Om alla fotbollstexter jag skrivit

Eftersom jag har alldeles för mycket att göra så har jag så klart bestämt mig för att göra lite till. På www.feldgrau.se kan man från och med nu och en tid framåt läsa gamla och lite mindre gamla, mediokra och lite mindre mediokra fotbollstexter av allehanda slag som jag skrivit genom tiderna. För bloggen ”Bara ben på Glenn Hysén”, för Supporterklubben Änglarnas medlemstidning Blått & Vitt och för andra sammanhang och tillfällen. Texterna i sig är väl kanske inte jättekul att läsa bara rakt upp och ned och därför har jag valt att inleda varje text med en kommentar och/eller utläggning från ”nutiden”.

Om löneglapp, statistik och förbannad lögn

I går publicerade Dagens Nyheter artikeln ”Rekordstort löneglapp mellan ung och gammal” som hänvisar till en undersökning beställd av den parlamentariska socialförsäkringsutredningen. Artikeln lobbar i grund och botten för att löneglappet mellan ung (20–29 år) och gammal (30–54 år) är alldeles för stort. 2010 hade unga 74 procent av de äldres—som i det här fallet utöver åldersklassen även definieras som gymnasieutbildade män med god hälsa, av någon anledning—löner. Detta är tydligen ett problem. Med statistik kan man visa allting och i det här fallet har man tydligen bestämt sig att den här löneskillnaden betyder att unga får en alldeles för låg ingångslön. Helst av allt vill man förmodligen att det inte ska finnas något glapp alls… Ingenstans lägger man en endaste tanke på att statistiken lika gärna kan visa på att lönen för äldre kanske istället ökat. Jag kan bara tala för mig själv, men hur intressant hade det varit att få ett jobb där man får en ingångslön och sen inte kan förvänta sig någon löneökning över huvud taget? Är det inte bra att det finns ett löneglapp som främjar utveckling och sporrar yngre att prestera bra i arbetslivet?

Som civilingenjörsutbildad känns löneglappet till och med för lågt. Löneutvecklingen jag förväntar mig i mitt arbetsliv skulle motsvara en att unga skulle ha kanske 50–70 procent av de äldres lön. Det finns så klart arbeten där löneutvecklingen inte är lika hög och arbeten där den är högre. Samtidigt är åldersgrupperna så breda och löneglappet är oaktat vilken typ av tjänst, utbildning och arbetslivserfarenhet man har att det i princip är omöjligt att dra några slutsatser alls. Lika lite som siffrorna tyder på att äldres löner har ökat, så tyder siffrorna på att yngre skulle vara underbetalda.

Vad som är betydligt mer intressant i undersökningen, som hittas här, är att andelen som är överutbildade i förhållande till sitt arbete har ökat drastiskt de senaste 30 åren, från runt 10 procent 1974 till 55(!) procent 2010. Samtidigt sjunker andelen där utbildning–arbete matchar (från 70 till 40 procent) och andelen underutbildade (från 15 till 5 procent). Se graf på sida 33 i PDF:en. Jag har redan skrivit en del om att svenskar väljer utbildning utan att ha en tanke på om den behövs i arbetslivet eller ej. Allt som en följd av vänsterns propagerande för att alla ska vidareutbilda sig. Uppenbart är att det leder till en arbetsmarknad där väldigt många känner sig underbetalda och med en alldeles för dålig löneutveckling i förhållande till sin utbildning. Det är kanske dags att tänka om?

• • • • •

De flesta har säkert sett försvarsmaktens reklamkampanj ”Vad håller du på med?” där man visar Söderhipsters som tar kort på sin mat, folk som gör pixelart av postitlappar och ordnar böckerna i bokhyllan i färgordning. Halvkul reklam som driver med kulturfolk men som förmodligen inte riktigt prickar rätt i sin målgrupp. Hur som helst har jag svårt för att vi ska ha ett försvar vars huvudsakliga syfte verkar vara att lämna Sverige och agera i oroshärdar utomlands. Jag hade hellre sett ett försvar som är just ett försvar, och som gör bra reklamkampanjer i stil med den senaste kampanjen från det norska forsvaret:

Pale Blue Dot

Ibland blir man bara så trött på all skit i världen. På alla som vill styra över andras liv. På alla som har intolerans som motto. På alla som tror sig vara universums center. Ibland önskar man att hela mänskligheten kunde läsa och ta till sig vad Carl Sagan skrev 1994.

