med sina respektive så är det 40 kvinnor och 4 karlar….” är förvisso plumpt men likväl högst troligt varken korkat, kvinnohatande, sexistiskt eller idiotiskt. Snarare just ett försök till skämt som var ungefär lika roligt som genomsnittlig Norgehistoria eller blondinskämt. Rätt trist alltså, men inte heller Norge-/blondinhatande, sexistiskt/rasistiskt eller idiotiskt. Bara inte så väl genomtänkt.

Men det jag har svårast för är inte att vissa av Tweetarna är idiotiska och korkade (kan det ens vara en överraskning för någon att det finns oskarpa knivar i de flesta av lådorna i det här landet?). Det jag har svårast för de här ständiga ”uthängningarna” av vanligt folk, oavsett om uthängningarna drabbar fotbollssupportrar, folk med taskig kvinnosyn, förmodade rasister, folk som äter kött, folk som inte äter kött, folk som röstar på SD, folk som röstar på V eller vad det nu kan vara som sticker ut.

Är man så mycket bättre som människa om man hänger ut privata twitterkonton så att de tvingas stänga ner? Är det den härliga ”yttrandefriheten” man vill ha, då ger jag inte mycket för det. Står uthängningen i proportion till ”brottet”? Knappast. Tänk själv på de mer eller mindre korkade saker du sagt, de plumpa skämt du dragit eller de saker du sagt i vrede utan att egentligen mena det. Tänk på hur det skulle vara att få det exponerat för allmänheten utan någon som helst medföljande förklaring om att du som person faktiskt egentligen inte alls brukar säga så, att du var upprörd eller helt enkelt bara uttryckte dig jävligt korkat.

”Men de skriver ju det här på Twitter som alla kan läsa så då får de faktiskt skylla sig själva om de blir uthängda” verkar vara ett vanligt försvar. Ett försvar som inte ligger så jättelångt i från att säga att tjejer som våldtas får skylla sig själva för att de rörde sig i fel kvarter eller hade på sig fel kläder. När mobben går lös kommer alltid mer eller mindre oskyldiga att drabbas av enorma konsekvenser och i det här fallet är det till exempel det av mig citerade exemplet mer eller mindre oskyldigt.

Fan, låt folk vara idioter och/eller annorlunda än normen, även på Twitter. Man kan försöka tala vett med dem, men att hänga ut dem och låta Twittermobben attackera är inte många steg från att komma med högafflar och facklor och bränna kvinnor på bål bara för att de skiljde sig från dåtidens norm.

Om frihet och om vems jävla ansvar allt är

Gina Dirawi tycker att man som mediaprofil borde ta ansvar och inte använda ord som till exempel ”negerboll”. Själv har jag, född 1984, vuxit upp med negerbollar utan att för en sekund ha reflekterat över att det skulle vara något stötande med det. Det betyder inte att jag inte kan anpassa mig efter omgivningen. Skulle det finnas en risk att min omgivning skulle uppfatta det som stötande kan jag så klart säga chokladboll (även om det inte finns någon choklad i en negerboll) eller något annat ord, precis som jag anpassar andra delar av mitt språkbruk efter min omgivning.

Samtidigt är folk för lättkränkta i dag (läs David Eberhards Ingen tar skit i de lättkränktas land). Och namnbyten för att inte kränka någon håller sällan särskilt länge. Ungefär som när ordet ”dumbe” ersattes av ordet ”idiot” som ersattes av ”sinnesslö” som ersattes av ”(psykiskt) efterbliven” som ersattes av ”(psykiskt) utvecklingsstörd” som ersattes av ”(psykiskt) handikappad” som numera har ersatts av ”(psykiskt) funktionshindrad” och är på väg att ersättas av något i stil med ”person med särskilda behov”. Det skulle inte förvåna mig ett dugg om ”chokladboll” inom en tioårsperiod ersätts av någon annan eufemism eftersom ordet är så pass starkt förknippat med hela ”negerboll vs. chokladboll”-striden. ”Negerboll” har aldrig använts för att nedvärdera mörkhyade, så det känns lätt befängt att kränkas av det. Lika lite som ordet ”horunge” (den typografiska termen) skulle kränka prostituerade.

Förutom att den aldrig sinande debatten om negerbollens vara eller icke vara hålls på en jävligt pinsam nivå från båda håll (”jag säger negerboll extra högt när jag köper dem om personen bakom kassan är mörkhyad!” vs. ”säger du någonsin negerboll är du rasist!”) blir det lite lätt pinsamt när Gina som mediaprofil tycker att mediaprofiler borde ta lite ansvar och inte säga ”negerboll” i lunchrummet. Samma Gina som upprepade gånger gjort otroligt korkade uttalanden om Israel och judar (knappast antisemitiska som media rapporterade det som, dock). Men jag antar att det är en grundförutsättning för att få skriva för Aftonbladet.

• • • • •

Appropå att kränkas … så blir jag på gränsen till kränkt av de här två artiklarna som tycker att det ska vara nöjesparkers, biografers och transportföretags ansvar att se till att deras produkter är tillräckliga för alla, i det här fallet för kraftigt överviktiga. Stina som inte kunde åka berg-och-dal-banan Balder är tydligen kränkt över att hon inte fick på sig det säkerhetsbälte som är ett måste för att kunna åka. What the fuck, liksom? Tydligen är det Lisebergs problem och efter att Stina gråtit ut hos Aftonbladet har Liseberg bett henne om ursäkt. För vad? Hur gick ursäkten till? Något i stil med ”Hej Stina, det är Liseberg, vi är hemskt ledsna för att du är för jävla fet för att få plats i våra attraktioner och ber jättemycket om ursäkt för att du inte kan hålla din vikt under en rimlig gräns.”?

