Leksakernas leksak

I dag är det den fjärde oktober. För många betyder det ingenting speciellt. För en del så betyder det att det är kanelbullens dag, instiftad 1999. För mig handlar det främst om något som har mycket längre traditioner än så. 95 år längre, för att vara exakt. Den 4 oktober 1904 föddes IFK Göteborg, på Café Olivedal, alldeles där Olivedalsgatan och Övre Husargatan möts.

Några stenkast därifrån—om man kastar bra—ligger ett bortglömt gräsfält, mellan Annedalskyrkan och Botaniska trädgården, precis söder om Annedalsmotet. Karlsrofältet var en gång i tiden idrottsplats, och det var där som IFK Göteborg spelade sin allra första fotbollsmatch. 1982 restes en minnessten på fältet. Av den anledningen firas föreningens födelsedag varje år på dagens datum klockan 19:04, med tända marschaller, ett kort anförande av någon medlemsvald föreningsrepresentant, ett fyrfaldigt leve, några pyrotekniska pjäser och eventuellt en öl eller två på krogen Aberdeen som ligger där Café Olivedal en gång låg.

Det måste vara en konstig syn för alla ovetande förbipasserande. Där står ett knappt hundratal människor ur alla åldersklasser och samhällsklasser och stirrar på en gammal sten. Just den här dagen varje år går solen ner nästan exakt en halvtimme före firandet, vilket gör att det sista dagsljuset just försvunnit från fältet när det lyses upp av röda bengaliska eldar och fyra ”hurra” hörs ljuda över området. Som någon sorts druidritual. Något modernt magiskt.

Jag är inte så mycket för födelsedagar. Men den här dagen varje år får mig extra mycket att förstå vad Blåvitt betyder för mig. Det finns något i fotbollen, i Blåvitt, som suger in mig i ett helt annat liv. Det är egentligen inte jag som åker till Polen, Sundsvall, Tel Aviv, Åtvidaberg, Malmö, Portugal. Fotbollen förtrollar och förvandlar mig till någon helt annan, och släpper mig aldrig helt ur sitt vansinnesgrepp. Det är som en sjukdom som ligger latent, men när som helst kan bryta ut igen. Ena dagen är jag som alla andra; vaknar, jobbar, åker och handlar, tvekar till att betala 30 kr för färskpressad juice, åker hem och ser lite tv-serier, somnar. Andra dagen glömmer jag att äta, så fast i fotbollens förtrollelse, och tvekar inte en sekund på att lägga ut närmare 5 000 kr på flyg och hotell för en resa till Azerbajdzjan. Utan att ens ha garanti för att få visumet—och därmed komma in i landet för att se Blåvitt spela—i tid.

Fotbollsjournalisten Kerj Jonsson liknar livet vid en fotbollsmatch, där allt kokar ner till att ”bollen, denna magiska tingest, leksakernas leksak, är allas öde.” På något outgrundligt sätt för fotbollen med sig den där magin, trollbinder mig och låter mitt och IFK Göteborgs öde bli ett. Men till skillnad från näcken eller sirenerna som trollbinder sina offer för att sedan döda dem, verkar målet med fotbollens förtrollelse inte vara snabb död utan evigt lidande.

• • • • •

Det finns en rätt känd teaterpjäs av författaren Samuel Beckett som heter I väntan på Godot. Pjäsen är den kanske mest kända moderna teaterpjäsen och är en del av det som kallas absurdism, eller absurd teater,—en genre som behandlar livets meningslöshet, ofta genom satir, svart humor och absurditeter. Dagens Nyheter sammanfattade pjäsen—som utspelar sig med en och samma scenografiska bakgrund genom båda akterna—när den sattes upp på Stockholms stadsteater 2009 med bland annat Mikael Persbrandt och Ralph Carlsson:

Två män, Vladimir och Estragon, väntar på någon vid namn Godot. De vet inte om det är rätt plats eller ens om det är rätt dag. Men bara de får träffa Godot så kommer allt att bli bra. De fördriver tiden så gott de kan, funderar på om självmord skulle vara en lösning. […] En pojke kommer med bud från Godot, han är förhindrad att komma, men i morgon …

Pjäsens namn, eller bara ”Godot”, används ofta bildligt, som i att förgäves vänta på något som aldrig kommer att hända. Pjäsen har tolkats på ungefär lika många sätt som det finns teaterkritiker: politiskt, freudianskt, kristet, homoerotiskt och existentialistiskt. Själv har jag min egen tolkning. Jag har börjat bli övertygad om att den handlar om min väntan på att fotbollen ska ge mig något. Scenen är alltid densamma, oföränderlig och dyster. En väg på landet. En läktare. En gräsplan. Kväll. Eller som det heter i pjäsens första scenbeskrivning: ”En väg på landet. En sten. Ett träd. Kväll.” Vladimir och Estragon, och jag, vet inte om det är rätt plats eller rätt dag att möta Godot, men vi är likväl där och väntar. Jag har visserligen aldrig funderat på ett bokstavligt självmord, men hur många är inte gångerna som man funderat på—undrat över, vridit och vänt på fördelar och nackdelar—om det hade varit möjligt att bara kunna döda sitt Blåvittintresse—ett självmord på en stor del av livet—: hade man då gjort det? Vid var och varannan slutsignal får jag budet att i dag inte heller var dagen då fotbollen skulle visa sig vara värd all väntan.