From this distant vantage point, the Earth might not seem of any particular interest. But for us, it’s different. Consider again that dot. That’s here. That’s home. That’s us. On it everyone you love, everyone you know, everyone you ever heard of, every human being who ever was, lived out their lives. The aggregate of our joy and suffering, thousands of confident religions, ideologies, and economic doctrines, every hunter and forager, every hero and coward, every creator and destroyer of civilization, every king and peasant, every young couple in love, every mother and father, hopeful child, inventor and explorer, every teacher of morals, every corrupt politician, every ”superstar,” every ”supreme leader,” every saint and sinner in the history of our species lived there – on a mote of dust suspended in a sunbeam.

The Earth is a very small stage in a vast cosmic arena. Think of the rivers of blood spilled by all those generals and emperors so that in glory and triumph they could become the momentary masters of a fraction of a dot. Think of the endless cruelties visited by the inhabitants of one corner of this pixel on the scarcely distinguishable inhabitants of some other corner. How frequent their misunderstandings, how eager they are to kill one another, how fervent their hatreds.

Our posturings, our imagined self-importance, the delusion that we have some privileged position in the universe, are challenged by this point of pale light. Our planet is a lonely speck in the great enveloping cosmic dark. In our obscurity – in all this vastness – there is no hint that help will come from elsewhere to save us from ourselves.

The Earth is the only world known, so far, to harbor life. There is nowhere else, at least in the near future, to which our species could migrate. Visit, yes. Settle, not yet. Like it or not, for the moment, the Earth is where we make our stand.

It has been said that astronomy is a humbling and character-building experience. There is perhaps no better demonstration of the folly of human conceits than this distant image of our tiny world. To me, it underscores our responsibility to deal more kindly with one another and to preserve and cherish the pale blue dot, the only home we’ve ever known.

Om frihet och om vems jävla ansvar allt är

Gina Dirawi tycker att man som mediaprofil borde ta ansvar och inte använda ord som till exempel ”negerboll”. Själv har jag, född 1984, vuxit upp med negerbollar utan att för en sekund ha reflekterat över att det skulle vara något stötande med det. Det betyder inte att jag inte kan anpassa mig efter omgivningen. Skulle det finnas en risk att min omgivning skulle uppfatta det som stötande kan jag så klart säga chokladboll (även om det inte finns någon choklad i en negerboll) eller något annat ord, precis som jag anpassar andra delar av mitt språkbruk efter min omgivning.

Samtidigt är folk för lättkränkta i dag (läs David Eberhards Ingen tar skit i de lättkränktas land). Och namnbyten för att inte kränka någon håller sällan särskilt länge. Ungefär som när ordet ”dumbe” ersattes av ordet ”idiot” som ersattes av ”sinnesslö” som ersattes av ”(psykiskt) efterbliven” som ersattes av ”(psykiskt) utvecklingsstörd” som ersattes av ”(psykiskt) handikappad” som numera har ersatts av ”(psykiskt) funktionshindrad” och är på väg att ersättas av något i stil med ”person med särskilda behov”. Det skulle inte förvåna mig ett dugg om ”chokladboll” inom en tioårsperiod ersätts av någon annan eufemism eftersom ordet är så pass starkt förknippat med hela ”negerboll vs. chokladboll”-striden. ”Negerboll” har aldrig använts för att nedvärdera mörkhyade, så det känns lätt befängt att kränkas av det. Lika lite som ordet ”horunge” (den typografiska termen) skulle kränka prostituerade.

Förutom att den aldrig sinande debatten om negerbollens vara eller icke vara hålls på en jävligt pinsam nivå från båda håll (”jag säger negerboll extra högt när jag köper dem om personen bakom kassan är mörkhyad!” vs. ”säger du någonsin negerboll är du rasist!”) blir det lite lätt pinsamt när Gina som mediaprofil tycker att mediaprofiler borde ta lite ansvar och inte säga ”negerboll” i lunchrummet. Samma Gina som upprepade gånger gjort otroligt korkade uttalanden om Israel och judar (knappast antisemitiska som media rapporterade det som, dock). Men jag antar att det är en grundförutsättning för att få skriva för Aftonbladet.