Då jag är 202 cm lång och inte direkt pinnsmal är jag rätt van vid att det inte alltid är bekvämt, smidigt eller i bland ens möjligt att göra vissa saker. Min lätta övervikt klandrar jag knappast Västtrafik eller Liseberg för när det är trångt och osmidigt, det är mitt eget jävla problem. Det finns inget som heter ”kraftig benstomme”, det finns ingen ursäkt i ”dålig ämnesomsättning” (det finns ett fåtal undantag men vi pratar inte om var och varannan person direkt). Allt handlar om att äta färre kalorier än vad man förbrukar. Om man inte klarar av det så har man ingen som helst rätt att känna sig kränkt och lägga över ansvaret på andra när man inte kan göra allt roligt för att man är för fet. Inte ens min längd, som jag inte kan göra något åt, gör att jag klandrar Liseberg när deras åkattraktioner har en längdgräns på 195 centimeter. Det vore ungefär lika befängt att göra det som att vara rullstolsbunden och anklaga simhallen för att man inte kan simma hos dem.

Folk måste lära sig att ta ansvar för sina egna liv och sluta skjuta över ansvaret på andra. Men i ett land där man inte är betrodd att ta hand om en stor del av sina egna pengar och vad man vill använda dem till utan där staten istället tar över ansvaret, så är det kanske inte så konstigt att folk förväntar sig att något annan ska fixa allt även i andra situationer.

Om läktarproblem och föreslagna ”lösningar”

Det här är inget svar på Johan Ingerös text ”Bland plattnackar och nappflaskor”, även om Ingerös publicering är den direkt utlösande faktorn bakom beslutet att skriva det här inlägget. Det har länge pågått en debatt i Sverige om hur man ska kunna lösa de huligan- och läktarproblem som finns i svensk fotboll (och till viss del andra sporter). Ofta har många av de föreslagna lösningarna varit tagna helt ur luften (eller kort och gott idiotiska) men å andra sidan har de i allmänhet också lagts fram av personer som jag inte förväntat mig något annat av (eller kort och gott idioter).

Den senaste tiden har (tyvärr) även personer som jag respekterar och personer som rimligen borde veta bättre eller ha vett nog att tänka ett steg längre börjat komma med ”lösningar” utan att överhuvudtaget ha satt sig in i problemet. Det ligger någon form av paradox i att de som upprörs allra mest över problemen kring fotbollen—och därmed också är de som skriker allra mest högljutt om ”lösningar” på problemet—är de som i princip aldrig besöker en fotbollsarena. Det här är ett försvarstal, från en alla de goda supportrar som aldrig får en syl i vädret. Media fylls av de som skriker högst (och aldrig satt sin fot på en svensk arena) och av de som har de mest kontroversiella ”lösningarna” (och aldrig satt sin fot på en svensk arena). Ett försvarstal mot alla så kallade ”lösningar”. Ett försvarstal för riktiga, hållbara lösningar.

Först lite kort om min relation till fotboll och främst svensk klubbfotboll. Jag har följt IFK Göteborg i ungefär tjugo år. Sedan ungefär tio år tillbaka har jag varit på plats på i princip alla hemmamatcher. Sedan fem år tillbaka har jag sett huvuddelen av de bortamatcher Blåvitt har spelat, från hätska möten med AIK på Råsunda via pittoresk idyll i Åtvidaberg och polisvåld i Helsingborg till festande i Amsterdam och skön gemenskap i Tel Aviv. Under denna tid också bloggare på Sveriges största privata supporterblogg, Bara Ben på Glenn Hysén (Aftonbladets Stora Bloggpris 2009 i kategorin sport). Sedan något år tillbaka engagerad i Supporterklubben Änglarna som krönikör i medlemstidningen Blått & Vitt samt sedan några månader tillbaka även invald i supporterklubbens styrelse. Nu skriver jag den här texten som privatperson och mina åsikterna är möjligen inte representativa för någon annan än mig själv, men det kan ju vara lämpligt att presentera vilka kopplingar till fotbollen man har om man på ett seriöst sätt ska diskutera fotbollens problem.

• • • • •

Till saken. För det första bör man ha klart för sig att våldsamheter i samband med fotboll inte är något nytt. Går man tillbaka till fotbollens vagga, England, och söker ursprunget kan man dra en egentligen inte speciellt förvånande slutsats. Som jag skrev för fyra år sedan i inlägget ”Svenskt, göteborgskt och historiskt fotbollsvåld” på BaraBen.com:

Fotbollen har nämligen inte utvecklats till att bli en våldskultur. Det var istället en våldskultur som utvecklades till att bli fotboll.

Nu har inte den svenska fotbollen gjort samma långa resa men har man läst Från gentleman till huligan?: svensk fotbollskultur förr och nu av Torbjörn Andersson och Aage Radmann samt Kung fotboll: den svenska fotbollens kulturhistoria från 1800-talets slut till 1950 av den förre (två böcker som är absoluta måsten att ha läst om man vill kunna diskutera våldsproblematiken kring fotboll på annat än snäv nutida sandlådenivå) så är man fullt medveten om att dagens problem varken är nya eller okända (för ett par exempel hänvisas till ovan länkade inlägg).