I slutet av första akten beslutar sig Vladimir och Estragon för att gå från platsen där de väntar, men ingen av dem gör någonting för att faktiskt gå. Andra akten slutar precis likadant. Precis på samma sätt som jag efter varje misslyckad match beslutar mig för att inte bry mig om IFK lika mycket, står jag ändå på läktaren nästa vecka, och följer Blåvitt lika intensivt som alltid. Jag är fast i en evighetsloop precis som Vladimir och Estragon, väntandes på en Godot som jag liksom pjäsens huvudpersoner knappt känner, även om jag tror mig veta att jag träffat Godot tidigare. Jag har ingen aning om varför jag väntar, när jag likväl kan göra annat för att fördriva tiden. Ändå är jag kvar trots varje besvikelse och nederlag.

I pjäsen, vars två akter utspelar sig under två dagar, står det klart att männen väntat betydligt längre än så på Godot och att pojken med budskapet om Godots försening förmodligen lämnat samma meddelande lika länge. En tolkning av namnet Godot går ut på att det, uttalat på irländska—Samuel Beckett var irländare—blir ”Go deo”, vilket på irländska betyder ”för evigt”. En inte speciellt upplyftande tanke. Men som Tore Nilsson i boken Fotbollens kval och lycka: en läsebok om fotboll avslutar sin första text, lämpligt nog döpt till ”I väntan på – vadå?”:

Den som väntar på mål, väntar aldrig för länge!
Den som väntar på fotbollsläktaren, väntar aldrig förgäves.
Förr eller senare kommer hans Godot.
Det är en viktig del av det fria fältets schack.

Kanske kommer ändå Godot till slut, bara jag väntar lite till? Det är fotbollens förtrollelse. Magin i leksakernas leksak.

Till Dig

Till Dig som får bägaren att rinna över. Till Dig, och till Dina eventuella polare, som tyckte att det Du gjorde var tufft.

Det här var inte i närheten av det värsta jag varit med om i fotbollssammanhang. Rent krasst är det bara en piss i havet av alla de idiotiska händelser jag bevittnat sen jag för 24 år sedan såg Blåvitt första gången, sen jag för 14 år sedan började gå på de flesta hemmamatcherna och sen jag för 10 år sedan började åka på det mesta i bortareseväg. Jag har sett internbox på läktaren, bengaler som kastas mellan läktarsektioner, fullständigt galna polisinsatser, dåraktigt supporterhets mot poliser, stenkastande på stan och det mesta däremellan. I Göteborg, i Helsingborg, i Basel, i Stockholm, i Kalmar, i Bratislava.

Dagens kastade smällare smäller bildligt talat inte speciellt högt på den listan. Men all skit som ackumuleras börjar klegga ner det hjärta som i dag slår extra tunga slag för det jag älskar över det mesta här i världen, Idrottsföreningen Kamraterna Göteborg. Jag är ingen förstagångsbesökande familjefar med barn som upprörs över några hatramsor. Jag har förmodligen sett mer Blåvitt än vad Du gjort. Jag hatar att mäta kuk men när det enda i svarsväg jag väntar mig är ”Öööööhhh du kan ta Dina åsikter och köra upp någonstans, det är jag som är IFK!”, har jag inget val. Det har var grovt räknat någonstans kring min hundrade match på (nya) Gamla Ullevi. Min grovt räknat tvåhundrade hemmamatch och, återigen grovt räknat, trehundrade match oavsett spelplats jag sett Blåvitt. Var fan var Du, Du som kastade, Du som ”är IFK”, när Blåvitt spelade i Tel Aviv?

Hjärtat som bankar börjar tröttna. Bägaren är fylld till brädden. Du som kastade smällaren i dag, Din lilla jävla pissdroppe av idioti spräckte ytspänningen.

När jag plötsligt inser att jag nästan hoppas att vi tilldöms en 3–0-förlust, när ett outtalat hot om kollektiv bestraffning inte längre får mig att se rött, då är det något som gått rejält fel. När min bägare av tålamod, som växt för varje match jag sett och som fyllts på för varje dårskap jag bevittnat, börjar rinna över—vad fan tror Du, Du som kastade, då att bägarna för några av de nytillkomna tjejer och killar på Young Fellows-läktaren tål? Vad tror Du att bägarna för våra evenemangsbesökare som förvisso inte brinner för Blåvitt så som oss andra, men som likväl bidrar till fullsatta läktare och en mindre tom klubbkassa, tål?