• • • • •

Appropå att kränkas … så blir jag på gränsen till kränkt av de här två artiklarna som tycker att det ska vara nöjesparkers, biografers och transportföretags ansvar att se till att deras produkter är tillräckliga för alla, i det här fallet för kraftigt överviktiga. Stina som inte kunde åka berg-och-dal-banan Balder är tydligen kränkt över att hon inte fick på sig det säkerhetsbälte som är ett måste för att kunna åka. What the fuck, liksom? Tydligen är det Lisebergs problem och efter att Stina gråtit ut hos Aftonbladet har Liseberg bett henne om ursäkt. För vad? Hur gick ursäkten till? Något i stil med ”Hej Stina, det är Liseberg, vi är hemskt ledsna för att du är för jävla fet för att få plats i våra attraktioner och ber jättemycket om ursäkt för att du inte kan hålla din vikt under en rimlig gräns.”?

Då jag är 202 cm lång och inte direkt pinnsmal är jag rätt van vid att det inte alltid är bekvämt, smidigt eller i bland ens möjligt att göra vissa saker. Min lätta övervikt klandrar jag knappast Västtrafik eller Liseberg för när det är trångt och osmidigt, det är mitt eget jävla problem. Det finns inget som heter ”kraftig benstomme”, det finns ingen ursäkt i ”dålig ämnesomsättning” (det finns ett fåtal undantag men vi pratar inte om var och varannan person direkt). Allt handlar om att äta färre kalorier än vad man förbrukar. Om man inte klarar av det så har man ingen som helst rätt att känna sig kränkt och lägga över ansvaret på andra när man inte kan göra allt roligt för att man är för fet. Inte ens min längd, som jag inte kan göra något åt, gör att jag klandrar Liseberg när deras åkattraktioner har en längdgräns på 195 centimeter. Det vore ungefär lika befängt att göra det som att vara rullstolsbunden och anklaga simhallen för att man inte kan simma hos dem.

Folk måste lära sig att ta ansvar för sina egna liv och sluta skjuta över ansvaret på andra. Men i ett land där man inte är betrodd att ta hand om en stor del av sina egna pengar och vad man vill använda dem till utan där staten istället tar över ansvaret, så är det kanske inte så konstigt att folk förväntar sig att något annan ska fixa allt även i andra situationer.

Om oförståelse och förståelse för amerikansk sport

Natten till tisdagen såg jag för första gången ”finalen” i den amerikanska collegefootballens—jag har med tiden kommit att föredra att kalla den fotbollsvariant som ytterst sällan brukar fot för ”football” snarare än ”amerikansk fotboll”, då det senare blir något långdraget efter ett tag—högsta division. För bakgrundens skull kan det vara värt att förklara att just collegefootball till skillnad från andra collegesporter har ett extremt komplicerat system. Alla skolor med football på schemat är uppdelade i tre divisioner, de bästa (det vill säga de som satsar mest på sporten, ger bäst scholarships och har råd att anställa de bästa tränarna) spelar i NCAA Division I, som i sin tur är uppdelad i två underdivisioner, FBS där de allra bästa spelar och FCS därunder. Det finns även Division II och Division III för mindre institutioner och skolor som inte alls har några scholarships för football. I Division I FBS så avgör ett antal journalister och andra genom ett antal rankingar vilka två lag som ska spela i the BCS National Championship Game. Men inte ens utgången av denna ”final” avgör helt vilket lag som anses vara mästare. Istället är det återigen samma journalister och andra som genom sina rankingar avgör detta. Inte sällan är de olika rankingsystemen (varav en del bara bygger på statistik och andra mer på subjektiva värderingar hos de som rankar) inte överens och det finns därför i allmänhet ingen tydlig mästare.