En vanlig missuppfattning verkar vara att det är fotbollen som har skapat bråkstakarna och våldsverkarna och att det därför bara är ett fotbollsproblem (se till exempel Roland Poirier Martinssons ledarkrönika ”Huliganismen är klubbarnas fel” i Svenska Dagbladet från den 9 maj i år). Att det är fotbollen som ska straffas, att det är fotbollen som ska betala och att det är fotbollen och bara fotbollen som är skyldiga att lösa problemet. Som om att om man får bort den lilla klicken idioter från läktarna så skulle problemen sluta existera. Det är ett oerhört naivt tänk. Våldet är ett samhällsproblem och om man bara ”löser” problemet genom att gå på symptomet (bråk på läktarna) kommer det bara att leda till symptom på annat håll. Det kommer brännas en och annan bil extra ute i våra förorter. Det kommer kastas en och annan gatsten extra i några politiska demonstrationer. Det kommer ske ett och annat ytterligare krogslagsmål på helgerna. Problemen försvinner möjligen från fotbollen men förflyttas i praktiken bara till ett annat område. Därför är det meningslöst att kräva att fotbollsklubbarna ska betala för polisinsatserna. Förutom att de redan precis som alla andra betalar skatt som går till just bland annat polisen så är det ändå i slutändan samhället som helhet får betala för de ökade polisinsatserna på de andra områdena.

Om enorma polisinsatser vid fotbollsmatcher får slut på de incidenter som sker, kommer då nästa klagovåg rikta sig mot de politiska partierna, mot krogarna och nattklubbarna, mot miljonförorterna? När kommer det inses att man borde inrikta sina insatser på sjukdomen och inte bara mot symptomen? När kommer det inses att det alltid funnits en klick i samhället som sökt sig till våldet? Från byaslagsmål på dansbanorna och uppgörelser mellan raggare och mods till våldsamheter mellan rasister och antirasister. När kommer det inses att man lagt miljarder på att dölja tumören med kosmetika istället för att ha försökt operera bort den?

Tyvärr har jag ingen lösning på ett månghundraårigt samhällsproblem. Men jag vet i alla fall att lösningen inte är att peka finger och lasta över bördan på fotbollen.

• • • • •

Av ovan nämnda anledning står det även klart att det inte är en lösning att straffa klubbarna. Oavsett vad många oinsatta tror så lägger de allsvenska föreningarna ner enorma summor på säkerhet. Men klubbarna kan inte och ska inte agera polis och rättsväsende. Det yttersta ansvaret att skydda publik, spelare och funktionärer ligger på samhället genom just polis och rättsväsende. Det gynnar ingen att klubbarna istället för att betala säkerhet ska betala enorma bötessummor för ett, i grund och botten, samhällsproblem.

Inte heller är det en rimlig lösning att kollektivt bestraffa alla fotbollssupportrar. Johan Ingerö föreslår i sitt inlägg att man ska döma klubbarna att spela inför tomma läktare för varje spelaravbrott som sker. Andra har föreslagit poängavdrag och andra former av bestraffning som ska ”drabba” supportrar och/eller klubben. Vad Ingerö och alla andra uppenbarligen missat är att man praktiserat olika typer av kollektiv bestraffning i över 15 år. Djurgården dömdes att spela en match inför tomma läktare 1995. 2004 dömdes AIK till samma sak. Hammarby fick tre poängs avdrag efter publikproblem 2006. Förra året fick Djurgården spela sin första match inför tomma läktare efter att en motståndarspelare blivit slagen av en supporter i kvalmatchen hösten 2009. Har vi sett någon tydlig förbättring på läktarna efter de här kollektiva straffen?

Oavsett om poängen är att skrämma potentiella våldsverkare till passivitet—vilket alltså uppenbarligen inte fungerar, alla logiskt tänkande människor torde inse att dessa enskilda idioter till individer knappast tänker på de potentiella följderna av sitt agerande när de kastar smällaren eller hoppar in på planen—eller om poängen är att skrämma övriga supportrar till aktivitet (genom någon form av läktarmedborgargarde som Ingerö verkar vilja)—vilket redan i hög grad sker, gårdagens planbeträdare blev bortskickad från klackläktaren av publiken där på grund av sitt dåliga uppträdande, vilket alltså inte hindrade honom från att bete sig som en idiot—så fungerar inte kollektiv bestraffning. Vem tror att krogslagsmålen skulle minska om man vissa helger stängde alla krogar på grund av våldet föregående helg?

Eller som Lars Anders Johansson uttrycker det i svarsinlägget ”Huliganismen är inte klubbarnas fel” till Martinssons ovan länkade ledarkrönika:

Att dra in tillståndet för storklubbarna att arrangera matcher, såsom Martinsson föreslår, vore att kollektivt bestraffa en stor mängd fredliga supportrar och klubbmedlemmar för att få dem att utöva något slags socialt tryck på de individer som begår brott i samband med matcherna. Det vore att följa samma principer som i vissa diktaturer där man straffar kriminellas familjemedlemmar för att komma åt de kriminella.

Ändå vill Martinsson och många med honom straffa klubbarna och alla deras tiotusentals medlemmar för vad några hundra kriminella ägnar sig åt. Det finns en social acceptans för huliganismen i supporterkulturen, menar Martinsson och förväxlar därmed gruppmentaliteten i de breda supporterleden med huliganernas aggressivitet. De flesta supportrar accepterar inte alls huliganismen, men få är beredda att gå i närkamp med påtända, muskulösa och närstridstränade våldsverkare. Det är polisens uppdrag. Polisen har betalt för att skydda medborgarna från kriminalitet och våld, de är utbildade för det och de har utrustning för det.