Jag behöver Blåvitt för mycket för att jag ska kunna överge det här nu, men jag hatar att jag över huvud taget behöver skriva det.

Du, jävla idiot som får min bägare att rinna över, jag hoppas att jag aldrig någonsin kommer behöva se Dig på en blåvittmatch igen. Blåvitt behöver inte just Dig. Jag behöver inte just Dig.

Vill Du be om ursäkt till mig personligen vet Du vem jag är.

/feldgrau

Om skuld genom sammankoppling

Det är inte alltid lätt att ha en åsikt, speciellt inte om det är en åsikt byggd på förnuftsgrund snarare än på känslomässig grund. Som att vara för en helt förändrad droglagstiftning (avkriminalisering och förhållningssätt av den typ Portugal införde för 14 år sedan) eftersom det uppenbarligen leder till en mycket bättre situation för alla, droganvändare så väl som icke-droganvändare. Men det är inte lätt att ha den åsikten när motargumentet kommer i form av ett känslomässigt ”men min [släkting/vän] dog av en överdos”.

Speciellt jobbigt blir det när åsikten delas av andra som man i övrigt inte vill ha något att göra med. Som att tycka att det faktiskt är en bra idé att främst hjälpa utsatta människor i deras närområde där man kan hjälpa fler till en lägre kostnad än att för dyra pengar hjälpa ett fåtal långt från närområdet. Men det är nästan omöjligt att ha den åsikten i dag utan att bli stämplad som Sverigedemokrat. Genom guilt by association blir man snabbt rasist (årtiondets mest urvattnade ord?) om man skulle få för sig att yppa något om ”hjälp på plats”. Som om det skulle vara något dåligt. Men när det politiska klimatet handlar om att den som kastar mest skit på kortast tid vinner, så är det känsloargumenten som biter. Och att kunna utmåla någon som rasist biter så klart allra bäst.

Vill man vara en del av åsiktskorridoren—och det vill man om man råkar ha en karriär–är det en dödssynd att yppa en åsikt som på något sätt kan sammankopplas med Sverigedemokraterna. Det är lite som Goodwins lag, bara att istället för att man förlorar diskussionen när man drar en Hitler-liknelse, så vinner man numera diskussionen när man drar en SD-liknelse. Att sakna vettiga argument och istället övergå i känsloargument är i dag inte längre något dåligt. Så upp-och-ned-vänd är vår värld att den som argumenterar med grund i fakta och förnuft riskerar att bli mediesamhällets paria.

SD har vuxit rekordartat och fortsätter att växa. Inom åsiktskorridoren verkar man tro att ju mer man kallar människor för rasister, nazister och fascister, desto mer motverkar man SD. Jag tror att det har precis motsatt effekt. Många drar sig förmodligen från att rösta på SD just för att det är ett parti med väldigt många skumma människor i sina led som man helst inte vill sammankopplas med. Men när en åsikt som att man bör koncentrera sig på att hjälpa flyktingar i närområdet av en konflikt snarare än i Sverige (en åsikt jag tror att väldigt många icke-Sverigedemokrater har) innebär att man blir kallad rasist/nazist/fascist, så finns det liksom inte längre något hinder för att faktiskt också rösta på SD. Man är redan stämplad, så då kan man lika gärna ta steget fullt ut.

Och så skördar åsiktskorridoren ännu ett offer.

Om en blogg (som kanske inte är en blogg)

I går fyllde bloggen ”Bara Ben på Glenn Hysén” (BaraBen) 10 år. Den 24 mars 2005 startade Markus Hankins (numera nyhetschef på GT) en supporterblogg för IFK Göteborg i synnerhet och svensk fotboll i allmänhet (i den ordningen), vilket rätt många gjorde på den tiden (startade supporterbloggar alltså). 2003 hade WordPress skapats och Google hade köpt upp Blogger. Folk började blogga på riktigt när det plötsligt fanns vettiga gratistjänster tillgängliga för alla, men började främst skriva om politik och annat ”viktigt”. Sen följde fler intresseområden, innan till sist privatpersonsbloggandet blev riktigt stort. Under de närmsta åren kom bloggarna att bli grunden i det som börjat kallas ”Web 2.0”. I Sverige blev Facebook stort först sensommaren 2007, Twitter något senare (jag minns fortfarande när jag vårvintern 2009 var på galan för Aftonbladets stora bloggpris—BaraBen var nominerade som bästa sportblogg 2008 men slutade tvåa—och det fanns ett Twitterflöde på en stor skärm i Nalen där galan ägde rum, och jag undrade vad fan den där tjänsten skulle vara bra för…).