I år vann University of Alabamas collegelag Alabama Crimson Tide ”finalen” övertygande mot Louisiana State Universitys LSU Tigers. Ett LSU som under seriespelet gått 13–0, det vill säga vunnit samtliga sina tretton spelade matcher—det bör noteras att Division I FBS sammanlagt består av 120 lag och att LSU således under säsongen spelat mot bara drygt tio procent av dessa—och även vunnit seriematchen mot Alabama som vann sina övriga elva matcher och slutade på 11–1. LSU hade ett svårare schema under säsongen och framstod som rättmätiga segrare inför matchen. Nu fick Alabama—men inte tredjerankade Oklahoma State Cowboys (12–1), fjärderankade Oregon Ducks (12–2), femterankade Arkansas Razorbacks (11–2) eller till exempel åttonderankade Boise State Broncos (12–1)—ytterligare en chans av de som fixar rankingen att försöka sig på att visa att de var ett bättre lag. LSU uppträdde som ett 0–13-lag snarare än sina verkliga jag, och fick som första lag genom tiderna gå ifrån BCS-finalen utan att ha gjort ett enda poäng. Jag har som sagt inte sett någon final tidigare men har ändå följt med ett tag i collegefootballen och känslan av otillfredställdhet och oförståelse bara ökade ju längre matchen led. Varför spelas den här matchen? Varför avgörs allt här, men ändå inte? Varför fick just Alabama chansen? Varför får inte LSU chansen att i ett ordentligt slutspel visa sig vara bäst ändå? I efterhand har det visat sig att jag var långt i från ensam om det:

In a sport that champions the notion that ”Every Game Counts,” only the final one truly mattered this year. LSU had the better season. Alabama had the better team. The Tide could not have done anything more to prove that, but it sure would be nice if there was a way they could.

Collegefootball står som enda collegesport som drivs under NCAA-flagg utan en tydlig avgörande match. Det är enda collegesport bland de fyra stora amerikanska sporterna som står utan slutspel för att kora mästaren. Amerikanerna har många konstiga saker för sig när det gäller sport, men när det gäller football verkar de ha snurrat in sig mer än vad som är brukligt. Lös det.

• • • • •

För kanske tio år sedan hade jag föraktat allt som kallades amerikansk idrottskultur. Historielösheten och kommersialismen—hur det lag som ett år heter Oilers och håller till i Houston plötsligt Titans och håller till i Nashville, Tennessee—, bristen på supporterkultur och synen på idrott som vilket nöje som helst snarare än en kärlek för livet, allt detta har jag hatat så länge att det har varit svårt att förlika sig med att jag de senaste åren faktiskt följt NFL och sett Super Bowl som den stora sportfinal det faktiskt är, snarare än som ett ironiskt nöje där—som det ibland sägs, hälften av de amerikanska tittarna följer Super Bowl för att se football, andra hälften för att se all påkostad reklam och halvtidsshow—sändningen i sig står för underhållningen. Jag vet att Steelers och Ravens är en av de hårdaste rivaliteterna i NFL, jag vet vad ”The Miracle at the Meadowlands” är, jag vet att Packers supportrar—de enda i NFL som äger sitt lag som jag anser att supportrar bör göra—kallas cheeseheads och jag kan ge en kvalificerad gissning på varför domaren kastat sin gula foul-flagga.

Men historielösheten, kommersialismen, bristen på supporterkultur och den äckliga synen på idrott är svår att komma ifrån. Istället är det collegesporten som får min förståelse. Visst är den kommersiell den med, med coacher som tjänar mer pengar än vad en bra allsvensk spelare någonsin kommer göra, men här finns historia, med över 100 år gamla universitetslag, med långvariga derbymatcher och rivaliteter, med supportrar som visserligen inte når upp till europeisk nivå vad det gäller spontanitet och hjärta men som faktiskt är på matcherna för att heja fram sitt lag snarare än att sitta med vänner eller familj, käka burgare och åka hem i halvtid om matchen är tråkig, och sist men inte minst med spelare som spelar för att de älskar sin sport, inte för att tjäna någon lön som de inte har.

Med det amerikanska idrottssystemet där man efter collegelivet antingen är fullblodsproffs eller på sin höjd står och latjar lite football eller baseball på grillpartyt blir avslutningsmatchen sista året på college extremt känslomässig. Johan Esk, som jag vanligen avskyr då han skriver usla fotbollskrönikor, har präntat ner en av de allra bästa svenska texterna om amerikansk idrott jag någonsin läst, Den största matchen blir också den sista, inför just den ”final” jag såg i måndags natt.

På high school spelar en miljon amerikansk fotboll.

Collegelagen har 50.000 spelare.

I proffsligan NFL finns 1.700.

USA har 500 collegelag. Där spelar 16.000 sistaårselever. 60 blir proffs.