• • • • •

Problemet med att komma åt våldsverkarna på grund av en ovilja bland supportrar att anmäla varandra har dessutom en djupare förklaring än vad man kanske tror. Det finns en allmän ”vi mot dem”-känsla inom fotbollen inte bara mot motståndarlagets supportrar utan även mot ordningsmakten, som jag tidigare har skrivit om här. Likt vissa kollektivt vill bestraffa alla supportrar blir redan alla supportrar kollektivt behandlade som pack av polisen i många fall, i allmänhet som bortasupportrar. Oavsett om man är fredlig som jag (som inte slagit någon sedan lågstadiet) eller en risksupporter. En naturlig följd av detta är att polisen inte längre är den naturliga beskyddaren. Även om det är fel så förstår jag att många supportrar inte ser någon poäng i att anmäla en bengalkastare till en poliskår som i nästa match kommer gå lös med batonger på dem oavsett om de gjort något eller ej. För en längre utläggning av detta fenomen rekommenderar jag återigen Lars Anders Johanssons blogg, både en och två gånger.

På samma sätt spelar media en stor roll i hur omvärlden uppfattar fotbollssupportrar. Jag klarar oftast inte av Marcus Birro men i dag skrev han en krönika i Expressen som var klockren. I ”Även en dåre har rätt till försvarstal” skriver han bland annat:

Svensk fotboll har en publik och ett intresse som svensk fotboll inte kan leva upp till. Fansen är bättre än spelet.

Fotbollen som spelas på våra dåliga gräsmattor och på dem av plast är bedrövlig. Men fansens kärlek till laget håller europeisk klass. Det är bättre tryck på vissa allsvenska matcher än det är i serie A.

Det finns en uppenbar snedbalans i hur media skriver om supportrar. En fantastisk allsvensk match, med underbar publik inramning, hyllar aldrig fansen. Istället hyllas lagen, vädret, spelarna, domaren, tempot, passningarna, räddningarna, målen. Aldrig fansen. Världen utanför svensk fotbolls innersta kärna inkluderar inte fansen. Samhället avskyr fansen. De är bara till besvär. Alltså hamnar fansen utanför alla sammanhang och alltså skapar man sig sina egna oaser, sina egna världar där de bekräftar varandra.

Undersökningar från Svenska fotbollförbundet ger svaret att 90 procent av fotbollspubliken anser att stämningen är den viktigaste faktorn bakom besöket. Men media och utomstående bloggare sopar allt det positiva under mattan, lyfter fram allt det negativa och förväntar sig sedan att utvecklingen ska gå åt rätt håll. I går var det 24 000 supportrar på Swedbank Stadion som skötte sig och skapade en grym atmosfär, en som kastade en smällare och en som gick in på planen och puttade på en spelare. Är det rättvist att samtidigt som man helt undviker att lyfta fram det positiva de 24 000 skapade också peka finger åt dem och anklaga dem för vad de två idioterna gjorde?

• • • • •

Jag har som sagt ingen lösning på samhällsproblemet. Jag tror inte att någon har det, i alla fall inte i en så snäv kontext som diskuteras.

Vill man ha bort bråkstakarna från fotbollen går det bara att åstadkomma genom att straffa just bråkstakarna. Vi behöver inga speciella huliganlagar. Vi behöver inte kollektiv bestraffning. Vi behöver inte poängavdrag och påtvingade extra poliskostnader. Det har inte hindrat idioterna hittills och det kommer inte hindra dem framöver heller. Det finns ingen lösning som hindrar framtida potentiella övertramp. Den enda rimliga åtgärden är att identifiera, straffa och stänga av de individer som faktiskt missköter sig (och det är här man kan lägga resurser genom till exempel bättre övervakningskameror och bättre samarbete med polisen så att identiteten på de som grips faktiskt blir känd för klubbarna). Precis som man gör i övriga samhället. Det är inte rimligt att fotbollen ska vara en helt annan värld där helt andra regler gäller. Eller som en kommentar till Ingerös inlägg skriver:

Smaka på följande:
”Stenkastningen i Rosengård kan fortgå eftersom invånarna där inte gör något åt saken. Det är dags för lite gammal god kollektiv bestraffning. Stäng av all busstrafik i en vecka vid varje incident som inträffar! Då skulle nog de boendes tolerans för de unga kriminella gängen sjunka som en sten. Det är dags att dom beonde själva rensar upp i sina led.”

En framkomlig väg? Kanske. Rimligt? Nej, inte särskilt.

Ute på gatan förväntar vi oss inte att gemene man ska konfrontera upphetsade gäng av unga brottslingar. Men på idrottsläktaren är det inte bara berömvärt, det är ett krav att åskådarna där i grupp handgripligen ska stoppa dom gäng som stör ordningen.

Vi fotbollssupportrar kan naturligtvis också dra vårt strå till stacken genom att fördöma avarterna. Och det görs. I dag gick Änglarna med flera Blåvita grupperingar ut med ett gemensamt upprop mot smällare, inför gårdagens match i Malmö delades 20 000 lappar med MFF Supports uppförandekod ut. I AIK har det från (kanske förvånande) firmahåll meddelats om att det gäller totalförbud mot inkastade föremål. Förhoppningsvis ger det effekt. Men till syvende och sist är det bara samhället som helhet som kan lösa problemet genom att lägga fokus på rätt saker istället för att bolla problemet fram och tillbaka mellan klubbar, polis och supportrar.

Du har inte rätten att döma mig

Charlie Sheens liv kanske inte är A-ok för tillfället—om det ens har varit det på väldigt, väldigt länge—men ibland är han jävligt träffsäker och radiointervjun han gav till skvallersajten TMZ för en vecka sedan är magisk, fantastisk … episk. Lyssna på den här (mp3). Sheen är uppenbarligen den verkliga världens motsvarighet till Barney Stinson från tv-serien How I Met Your Mother—med en twist.