När jag började skriva där några månader efter starten, i juni 2005, var jag en 21-årig hyfsat nybliven chalmerist med stort Blåvitt- och skrivintresse men ytterst liten kontaktyta mot övriga supportrar. Efter hand trillade det in fler skribenter på bloggen (jag var andre man ut efter Hankins) som gjorde den till vad den är i dag. Men i går var det alltså 10 år sedan den officiella starten. Tio år. Det är en jävligt lång tid för en blogg. Förmodligen är det den allra längst existerande, och under hela perioden aktiva, sportbloggen i Sverige. Kanske en av de allra äldsta fortfarande aktiva bloggarna i Sverige oavsett kategori? 6 939 bloggposter har det blivit från en stor mängd olika skribenter. BaraBen har aldrig haft någon officell redaktion, eller tydlig styrning. Fanns det någon som ville skriva något om Blåvitt fungerade BaraBen som en plattform för det, oavsett vad övriga skribenter tyckte om det som skrevs. Det har under åren blivit en salig blandning av dynga och ren och skär genialitet. Jag vill tro att jag främst stod för det sistnämnda.

Då, för tio år sedan, hade jag inte en tanke på att jag någonsin skulle vara med och författa en riktig bok (Vi som är från Göteborg åker aldrig hem med sorg​), skriva för IFK Göteborgs officiella 110-årsskrift, eller sitta som vice ordförande i Supporterklubben Änglarna​. Men på ett eller annat sätt så startade allt det där för snart 10 år sedan. Att kunna göra sig synlig på en blogg som under sin storhetstid 2006–2010 lästes av över 5 000 unika personer varje dag (och när vi släppte bomber, mångdubbelt fler än så) har öppnat en helt ny värld. Men allra främst har jag fått vänner för livet. Med Sandsäter, en av de som var tidigt ute som skribent på bloggen, har jag gjort Europaresor till Schweiz, Israel, Nederländerna, Slovakien, Luxemburg, Ungern och Portugal. Med Erling, också tidigt ute, har jag bevakat blåvita träningsläger i Spanien och Turkiet. Med disco har jag skrivit en bok och funnit någon som har exakt samma märkliga dragning till fotbollshistorik och exakt samma märkliga syn på det vackra med fotboll (en regnig och kylslagen 0–0-match mot Örebro, i strålkastarljus en sen höstkväll när guldet sedan länge är borta, på numera rivna Gamla Ullevi inför 5 000 åskådare). Personer som jag aldrig någonsin hade träffat utan BaraBen. Det finns många fler skribenter i den kategorin. Till det kan läggas alla de vänskaper som förvisso aldrig hört till BaraBen, men som jag heller aldrig träffat utan den där nya världen som öppnade sig.

Jag har inte varit aktiv skribent på ett par år, men den goa gängen och kontakten med de som kallar sig ”BaraBenare” finns kvar. Vi som en gång i tiden när Blogger inte hade någon funktion för att tidsinställa publiceringar av inlägg, gjorde upp publiceringsscheman när vi körde ”24 inlägg på 24 timmar” så att någon såg till att vara vaken och framför en dator (det här var långt innan smartphones kom till) alla hela klockslag under ett helt dygn för att kunna publicera inlägg. Vi som var så jävla bra att vi inte bara blev nominerade och kom tvåa i Aftonbladets stora bloggpris för sportbloggar 2008, utan också vann kategorin 2009. Framför proffsbloggare som Robert Laul, Simon Bank & Erik Niva och alla andra betalda sportjournalister. Vi som varje jul sedan ett par år tillbaka har julfest tillsammans. Där gamla BaraBenare dyker upp som man inte träffat sedan förra julfesten, men som ändå passar in precis som om man umgåtts varje dag det senaste året. Vi som hyllats på Journalistföreningens hemsida. Vi som arrangerat bortabussresor både norr- och söderut i landet. Vi som vunnit Supporterklubben Änglarnas supporterfotbollsturnering ”Rikets Änglar” (och på efterföljande quizkväll vunnit en hela vodka och två burkar Red Bull som blanddricka…). Vi som firat SM-guld och cupguld tillsammans. Och sörjt förluster tillsammans. Vi som ringt upp Pontus Wernbloom från en minibuss på väg upp till bortamatch mot Djurgården och bett honom ta ett gult och tackla dåvarande djurgårdaren Tobias Hysén av banan (och typ fått till svar att ”Arne Erlandsen hade blivit för sur på mig för att det skulle vara värt det”).

Det känns som att jag skriver en dödsruna, och på sätt och vis är det väl sant. BaraBen är inte på utdöende, men bloggformatet är. I dag finns det andra ”Web 2.0”-plattformar som tagit över det vi en gång levde på (att vara först och bäst). Men BaraBen är för mig så mycket mer än en blogg.

Kanske något helt annat än en blogg.