I lagen som möts på måndag, USA:s bästa, är chanserna till en NFL-framtid relativt goda. Men av lagens 45 seniorer kan ändå inte mer än fem, sex killar räkna med att spela vidare.

Det finns inget division 5 att varva ner i, det finns ingen korpenliga, det finns ett fåtal amatörligor men inte alls som för fotbollen i Sverige. För 40 av lagens sistaårsspelare var finalen den sista match de någonsin kommer spela. Alabamas Marquis Maze tvingades att utgå skadad och stod och grät hejdlöst vid sidlinjen. Hans lag ledde och han skulle få vara med om att vinna det största i hans karriär, men sista matchen med gänget skulle han inte kunna fullfölja. Jag förstår inte varför det inte finns fler amatörligor, fler nivåer i systemet och större möjlighet att fortsätta spela efter college, men jag har äntligen förstått att det är i collegesporten jag kan finna allt det som proffsligorna inte har.

Om tragisk historia

Ibland hittar man av en slump intressanta eller sorgliga eller sorgliga små händelser från historien. I dag läste jag delar av boken Den glömda historien: om svenska öden och äventyr i öster under tusen år (John Chrispinsson) som handlar om precis det som undertiteln säger. Jag fastnade för den tragiska berättelsen om Viborgs fall under fortsättningskriget, och speciellt den sista meningen av de här två styckena (som finns med här som referenspunkt):

Den 9 juni 1944 befann sig deras svärson, juridikstudenten Stig Hästö, i familjen Gräsbecks våning. Hans egen lägenhet på Kullervogatan tömdes av moster Eva, några timmar senare var huset en ruin. Han gjorde en sista nostalgisk cykeltur genom hemstaden medan Ragnarök närmade sig. Dånet från Näset tilltog timme för timme. Han cyklade förbi sin mammas gamla café och mindes hur alla i hans trappuppgång hade talat svenska. Han mindes alla spännande bandymatcher men också de hätska glåporden mot de svenska lagen. Han mindes familjen MacKerachers tre vackra döttrar som bara talade svenska och engelska eftersom pappan var skotte och mamman från Sverige och han mindes den siste svenske kyrkoherden Mosander.

På sin cykeltur såg han att apoteket var tömt, Hovings bokhandel härjad och i Starckjohanns affär gapade hyllorna tomma. Skönt att Herman Starckjohann slapp uppleva detta, tänkte han. En av stadens stora profiler, Herman Starckjohann, hade dött när han försökt fly på en cykel några dagar tidigare. Alvar Aaltos berömda funkisbibliotek var en röra, böckerna låg utslängda på golvet. Svenska lyceum, hans gamla skola, var bombat. Överallt såg han tysta, springande soldater och hela tiden hörde han mullret från fronten. Hästö fann plundrare i svärföräldrarnas lägenhet, han skällde på dem och de dröp skamsna av. Den allra sista natten i Viborg sov han i en park eftersom det kändes säkrare än att vara i hus som kunde bombas och börja brinna. Hans bitterhet var så stark att det gjorde ont. Han lämnade för sista gången sin hemstad den 20 juni 1944. De sista orden i dagboken är mycket bittra: ”År 2595 kan ryska Viborg peka på en lika lång tradition som svenskarna i Viborg kunde 1944.”

Det är ett tag kvar till år 2595.

Centern börjar röra på sig

Äntligen. Efter hur många år som helst av mossiga politiker (och allra främst partiledare) som bland riksdagspartierna (borträknat vänstern som fortsätter att vara smygkommunister) i princip utan undantag allihopa är socialliberala, i vissa fall med lite mer betoning på ”social” och i andra fall med lite mer betoning på ”liberal”, börjar det äntligen röra på sig. Storfavoriten till att ta över efter att Maud Olofsson kliver av posten som Centerpartiets ledare, Annie Lööf (före detta Johansson), kan nog röra om i grytan.