Mycket är episkt bara för att det är så jävla roligt, som följande:

– Are you gonna announce your new tattoo here on air?
– Yeah, why not? ’Cause it’s just pure… pure and complete gnarlyisms. Yeah, I sat with two—hey, coincidence—F-18, the Top Gun, radical fire, napalm dropping pilots in my movie theater watching the attack sequence, the chopper attack sequence on the beachhead to go surfing because they wanted to and those people were in their way. And I was getting a tattoo during the death from above. And it was a… it’s the banner from the death card that Kilgore is throwing on his victims. But there’s also, falling from it, is the apple from The Giving Tree. There’s my life. Deal with it. Oh, wait! Can’t process it. Losers! Winning! Buh-bye.

Lite mer förvånande är det även mycket som är episkt för att det är så jävla sant:

– Later we’re going to get into Apocalpse Now, but what comes to mind is when we were there a few weeks ago watching it in your home theatre when Colonel Kurtz is saying ”You can kill me…”
– ”You have the right to kill me, but you do not have the right to judge me.” Boom. That’s the whole movie. That’s life. That’s life, there’s nobility in that, there’s focus, it’s genuine, it’s crystal and it’s pure and its available to everybody. So just shut your traps and put down your McDonald’s, your magazines, your Us Weekly, your TMZ and the rest of it and focus on something that matters. But you can’t focus on things that matter if all you’ve been is asleep for forty years.

Här kommer vi till pudelns kärna i frågan om allt som är fel med Sverige. Folk går omkring och dömer människor, hela tiden. Istället för att koncentrera sig på sin eget liv, på något som betyder någonting. Främst döms människor som lyckas. Det är inte hjärt- och kärlsjukdomar som är vår tids stora folksjukdom, det är avundsjukan. Avundsjukan som önskar att de som lyckats ska få det sämre och avundsjukan som talar om för de framgångsrika att de inte är värda framgången. Media är inte sena på att hälla bränsle på elden när de egentligen borde koncentrera sig på annat.

(Som historikern Knut Carlqvist en gång sagt: ”Svenska medier har aldrig insett, att deras uppgift är att hålla ett öga på staten och på makten. De tror, att deras uppgift är att uppfostra folket.”)

• • • • •

När inkomstskillnaderna ökar är det enligt gemene man för jävligt. ”De där uppe i toppen” tjänar ännu mer äckliga pengar medan ”vi här nere på botten” knappt får något alls. Ja, så kan man se det. Om man fokuserar på det oväsentliga. SR skriver att OECD rapporterar om inkomstskillnader—i populärmedial vokabulär något som brukar benämnas ”klyftor”—som ökat snabbare i Sverige än i andra I-länder. Ramaskri! Eller så koncentrerar man sig på det som faktiskt betyder något, sin egen inkomst. Då visar det sig att 70 % av befolkningen har fått en tydlig ökning i disponibel inkomst. De 10 % som tjänar minst (under ungefär 100 000 kr/år, jag till exempel) är de enda som fått en märkbar minskning i disponibel inkomst. Med andra ord har i princip alla som förvärvsarbetar en oförändrad eller ökad disponibel inkomst. Det fåtal som minskat sin inkomst är rimligen till stor del (frivilliga) deltidsarbetare, studenter och andra som av olika anledningar valt att inte jobba fullt ut (enligt SCB har den genomsnittliga disponibla inkomsten för arbetslösa, sjuka och pensionärer ökat så den gubben går inte).

Att nästan alla får det bättre är inte gott nog när folksjukdomen slår till och pekar på att vissa har fått det ännu mer bra än andra. Men ju mer man pekar uppåt, rynkar på näsan och fnyser åt andras välstånd desto mindre tid har man över till att förbättra sitt eget.

Om Lego, billig utbildning och brun utan sol

Jag blir bara så less när folk tvunget måste jämställdifiera hela jävla världen. Speciellt lustigt blir det när man ger sig på Lego för att byggsatserna är alldeles för inriktade mot pojkar och att det är alldeles för få tjejfigurer med. De två avslutande meningarna, ”För till de mänskliga rättigheterna hör att varje människa har rätt att bli behandlad på ett rättvist och jämställt sätt oavsett kön. På den punkten sviker Lego varje dag och varje minut varenda liten julklappslängtande unge anser vi.”, är fantastiska.

Frågan är vad debattörerna ens vill? Och vad kommer härnäst? Barbie-sortimentet måste könskvoteras genom en markant ökning av Ken-produktserien för att bättre tilltala pojkar? Ska man påtvinga alla leksaksföretag att halva sortimentet ska vara riktat mot tjejer och halva mot killar? Låter som en fantastisk idé. Eller så låter vi bara alla tillverkare producera det de vill och det de tror att deras konsumenter vill ha och så tar vi oss friheten att på det personliga bojkotta respektive stötta de tillverkare som inte uppfyller respektive uppfyller de krav man själv sätter. Istället för att moralpanika.

• • • • •

Det har varit en hel del debatt kring kostnaderna för svenska soldater i Afghanistan. Beroende på var man läser så skulle man kunna sätta ett antal hundra afghanska barn i skolgång eller bygga en helt ny skola för samma pris som det kostar att ha en svensk soldat i Afghanistan under ett år. Det är ju ett fantastiskt argument för att dra tillbaka svensk trupp och satsa mer på att bygga upp ett land i spillror. Istället för att lägga pengar på svindyra militära insatser kan man lägga pengar på utbildning som i jämförelse är nästan kostnadslös. Vad de människor som framför argumentet inte inser är hur oändligt små möjligheterna till att starta byggprojekt och få iväg afghanska flickor till skolgång är om det inte finns någon form av militär närvaro.

Notera att jag på intet sätt påstår att allt går jättebra i Afghanistan, men man blir lite lätt mörkrädd när en toppolitiker som Lars ”jag tog emot världens första SMS” Ohly använder argumenten. Kan inte Lasse själv åka ner till ett talibanstyrt Afghanistan och skydda de afghanska tjejer som gång på gång utsätts för hot, våld, syraattacker och mordbränder av den enda anledningen att de vill skaffa sig en utbildning? Så får vi se hur bra det går. Men visst, är det nästan kostnadslös utbildning man är ute efter är ju talibanstyre något att sikta mot—då ställs 50 % av befolkningen utanför skolsystemet.

