Mindre än ett år kvar till nästa val, och efter jul börjar valpropagandan så smått att trappas upp. Och som vanligt kommer vi att matas med information om att rösta på det ena eller det andra. Och som vanligt kommer alla att sitta i sina små lådor och kika ut genom den lilla öppningen som vätter mot något av de sju etablerade partierna, i realiteten något av de två blocken. Som det ”alltid” har varit. Visst, Sverigedemokraterna kommer med stor sannolikhet att ta plats i riksdagen och på något sätt bryta monopolet som S, V, MP, C, FP, M och KD haft de senaste åren, men precis som Ny Demokrati en gång i tiden och precis som Miljöpartiet och Kristdemokraterna tog sig in, är det inte direkt på någon bred politisk grund man lockar sina väljare. Och det stör mig.
Vi har på nästan hundra år inte fått ett enda nytt parti i Sverige som kommit med några revolutionerande—pun intended, syftandes på Sveriges Kommunistiska Parti (numera Vänsterpartiet)—fräscha ideologiska tankar som utgår från mer än en enda fråga. Varken Miljöpartiet, Kristdemokraterna, Ny Demokrati, Sverigedemokraterna eller Piratpartiet, för all del, lockar väljare på någon bred ideologisk grund. I princip har vi inget val av färg längre, det är inte rött eller blått utan mest en fråga om vilken nyans av lila vi ska rösta på. Eller om vi ska rösta på något enfrågeparti. Och det stör mig.
Röstar du på Vänsterpartiet eller Miljöpartiet i dag får du i bästa fall en socialliberal regering med någon mörkröd eller grön plutt i och röstar du på Kristdemokraterna, Centerpartiet eller Folkpartiet får du i bästa fall en socialliberal regering med någon mörkblå, grön eller gul plutt i. Folk har sedan länge slutat tänka på vad de egentligen har för åsikter och har istället kravlat sig längre in i sin lilla låda för att den är så bekväm. Hade man frågat om befolkningens åsikter i ett stort antal frågor och sedan jämfört dessa med ställningstagandet för det parti varje individ röstat på skulle det inte förvåna mig ett dugg om man skulle få en mycket låg korrelation mellan faktiska åsikter och faktiskt röstande. Och det stör mig.
Och partierna är inte mycket bättre. Det handlar inte längre om att stå för en politik och genomföra den, utan det handlar instället om att 1) som parti i opposition hitta så många punkter som möjligt som kan locka väljare och sedan 2) som sittande parti undvika att genomföra punkterna och istället förändra så lite som möjligt för att inte stöta sig med någon. Det handlar inte om att stå för sin ideologi utan istället om att stå för sin idioti. Ärligt talat, vem har märkt någon större skillnad i livet före och efter maktskiftet 2006? Inte jag. Och det stör mig.
Men det som stör mig mest. Det som får mig att känna mig allra mest uppgiven. Det som gör att jag tappar all tro på det här landets befolkning. Det som slutligen fått mig att inse vilka idioter alla är. Det är att jag sitter här, med alla dessa insikter, med allt klart för mig vad som är fel med vårt politiska system. Men inte gör något åt det. Jag röstar inte på något klassiskt liberalt parti som står för de politiska åsikter jag egentligen har. Jag kommer väl som vanligt att slänga min röst på det block som påstår att de ligger i närheten av vad jag tycker men som sen fortsätter med samma politik vi haft i det här landet de senaste 15 åren. Och det stör mig så jävla mycket.
• • • • •
Länge kan man skratta åt uttrycket ”det var bättre förr”, men när det gäller en sak finns det inget tvivel om att det faktiskt var bättre förr. Valaffischernas utformning, slagkraft och ohämmade budskap…
• • • • •
Jag måste lämna ett litet tack till Kristina, Björn och Rickard för den fantastiskt ordnade tacksägelsemiddagen också. Kalkon med fyllning, potatismos med bacon och lök, transbärssås, sötpotatis, majsbröd och pumpapaj. Det var roligt att testa på lite mat man inte vanligtvis sätter i sig, och testa på en annan traditionstyngd mat än de svenska påsk-, midsommar- och julvarianterna.