Centern som för inte speciellt länge sedan hade sitt starka fäste ute på landsbygden har de senaste åren börjat röra sig från sin plats på den politiska skalan och istället börjat snegla mot en kanske företrädesvis urbant boende väljarskara, nämligen oss liberaler. Liberaler som i klassiskt liberala då, inte som i Folkpartiet liberalerna där FP numera främst verkar stå för ”Förbudspartiet”. Först genom Fredrick Federley som dock alltid varit lite för frispråkig för sitt eget bästa. Nyligen blev sedan Hanna Wagenius, som också eventuellt är lite för frispråkig (genom att till exempel lobba starkt för att avskaffa sexköpslagen) för att någonsin ta sig ända upp i partitoppen (tyvärr), vald till ny ordförande för CUF.

Nu står alltså Annie Lööf, som hållit en lägre profil än Federley, med ena foten innanför dörren till Alliansens partiledarlokal. Det glädjer mig att partiet troligen fortsätter sin omvandling mot ett mer liberalt parti genom att välja en kandidat som tycker att Ayn Rand är en av 1900-talets största tänkare (även om alla inte verkar hålla med…) och som vågar skriva att ”det är dags att ta död på myten att Sverige blev rikt på grund av Socialdemokratin”.

Nu har C lite drygt tre år på sig att visa mig att de menar allvar med sin nya inriktning.

Kvotering är inte jämställdhet

I dag drog musikfestivalen Way out West igång här i stan. Kul, tycker jag, även om jag inte varit speciellt sugen på att lägga två dagslöner på ett pass när det bara är ett par artister som jag skulle vara intresserad av att se (utan att de för den sakens skull är några av favoritartister), typ Prince, Robyn, Empire of the Sun, Thåström och Kanye West. Fyra av fem är för övrigt manliga artister/band, vilket även gäller för festivalen som helhet om man får tro föreningen Ladyfest som räknat ut att 22 procent av de bokade artisterna är kvinnliga. Vem fan bryr sig, kan man ju undra. Jag hade inte gått dit för att se män eller kvinnor, jag hade gått dit för att höra musik och se ett framträdande.

Men uppenbarligen finns det de som bryr sig, som Emmy Rasper på GT Kultur. Hon tycker att festivalen inte är jämställd på grund av detta och ser ”skevheten [som] en spegling av det samhälle vi lever i, där det finns strukturer som påverkar hur människors kompetens värderas och vad vi ges för möjligheter.” Tyvärr har Emmy blandat ihop jämställdhet med kvotering, vilket är ungefär som att blanda ihop äpplen—inte med päron, men—med grapefrukt. Det är naturligtvis inte Way out Wests problem eller fel att majoriteten av de stora artisterna, som folk är villiga att betala stora pengar för att gå och se, är män. Det ligger naturligtvis inte heller i Way out Wests intresse att istället för att ge publiken de artister de helst vill se (vi pratar marknadsekonomi här, där kundernas efterfrågan är styrande) ge dem en kvoterad festival med kvinnliga artister som inte alls är lika intressanta för besökarna som de då ratade manliga artisterna.

Festivalen är redan jämställd (det vill säga jämlik mellan könen, som i att båda könen har lika värde). Att Way out West skulle diskriminera kvinnliga artister—vilket i förlängningen är vad Emmy, förmodligen omedvetet, påstår—är svårt att tänka sig. Inte minst för att det skulle vara så urbota korkat av festivalledningen att det inte är sant. Det ligger naturligtvis ett vinstintresse i att driva festivalen, att då motarbeta detta genom att diskriminera mot kvinnliga artister som skulle vara mer intressanta för publiken än manliga motsvarigheter finns inte på kartan. Bäst spelar, helt enkelt. Och publiken kan rösta med fötterna. Därför kan man fråga sig varför Way out West skulle ha någon form av ansvar för det problem som Emmy tycker sig se, när det i grund och botten är Emmy, du, jag och alla andra musikintresserade som bestämmer vilka artister som ska slå och vilka som får gå.

Precis som i Legofallet får man själv ta ett ansvar. Gillar man inte Way out Wests könsfördelning så kan man helt enkelt bojkotta festivalen. De som ändå är intresserade att se 78 procent manliga artister spela kan väl får göra det, utan att Emmy och hennes gelikar ska vara där och pilla med sina ”jämställdhetsfingrar” (läs ”kvoteringsfingrar”). Det hade varit intressant att få se ett utdrag ur Emmy Raspers senaste 1 000 eller så spelade låtar på Spotify (eller motsvarande musiktjänst). Oddsen för att en stor majoritet av låtarna framförts av manliga artister lär inte vara speciellt höga. Kanske ska Emmy börja i rätt ände genom att påtvinga sig själv att lyssna 50/50 på manliga respektive kvinnliga artister. Eller är det då plötsligt för mycket begärt?