Konst med ett budskap – del 3

Här kommer tredje delen i en serie av okänt antal som presenterar intressanta och/eller snygga propagandaposters. Precis som för del 2 av ”konst med ett budskap” så kommer den här delen inte alls att handla om de teman som jag skrev om i föregående inläggs avslutning. Det blir inte demoniseringar av fienden eller kartor och flaggor—detta kommer istället i nästa del (right…)—utan en frisk blandning av andra teman, de flesta med ett skrämselbudskap, och ett par posters som jag missat att ta med i tidigare delar av serien.

Vi börjar med tre posters med exakt samma budskap till befolkningen på hemmafronten, nämligen att vara noggrann med (ljud- och) ljusdisciplin, ett inte helt okänt begrepp för alla som någon gång gjort lumpen. Nattetid syns även små ljuskällor väldigt bra i en övrigt mörk omgivning vilket kan vara förödande inte bara vid fronten utan även i den relativa säkerheten hemma i ditt hus.

Först ut är en storfavorit, Der Feind sieht Dein Licht! – Verdunkeln! (Fienden ser ditt ljus! – Mörklägg!, tysk, 1940) skapad av illustratören Otto Sander-Herweg. Postern visar ett brittiskt (syns på Royal Air Force-rundeln på vingens översida) bombflygplan (möjligen ett Bristol Blenheim, som dock inte främst användes för nattliga bombräder) med Döden ridandes på väg att kasta en klassisk bomb. Det enda målet han hittar är den ensamma figuren i den öppna dörren till ett upplyst hus i en i övrigt nedsläckt stad. Enkelt och träffsäkert budskap. Det samma gäller Licht sein Tod! (Ljus är (din) död!, tysk, 1944), här med ett amerikanskt bombflygplan som för med sig Döden till det enda upplysta fönstret. Den tredje postern på samma tema, gjord av Alexej Kokorekin, Свет в окне – помощь врагу! (Ljus i fönstret – stöd för fienden!, rysk, 1941) är nästan tydligast av alla med en helt mörk bakgrund som bara bryts av det upplysta fönstret. Här saknas dock personifieringen av fienden som de två tyska bilderna lyckats få med. Ljusdisciplin i städerna blev gradvis allt mindre viktigt och är nuförtiden helt verkningslöst i och med de teknologiska framsteg som tog sin början under andra världskriget med radarsystem, utrustning för mörkerseende och dagens satellitnavigeringssystem.

Här två posters utan gemensamt tema. Den första återknyter till förra delens tema om hur arbetarna där hemma är lika viktig för kriget som soldaterna. Big guns of the home front – action stations everyone (kanadensisk, 1941) lyckas riktigt effektfullt att koppla samman fabrikerna med vapnen genom att visuellt likna fabrikens skorstenar med två fartygspjäsers rykande eldrör. ”Action stations” är motsvarigheten till det svenska kommandot ”klart skepp” som innebär högsta stridsberedskap, vilket alltså även skulle gälla för arbetarna där hemma. Den andra postern är gjord av NSKOV, den nationalsocialistiska krigsofferförsörjningen, en organisation som gav råd och hjälp åt krigsskadade soldater. Budskapet Frontkameradschaft – Lebenskameradschaft (Frontkamratskap – livskamratskap, tysk, andra världskriget) visar hur de tyska soldaterna—vars ideal var emotionellt härdade, modiga, ambitiösa och uthålliga män—skulle kunna härda ut i krigets fasor. Känslomässigt stöd var ett typiskt kvinnligt ideal och som sådant inte helt okej för soldater. Men genom att maskera detta under parollen ”kamratskap” kunde soldaterna fortsatt vara maskulina och heterosexuella ideal. Detta dessutom över klassgränserna i det civila livet, med arbetaren och direktören vars kamratskap vid fronten blir ett kamratskap för livet.

Postern 美國侵略者必敗 (De amerikanska angriparna kommer förlora, kinesisk, 1951) härstammar gissningsvis från Koreakriget där Nordkorea med stöd av Sovjet och Kina stod på ena sidan, med Sydkorea med stöd av USA stod på andra sidan. Postern visar på styrkan i den kommunistiska alliansen genom de två soldaterna, en sovjetisk och en kinesisk, som motar bort de amerikanska angriparna med stöd av historieböcker. Där kan man läsa att Sovjet besegrade 12 miljoner tyska, italienska och japanska (bland annat) soldater under andra världskriget, medan Kina besegrade 8 miljoner soldater från den amerikanska imperialist-sponsrade Koumintang-regeringen under Chiang Kai-shek. Bara tio år senare skulle den sino-sovjetiska vänskapen vara som bortblåst. Den andra affischen är en riktig klassiker. On ne passe pas! (De ska inte passera!, fransk, 1918) är förvisso ordentligt visuellt snygg, men det är för budskapet den har blivit känd. Frasen, myntad av den franske generalen Robert Nivelle under slaget vid Verdun 1916, har kommit att bli både en anti-fascistisk politisk slogan—oftast i form av den spanska översättningen ”¡No pasarán!” som användes av den republikanska sidan under spanska inbördeskriget—och en vanlig fras i skönlitterära verk—vem tänker inte direkt på Gandalfs ”You shall not pass!” i Sagan om ringen av J.R.R. Tolkien (som var en första världskrigsveteran). Den tredje postern här, Превращение ”Фрицев” (”Fritz” förvandling, rysk, 1942), ingick i en stor serie likartade propagandaposters kallade ”TASS-fönster” (från den statliga telegrafbyrån TASS), skapade av tecknartrion Kukryniksy. Nummer 640 är lite speciell på så sätt att det var första gången som propagandan inte framställde de tyska soldaterna som onda utan istället ovilliga men tvingade framåt av Hitler. Postern i sig visar övergången från huttrande Fritz:ar (ett vanligt smeknamn för tyska soldater) via hakkorset till ett gravkors av björk. Dikten under själva bilden förtjänar att i sin helhet återges (fritt översatt):