En av mina kusiner återvände nyligen från utlandstjänst i just Afghanistan. Jag kan inte tala för honom men känslan var att när alla illusioner försvunnit, när de vinkande pojkarna slutat vinka och börjat kasta sten, när man kommit till insikt om att att det här landet kommer förbli i ruiner under lång tid framöver, när tillräckligt många afghanska män betett sig som svin tillräckligt länge, då var det främst en sak som gjorde insatsen meningsfull—att de afghanska flickorna, tjejerna och kvinnorna åter kunde få en utbildning.

• • • • •

Jag känner mig alltid precis som Dilbert i nedanstående stripp när jag diskuterar. Det är svårt att vara bäst och ödmjuk på samma gång. Eller som Caesar aldrig sade: ”Det är bara hybris om man förlorar/misslyckas/har fel.”

• • • • •

Årets kommentar så här långt (förmodligen står den sig rätt bra framöver också) måste ändå Peter Englund ha stått för när han på sin blogg skriver:

Noterar att Björn Ranelid uppmanat mig att följa hans exempel och delta i dokusåpor. Det kommer inte att ske. Däremot har jag inga invändningar mot att han gör så själv. Allt som håller Ranelid borta från skrivandet välkomnas.

Englund kan ha den vassaste pennan i Sverige och uppenbarligen kan den även användas till att punktera uppblåsta typer som Ranelid. Herregud, där har vi ett riktigt praktmongo. Det är skön humor att läsa det svar som sveriges största konsument av brun utan sol ger till Aftonbladet:

Han är avundsam. En liten själ. Han kommer aldrig få vara med om det jag är med om, att vara känd över hela Sverige. Att skriva autografer i Ikea-kön och på bensinmackar. Ungdomar skriver brev till mig och hälsar på mig på gator och torg. Det är ingen som vet hur Peter Englund ser ut. Är det inte bättre att vara känd än att sitta och gömma sig i Svenska Akademien?

Pinsamt världsfrånvänt. Go Englund!

Gud är imaginär

Ibland behöver man skriva långa texter för att få fram sin åsikt. Ibland räcker det med ett enda citat. Nu är kanske inte frågan om guds existens speciellt kontroversiell i Sverige som är världens mest ateistiska land så det känns lite som att slå in öppna dörrar, att predika för kören och så vidare. Men Stephen F. Roberts argument i frågan är så enkelt att alla bör känna till det för framtida bruk.

Jag hävdar att vi båda är ateister. Jag tror bara på en gud mindre än du gör. När du förstår varför du avfärdar alla de andra möjliga gudarna kommer du att förstå varför jag avfärdar din.

• • • • •

En mer intressant fråga är kanske om man ska vara agnostiker eller ateist. Men att nöja sig med att vara agnostiker för att ”man kan ju faktiskt inte motbevisa (eller bevisa för den delen) guds existens” är lite som att inte ta ställning i frågan om hurvida det ligger en tekanna i omloppsbana runt planeten Mars eller ej. Det går inte att bevisa att det inte finns en, men det betyder inte att det är mest rimligt att vara agnostiker i frågan. Precis som Richard Dawkins tar upp i ett intressant TED Talk.

Anala upphovsrättsinnehavare

Det är alltid roligt när man får kommentarer på det man skriver. Mitt förra inlägg fick nyligen en kommentar. Den lyder:

Bilden En Svensk Tiger skyddas av upphovsrätt. Upphovsrätten tillhör Beredskapsmuseet. Du har inte sökt eller erhållit tillstånd att använda bilden. Vänligen avlägsna bilden omedelbart från din sida.

Vill du använda bilden, kontakta undertecknad för information.

Marie Andrée
PAX Juristbyrå

Jag betvivlar inte seriositeten i den här ”cease and desist”:eska kommentaren. Marie Andrée, som driver Beredskapsmuseet som i sin tur äger upphovsrätten till bilden—som övertogs från dödsboet till skaparen Bertil Almqvist—, är uppenbart anal vad det gäller att försvara sin upphovsrätt. En sammanfattning av detta finns att läsa på svenska Wikipedia.

Nu hade hon på något sätt hittat hit till min lilla blogg. Troligen söker hon på ”en svensk tiger” ett par gånger om dagen på Google för att kunna skriva liknande kommentarer och mail till folk som råkar använda bilden. Den här gången hittade hon min header-bild som vid den tidpunkten kommentaren skrevs såg ut så här (om du i framtiden läser det här inlägget och bilden är borta från bildlagringssidan—som på intet sätt är kopplad till mig, har heller ingen aning om hur min header-bild hamnade där—så förstår du hur anal Marie Andrée är).

Naturligtvis ett fruktansvärt brott mot upphovsrätten som allvarligt minskar Beredskapsmuseets möjligheter att tjäna pengar på bilden. Det är ungefär på den nivån som man kan tycka att upphovsrätten bör användas. Visst, det är möjligt att jag hade fått fortsätta ha bilden kvar om jag hade gjort mig till och skrivit ett tiggeribrev till Marie eller om jag hade varit korrekt (och skitnödig) och bett om lov att använda bilden redan innan jag startade bloggen. Men herregud.