Om ett kontroversiellt förslag och ett annat

För drygt en vecka sedan publicerade Svenskt Näringsliv (SN) rapporten ”Konsten att strula till ett liv” om ungdomars irrvägar mellan skola och arbete. Rent allmänt intressant läsning men det har helt tappats i den efterföljande debatten i Svenska Dagbladet som istället handlat om en enda mening i sammanfattningen av rapporten, nämligen följande (som är ett förslag på hur man ska komma till rätta med problemet):

Höj bidragsdelen för studiemedel till utbildningar som ger hög ekonomisk avkastning, exempelvis leder till kvalificerat arbete. Sänk bidragsdelen för utbildningar som inte leder till kvalificerade arbeten, exempelvis s.k. hobbykurser.

Lustigt nog så föreslår inte alls SN att studenter på humaniorautbildningar ska få sänkt studiemedel, utan bara att studenter som läser utbildningar som i hög grad inte leder till arbete ska få sänkt studiebidragsdel. Notera för det första att det är skillnad på studiemedel och studiebidrag. SN föreslår att alla utbildningar fortsatt ska ge fullt studiestöd, men att vissa utbildningar ska ge ett studiestöd som i högre grad består av lån och i lägre grad av bidrag. Att det sen i många fall är så att humaniorautbildningar inte leder till jobb betyder inte att alla humaniorautbildningar ska ge sänkt studiestöd, enligt SN.

Läser man alla artiklar som publicerats (vilket är överraskande många) SvD.se hittar man väldigt många roliga citat. Självaste Alexander Bard säger att ”Humaniora kommer att vara i bräschen för den nya ekonomin. Sverige kan inte överleva på att sälja maskiner. Då har vi en väldigt kortsiktig överlevnadsmodell för svensk ekonomi. […] De kan inget om språk eller konst, det är väldigt destruktivt att ha sådana bonnläppar som frontfigurer för näringslivet.” vilket säger mer om hur lite Bard vet vad civilingenjörer sysslar med och än mindre om vad de kan om språk och konst (jättemärkligt att av de chalmerister jag har i min vänskapskrets så är det minst en som lite då och då säljer tavlor för tusenlappar och flera andra som sysslar med måleri, fotografi och andra former av konst). Nyamko Sabuni säger att ”Vi måste värna bildningsidealen. Ingen kunskap är bortslösad för ett samhälle. Därför kan studiemedelssystemet inte göra skillnad på vetande och vetande.” Nej, det kanske inte finns någon bortslösad kunskap. Men frågan är om mina skattepengar bör gå till studiebidrag för någon som läser en strökurs om grundläggande kreativ matlagning på 5 högskolepoäng? Den sista länken är extra intressant, ett citat som ”Ett problem är de formella kraven på civilingenjörsutbildningarna när det gäller mängden matematik, fysik och annan grundläggande teknikvetenskap.” är fantastiskt skrämmande. Problemet är inte att de formella kraven för civilingenjörsutbildningar är för höga. Problemet är snarare att kraven är för låga, eller att grundskole- och gymnasieutbildningarna är för dåliga.

Hur som helst har debatten blivit helt snedvriden och har utgått från en feltolkning av SN:s rapport, och SN har i sin tur målat in sig i ett hörn genom ett par klantiga uttalanden. Med allt detta sagt kanske det kommer som en chock att jag inte alls håller med Svenskt Näringslivs förslag på hur man ska lösa problemet med för många studenter på utbildningar som inte ger jobb.

• • • • •

Jag har nämligen ett annat förslag till lösning. Avskaffa studiemedlen (studiebidrag och studielån) helt. Följande argumentation utgår naturligtvis från att de statliga medel som sparas in i motsvarande grad ”spenderas” genom att sänka skatten för företag och organisationer. För bästa möjliga effekt bör man tänka sig ett nattväktarsamhälle, men då det (tyvärr) känns alldeles för avlägset räcker det att tänka sig föregående scenario.