Det här är inte vilt ylande djur
rusandes framåt i rasande fart,
Det här är Hitler-skapade formationer
sparkandes ”Fritz” österut.

Här, där alla fönster är en skottglugg,
Här, där döden gömmer sig i buskagen,
Här, efter att ha smakat på främmande mark,
Blir den bakom ljuset förda ”Fritz”
förvandlad till ett gravkors.

Och de tyska bastardernas död
är inte någon häxkrafts verk,
Det här är den Röda arméns
militära triumf!

Flygbladet Rich man’s war – Poor man’s fight! (tysk, 1944) användes mot allierade (och främst amerikanska) trupper i Italien, tillsammans med en mängd andra flygblad på samma tema. Uttrycket är gammalt och har belägg sedan åtminstone det amerikanska inbördeskriget, där både nord- och sydsidan till en början hade undantag i värnpliktslagarna som gjorde att rikare personer kunde köpa sig fria från krigstjänstgöring. Användningen har fortsatt även efter andra världskriget, till exempel i anti-krigsdemonstrationer under Vietnamkriget. Ur en propagandasynvinkel är det här kanske det mest ”sanna” budskapet, och ett budskap som ofta gäller än i dag. Även om det till största delen är en myt att de soldater som USA skickar och har skickat till Irak och Afghanistan främst kommer från fattiga familjer och till stor del saknar utbildning, så är de ändå ”fattiga” i jämförelse med personer i det militärindustriella komplexet som tjänar på krig.

Det sista temat är skräck. I just det här fallet att måla upp skräckscenarion som ska få befolkningen att välja rätt. Postern Enten eller (norsk, 1943 eller 1944) skapades av Harald Damsleth (som vi ska återkomma till, och som dök upp redan i del 2 med en värvningsaffisch) för Nasjonal Samling, det fascistiska norska parti under Vidkun Quisling som hade de ledande positionerna i det tyskockuperade Norge. Här ställs åskådaren intför två val. Antingen en strålande framtid som arisk—och naken…—kärnfamilj under Nasjonal Samling, med deras symbol som högt stående sol, eller en mörk framtid med svält och ond bråd död—dock med kläder—under den nedgående kommunistiska röda stjärnan. Damsleth överlevde kriget och återgick efter några års straffarbete till en bana som politiskt neutral tecknare med en mängd tomte-julkort på meritlistan. På liknande tema från första världskriget hittar vi It is far better to face the bullets than to be killed at home by a bomb (brittisk, 1915). En riktigt snygg poster, men man undrar ju om valet mellan två olika sätt att dö—av en kula i en lerig skyttegrav eller av en bomb i hemmet—var det bästa sättet att locka folk till att ta värvning? Vi avslutar med en sista poster från första världskriget: That liberty shall not perish from the earth – buy liberty bonds (amerikansk, 1918) visar, likt Damsleths affisch upp en skräckbild. New York står i brand, frihetsgudinnan är förstörd och fientliga bombplan cirkulerar över staden. Budskapet är enkelt: Vår frihet ska inte förgås, stöd krigsinsatsen genom att köpa krigsobligationer. Snyggt och kraftfullt.

• • • • •

I sista delen kan jag faktiskt utlova affischer som innehåller några av mina favoritmotiv, nämligen flaggor och kartor. På det även en mängd posters som har som främsta syfte att demonisera fienden. Håll utkik efter del 4, som bör komma inom det närmsta decenniet!

Om livet och om döden

Det här är egentligen inte texten jag borde skriva på just nu. Och det är egentligen inte texten jag vill skriva på just nu.