För det första är det så otroligt oförståeligt hur man kan se något positivt i att skicka kommentaren eftersom det inte finns någon rimlig anledning till att Beredskapsmuseet skulle förlora på att halva bilden ligger som header på min blogg. Så i grund och botten kan man tycka att en vettig människa hade låtit upphovsrättsbrottet passera utan åtgärd. För det andra skapar kommentaren bara negativ publicitet för Marie och Beredskapsmuseet. Inte för att min blogg läses av speciellt många (hej Björn och Kristina och Mathias och Michael och någon till!) men med tanke på att engångsbesökare kommer till bloggen genom Googlesökningar på allt från ”teewurst i sverige” via ”taco bell stockholm” till ”tjeckernas syn på Benešdekreten” så skulle det inte förvåna om framtida sökningar på ”en svensk tiger”, ”marie andrée” och ”beredskapsmuseet” får ett antal personer att hitta det här inlägget.

• • • • •

En av de frågor där åsikterna går skiljer sig åt väldigt mycket inom liberala kretsar är för övrigt patent och upphovsrätt. Vissa anser att det är lika självklart att dina tankar och idéer ska kunna skyddas precis som dina ägodelar och fysiska kreationer. Andra anser att bara fysiska saker kan ägas och att det är ohållbart att tvinga av någon en tanke bara för att den har tänkts tidigare. Jag är av ungefär samma åsikt som Ayn Rand som i Capitalism: The Unknown Ideal skriver att

[p]atents and copyrights are the legal implementation of the base of all property rights: a man’s right to the product of his mind. Every type of productive work involves a combination of mental and of physical effort: of thought and of physical action to translate that thought into a material form. The proportion of these two elements varies in different types of work. At the lowest end of the scale, the mental effort required to perform unskilled manual labor is minimal. At the other end, what the patent and copyright laws acknowledge is the paramount role of mental effort in the production of material values; these laws protect the mind’s contribution in its purest form the origination of an idea. The subject of patents and copyrights is intellectual property. … Thus the law establishes the property right of a mind to that which it has brought in existence.

men även att

If it were held in perpetuity, it would lead to the opposite of the very principle on which it is based: it would lead, not to the earned reward of achievement, but to the unearned support of parasitism. It would become a cumulative lien on the production of unborn generations, which would ultimately paralyze them. Consider what would happen if, in producing an automobile, we had to pay royalties to the descendants of all the inventors involved, starting with the inventor of the wheel and on up. Apart from the impossibility of keeping such records, consider the accidental status of such descendants and the unreality of their unearned claims.

Med andra ord ett godkännande av patent och upphovsrätt, men med någon form av tidsbegränsning (kortare än den vi har i dag, som dessutom går att förlänga). Det är helt okej med mig att en skapare av ett verk eller en idé ska ha rätten att tjäna pengar på detta verk eller denna idé. Vad som stör mig är att någon (läs: Marie Andrée och Beredskapsmuseet) ska ha denna rätt till verket/idén (läs: bilden ”En svensk tiger”) ett stort antal år sedan upphovsmannen (läs: Bertil Almqvist) skapade verket (läs: 1941, 69 år sedan) och/eller dog (läs: 1972, 38 år sedan). Bertil hade gott om tid på sig att utnyttja sin upphovsrätt och jag hoppas att han gjorde det. Däremot är det för mig helt oförståeligt hur någon annan än Bertil sedan ska ha ensamrätt på att kunna profitera på hans skapelse. Varför ska Marie och hennes museum ha större rätt till bilden än någon annan?

• • • • •

Kort och gott, jag vägrar förhandla med utpressare (även om de i lagens mening möjligen råkar ha rätt) och därför består min header-bild från och med nu av fem guldgula vertikala ränder med varierande höjd. All likhet med ryggen på tigern på bilden ”En svensk tiger” är en slump. Sue me!

Kvalitet, solidaritet, Wall Stréet

För det första. Det här är en desperat vädjan till mänskligheten (eller främst den svenskskrivande delen): snälla, snälla, snälla, använd inte skrivformen ”kvalité”, skriv ”kvalitet” istället. Det finns ingen som helst vettig anledning till att krångla till det med en akut accent i ett ord som inte behöver det. Dessutom är det språkliga antonymparet ”kvalitet och kvantitet” så mycket snyggare än ”kvalité och kvantitet”. Det finns inga ursäkter, sluta genast använda ”kvalité”, det är inte ett dugg kvalitativt. Jag får otäcka rysningar bara av att skriva det.

• • • • •

Något annat jag får rysningar av är när folk pratar om att vi måste vara solidariska, men utan att själva deltaga i någon högre utsträckning. Det är andras pengar man vill vara ”solidarisk” med, andras tid som ska förbrukas, andras idéer som det ska beslagtas, andras arbete som ska försvåras, för att förbättra för ”massan”. Droppen som fick bägaren att rinna över var när Eva Broms skrev en debattartikel på Newsmill med titeln ”Jag och min man är trötta på att vara alliansens älsklingar”. Eva Broms tycker nämligen att det är orättvist att hon har så mycket mer pengar i plånboken nu, pengar som hade kunnat användas mer solidariskt.

Ja, för det är ju jättejobbigt när man faktiskt måste vara solidarisk på riktigt, genom att faktiskt göra något själv, genom att faktiskt göra ett aktivt val. Eva Broms har inte insett att om hon hade haft riktig medmänsklighet, känt riktig solidaritet, agerat enligt de principer hon vill påtvinga andra, så hade hon inte skrivit en debattartikel. Då hade hon lagt det överskott som hon akumulerat under de senaste fyra åren på välgörenhet, eller på att hjälpa någon av de vänner som hon sett ha det svårt. Och det är här resonemangen inte riktigt går ihop hos de som pratar om att anledningen till att de röstar på ett parti i vänsterblocket är för att de vill vara solidariska.