Problemet är alltså att alldeles för många svenskar läser utbildningar och kurser som inte ger något mervärde i form av större sannolikhet att få anställning på ett företag eller en organisation, eller på annat sätt ”gynnar” samhället. Det gäller utbildningar över hela spektrumet, från utbildningar inom humaniora till naturvetenskap. Jag pekar inte ut någon specifik utbildningsgren. Att problemet uppstått beror så klart på att man kan söka och få en summa pengar varje månad för att läsa nästan vad som helst så länge man uppfyller förkunskapskraven. Systemet missar helt det som kallas ”tillgång och efterfrågan”, även om staten så klart minskar och ökar antalet antagna studenter på de lärosäten man kontrollerar, för att passa efterfrågan. Det liknar dock mer någon form av planekonomi där man bestämt sig för att si och så många examinerade i den och den utbildningen kommer behövas.

Istället föreslår jag att man alltså helt slopar utdelandet av statliga studiemedel. Det ger ett flertal fördelar. En liten fördel är att det, för studenten, på ett helt annat sätt synliggör de kostnader som är förknippade med den kurs eller utbildning som läses. Den stora fördelen är så klart att utbildning på högre nivå övergår till en marknadsekonomi där tillgång och efterfrågan bättre matchar varandra. För att ha råd med studierna behöver studenterna så klart få pengar från någon annan än CSN. Och det är här marknadsekonomin kommer in. Om företag och andra organisationer för motsvarande summa pengar (genom skattesänkningar) som det tidigare kostade staten att betala ut CSN-pengar delar ut stipendier eller ger fördelaktiga lån så är problemet löst.

Det är uppenbart att marknader som är mättade inte kommer att vilja dela ut speciellt mycket pengar och därmed inte heller se speciellt många studenter söka sig till utbildningar som leder till mättade marknader (i princip det problem som SN ville lösa). Även om det inte är företagen i sig som delar ut pengarna utan kanske istället banker med speciella studielån är systemet självreglerande. Lån som går till att bekosta ”hobbyutbildningar” (för att använda ett SN-begrepp) kommer så klart ses som högrisklån och ha en betydligt högre ränta än lån som går till att bekosta utbildningar som i högre grad ger studenter som går rakt ut i arbetslivet efter examination. Det är ingen som hindrar någon från att läsa ämnen som det inte finns ett behov av ute i marknaden, men det finns en tydlig markering redan innan studierna börjar om hur samhällsnyttiga/eftertraktade de är. Hur många universitetsstuderande i dag tänkte egentligen på hur utbildningen står sig i arbetslivet innan de sökte sin utbildning?

Studiestödet som i dag bekostas av alla skattebetalare är inte menat att användas för att läsa kurser och utbildningar som är ”roliga” i första hand. Jag ser ingen poäng i att andra betalar så för att jag ska kunna läsa ”fotbollshistoria” för mitt eget höga nöjes skull (vilket jag inte gjort, men mycket väl kunnat tänka mig göra). Studiestödet är till för att möjliggöra studier som sedan gynnar och betalar tillbaka pengar till samhället. Det fungerar uppenbarligen inte så i dag och det beror på att systemet med studiemedel är ruttet. Det avhjälps inte genom att ändra systemet. Det avhjälps genom att avskaffa systemet.

En enkel jämförelse

Fotboll.

  • Händelse: en otroligt korkad ung kille tar sig in på fotbollsplan och knuffar lite lätt på en spelare. Dessutom kastas en smällare desförinnan in på planen och landar nära samma spelare.
  • Tidningsrubrik: Skånederbyt avbrutet efter ny läktarskandal.
  • ”Allmänhetens” reaktion: Inför anmälningsplikt för alla som stängs av från fotbollsevenemang! Inför speciella huliganlagar! Förbjud alkoholförsäljning i samband med fotbollsmatcher! Kill ‘em all! Ge fotbollsklubbarna skyhöga böter! ”Jag kommer aldrig mer gå på en match!”

• • • • •

Festival.

  • Händelse: 4 fall av misshandel, 3 fall av stöld, 1 fall av narkotikabrott, 4 fall av bedrägeri, 1 fall av skadegörelse, 7 omhändertagna för berusning första dagen. 2 fall av våldtäkt någon dag senare.
  • Tidningsrubrik: Växande festival med svajig ekonomi.
  • ”Allmänhetens” reaktion: ”Åh det är så kul med festival!”