Jag har levt ett liv rätt långt från döden. Jag kan inte påminna mig om att jag någonsin har sett en död människa. Jag har inte varit på många begravningar. Min morfar när jag var för ung för att ha skapat några känslomässiga band till varken honom eller döden. Min farfar och min plast-farfar (som alltid var min ”riktiga” farfar) som jag, när de dog, inte stod speciellt nära. Min mormors död 2008 tog värst av mina far- och morföräldrar. Hon var en fantastisk människa och en ännu mer fantastisk mormor. Alltid givmild och positiv, hur jobbigt allt än var. Kanske som en bieffekt av att ha växt upp i Tyskland under brinnande krig. Att ha förlorat fem år av sitt liv (från 8 till 14) till ett överjävligt krig kanske bidrog till att hon alltid var mån om att alla vi barnbarn skulle få en fantastisk uppväxt.

Göteborg har alltid varit mitt hus, men Renbergsvattnet där hon bodde har alltid varit min trädgård. Där har jag kört fast med snöskoter ute i ingenstans och där har jag hoppat i höstackar på bonngården bredvid under sommaren. I total tid räknat har jag tillbringat långt mer än ett år där uppe. När hon dog förvandlades en del av alla känslor kopplade till Renbergsvattnet från något levande till statiska minnen. Det smärtar att hennes hus inte längre är en del av mitt liv. Sedan drygt ett år tillbaka delar min morbror, som dog alldeles för ung (46 år gammal), gravplats med henne. Jag gråter nästan aldrig, men när mormor och senare morbror begravdes tog tårarna aldrig slut.

Med undantag för min morbror har alla begravningar tagit farväl av någon som på ett eller annat sätt kunnat leva sina liv fullt ut. Men alla har likväl tagit farväl av någon som tillhört en äldre generation. Jag miste inga vänner i Backabranden till skillnad från många göteborgare ur min generation. Det närmsta jag kommit var en flyktig bekant som lämnade livet bakom sig förra året. Den smällen var hård, mest med hänsyn till de vänner som kände henne bättre än jag gjorde. Jag har aldrig behövt uppleva smärtan av att ta farväl av någon vän i min egen ålder. Förrän nu.

I söndags avslutade jag en fantastisk semester med att resa hem från Portugal via Köpenhamn för att hinna se Blåvitt spela borta mot Malmö. Visst, fotbollen de senaste veckorna har varit usel, men sett till alla övriga aspekter av livet hade det varit min allra bästa sommar någonsin. Vädret, festerna, människorna, resorna, upplevelserna. Sen ringde mobilen och Zeljko låg död på Sahlgrenska.

Bam. Sämsta sommaren någonsin.

Inte död rent tekniskt, eftersom de maskiner som höll honom vid liv inte kopplades ur förrän i dag. Men borta från mig, borta från sina vänner och borta från sin familj.

Fotbollen som alltid varit det kitt som hållit vår vänskap vid liv var inte särskilt viktig längre. Jag åkte förbi Malmö rakt hem till Göteborg. Där vi gick i samma gymnasieklass. Där vi gick på Blåvitt tillsammans och därifrån vi åkte på bortaresor tillsammans. Du var, precis som min mormor, alltid givmild och positiv. Jag skulle ljuga om jag påstod att vi var nära vänner. Men jag skulle också ljuga om jag påstod att vi aldrig delat sådana där ögonblick som man aldrig kommer glömma. Nu är de ögonblicken inte längre något levande, utan statiska minnen. Minnen jag inte har ljus nog att hitta när mörkret sänker sig över Göteborg för en stund, men över en kamrat och vän för evigt.

Fan.

Korrelation implicerar inte kausalitet

I allt från diskussioner kring politik till fotboll händer det att folk drar fram statistik och hävdar någon form av kausalitet (orsakssamband, där en orsak ger en verkan) genom att presentera statistik som visar på korrelation (samband mellan två olika variabler). Det kan vara saker som att den svenska ekonomin (variabel 1) gick i botten under kriserna 1990–94 och 2008–09 vilket sammanföll med att Sveriges regering (variabel 2) var blå. Denna korrelation skulle då påvisa kausalitet mellan orsaken (typ av regering) och verkan (ekonomisk status). Det är lätt att falla för denna typ av argumentation. Den finns överallt.

För att förklara varför korrelation inte nödvändigtvis implicerar kausalitet, kan man hitta en mängd fantastiska exempel på sidan Spurious correlations som visar på en mängd roliga samband mellan två olika variabler.

I nedanstående exempel ser man ett väldigt tydligt samband (korrelation) mellan antalet poäng som segrarna i Super Bowl gör, och antalet förare i tunga fordon som dör i kollisioner med stillastående föremål, år för år. Korrelation mäts på en skala från -1 till +1, där ändlägena visar på perfekt korrelation—att när något ökar så ökar (+1) eller minskar (-1) också det andra relativt sett lika mycket. Är korrelationen 0 finns inget enkelt sådant samband. För exemplet är korrelationen 0,81, ett rätt starkt samband.