Det är nämligen ingenting som hindrar en från att vara solidarisk bara för att man får en skattesänkning. I en nattväktarstat finns det ingenting som hindrar de som vill vara solidariska att spendera sina pengar på precis samma sätt som under en socialdemokratisk regering. Det finns ingenting som hindrar att de som vill går ihop och lägger 30 procent av sin inkomst i någon form av förening som sedan driver skolor, vårdcentraler, äldreboenden på precis samma sätt som inkomstskatten används i dag. Skattetrycket påverkar med andra ord inte förmågan att vara solidarisk. Ett lågt skattetryck förhindrar inte medmänsklighet. Snarare är det så att ett lågt skattetryck tvärt om ger än större möjligheter till att agera precis där man själv anser det vara mest nödvändigt—att faktiskt vara medmänsklig på riktigt.

När man lägger sin röst på V, S eller MP och motiverar den med att man gör det för att man är solidarisk, medmänsklig, handlar det egentligen inte om vad man själv vill göra—det handlar om vad man vill tvinga på andra människor att göra.

• • • • •

Wall Street: Money Never Sleeps var ingen höjdare. När man som regissör tar ett framgångsrikt koncept—girighet, finansvalpar och skumma affärer (det vill säga originalfilmen)—men känner sig tvungen att göra om halva filmen till ett romantiskt drama så vet man som tittare att det inte kommer sluta speciellt bra. Tyvärr känns det som ett allt vanligare drag i filmvärlden, att blanda in lite fler genrer för att locka en bredare publik.

Sydeuropa börjar någonstans i trakterna av Hamburg

Så känns det i alla fall. En gång i tiden hade jag vanföreställningen om att Nederländerna—inte Holland (även om det alltid är lockande att säga just Holland då det är så mycket enklare, bara två stavelser jämfört med fem)—var ett land som liksom på något sätt tillhörde den nordiska kultursfären. Där nyckelbegrepp som ”ordning och reda”, ”minimistandard”, ”rationalitet” och ”återhållsamhet” genomsyrar samhället. Ok, kanske inte återhållsamhet när det gäller, eh… låt oss kalla det ”rekreationella aktiviteter”, men när det gäller hur man uppträder gentemot andra, vad det gäller känslomässiga utbrott och liknande.

Sen besökte jag Amsterdam för ett par veckor sedan och min lilla illusion gick i kras. Det var ju som att komma till Sydeuropa. Förutom att det inte var 35 grader varmt och att det serverades bitterballen istället för friterad bläckfisk. Men allt annat var sig likt. Lades det ny trottoar någonstans så var det inte som i Sverige och övriga Norden tydligt avspärrat med höga stängsel och en hänvisning till andra sidan vägen. Nej, istället var det extremt otydligt var man kunde och inte kunde gå. Ibland låg det lite hafsigt utkastade träplankor som förmodligen var menade som gångväg över sanden som skulle vara grund för den nya trottoaren. Ibland gick man rakt över sanden. Ibland hamnade man rakt på en cykelväg (där har vi i och för sig ett litet ordningsinslag, är det något som är otroligt ordningsamt så är det att man jävlarimig inte ska gå på cykelvägen). Precis som runt Medelhavet.

När man tar in på hotell i Sverige, oavsett vilket, så förväntar man sig någon form av minimum av fräschör och funktionalitet. Lakanen ska vara rena, kaklet i duschen ska inte vara halvt försvunnet, draperier för att dra för fönster ska vara hela och så vidare. Basala grejer helt enkelt. När jag åker till Barcelona eller Tel Aviv så förväntar jag mig dock inte detta. Men i Nederländerna skulle väl ändå…? Icke. Jag trodde i min naivitet att den här minimistandarden faktiskt existerade även på vissa ställen utanför Norden, till exempel i just Nederländerna. Det bör dock påpekas att lakanen i just vårt rum faktiskt var rena. Tror vi.

Uppenbarligen går gränsen för den civiliserade världen någonstans tvärs över Bundesautobahn 7 mellan den danska gränsen och Hamburg.

• • • • •

Jag premiärsåg The Expendables häromveckan, en rejäl action med Dolph Lundgren, Sylvester Stallone, Jason Statham, Jet Li, Mickey Rourke, Arnold Schwarzenegger, Bruce Willis med flera. Det började bra med att Dolphan hade spelat in ett (ofrivilligt) roligt premiärvisningsvälkomsttal på svenska som visades på bioduken, men sen gick det tyvärr bara utför. Inte ens några roliga oneliners.

• • • • •

Bara en månad kvar till riksdagsvalet och jag vet faktiskt fortfarande inte vilket parti jag ska rösta på. Rent ideologiskt borde jag lägga min röst på Liberala partiet (som ställer upp i valet under namnet Klassiskt liberala partiet) men det känns tyvärr svårt att rösta på ett parti som jag egentligen inte vet någonting alls om mer än vad som står på hemsidan. De har inte synts till i media—vilket i och för sig inte nödvändigtvis är något dåligt—och deras kandidater är för mig helt okända. Tyvärr kommer de ju inte heller vara i närheten av en riksdagsplats så rösten känns något bortkastad. Ett moment 22 eftersom de aldrig heller kommer komma i närheten om alla resonerar som jag.

Så det får väl bli till att rösta lite mer pragmatiskt, på det minst onda av två ting, och därmed lägga en röst på något av allianspartierna (när det andra tinget inkluderar Mona som statsminister, butlers i Stockholms tunnelbana och förbud mot flygtrafik söder om Dalälven är valet inte så svårt). Anna Dahlberg i dagens Expressenledare formulerade mina egna tankegångar väl i sin avslutning.

Så jag går till vallokalen den 19:e september, tar ett djupt andetag och lägger min liberala röst på ett parti som inte riktigt förtjänar den.