Men det finns förhoppningsvis ändå ingen som skulle påstå att det finns en faktisk kausalitet, ett orsakssamband där det ena skulle ge det andra eller tvärt om. Tyvärr finns det mängder av andra korrelationer som påstås implicera kausalitet, när det finns något att vinna på det. Fall inte i fällan!

Om vad demokrati inte är

Man undrar ju lite hur det står till med samhällsutbildningen på Globala gymnasiet i Stockholm efter dagens fantastiska uppvisning av hur mycket man missat vad gäller att förklara för vissa elever vad demokrati är. Roligt blir det sen när man läser att Globala gymnasiet har fått ett stipendium för sin elevdemokrati för bara några månader sedan. Man kan ju undra om det är faktisk elevdemokrati, eller någon sorts elev-”demokrati” de har, eftersom flera uppenbarligen inte vet vad demokrati faktiskt innebär.

Ca tio procent av skolans 600 elever (enligt nätuppgifter), beslutar sig för att blockera SDU:s representant från att komma till skolan trots att han tillsammans med övriga riksdagspartiers ungdomsförbund är inbjuden dit. För att man tycker att Sverigedemokraterna är ett odemokratiskt parti.

Nej, Sverigedemokraterna är inte ett odemokratiskt parti. Precis som alla andra riksdagspartier så är de för ett Sverige där all offentlig makt utgår från folket, och där folkstyrelsen bygger på fri åsiktsbildning och på allmän och lika rösträtt. Det vill säga första paragrafen, första kapitlet, Regeringsformen—vår allra viktigaste grundlag—som formar Sveriges statsskick.

Nej, att föra en mer strikt invandringspolitik och en mer invandrarkritisk politik är inte odemokratiskt. Att med sin politik vilja gynna vissa grupper och då möjligen missgynna andra grupper vad gäller statligt stöd och annat är inte odemokratiskt. Det är ju vad politik går ut på oavsett vilket parti man studerar. Vissa vill gynna låginkomsttagare (och möjligen missgynna höginkomsttagare), vissa vill gynna småföretagare (och möjligen missgynna storbolagen), andra vill gynna etniska svenskar (och möjligen missgynna icke etniska svenskar). Men inte fan är det något odemokratiskt i något av detta. Det är möjligen en krass människosyn—men så länge man inte diskriminerar i frågan om att all makt ska utgå från folket och det där, så är det knappast odemokratiskt.

Demokrati—i en vidare definition där man även inkluderar till exempel folkets rätt att kunna informera sig tillräckligt för att utnyttja sin rätt att rösta demokratiskt—är däremot inte att tysta ett demokratiskt parti och därmed förhindra folket att informera sig tillräckligt.

Demokrati är inte att tio procent av eleverna bestämmer vad övriga nittio procent av eleverna ska få till sig för information.

Sen får man tycka vad man vill om Sverigedemokraterna. Personligen lockas jag inte alls av deras politik, av fler anledningar. Men det innebär inte att de inte ska få komma till tals.

Om kvinnohat, Twittermobb och häxor

Jag följer Twitter väldigt selektivt så jag slipper de flesta skitstormarna som blåser förbi. Men i dag var skitstormen kopplad till fotboll och dök därmed upp i mitt flöde. Det handlar så klart om ”Sexisthån mot landslaget” som SVT snappade upp. I ursprunglig form var det en bild på tio Twitterinlägg med mer eller mindre korkade uttalanden efter gårdagens damfotbollslandskamp. SVT har skurit ner det till fyra och dessutom maskerat namn och profilbilder som i den ursprungliga bilden var ocensurerade. Den sprids säkerligen fortfarande glatt på Twitter och Facebook och i alla andra sociala medier för att visa hur kvinnohatande, sexistiska och idiotiska dessa tio män är.

Och det kanske de är, även om jag tvivlar i ett par fall. Twitterinlägget ”När den Svenska truppen i damfotboll har middag med sina respektive så är det 40 kvinnor och 4 karlar….” är förvisso plumpt men likväl högst troligt varken korkat, kvinnohatande, sexistiskt eller idiotiskt. Snarare just ett försök till skämt som var ungefär lika roligt som genomsnittlig Norgehistoria eller blondinskämt. Rätt trist alltså, men inte heller Norge-/blondinhatande, sexistiskt/rasistiskt eller idiotiskt. Bara inte så väl genomtänkt.

Men det jag har svårast för är inte att vissa av Tweetarna är idiotiska och korkade (kan det ens vara en överraskning för någon att det finns oskarpa knivar i de flesta av lådorna i det här landet?). Det jag har svårast för de här ständiga ”uthängningarna” av vanligt folk, oavsett om uthängningarna drabbar fotbollssupportrar, folk med taskig kvinnosyn, förmodade rasister, folk som äter kött, folk som inte äter kött, folk som röstar på SD, folk som röstar på V eller vad det nu kan vara som sticker ut.

Är man så mycket bättre som människa om man hänger ut privata twitterkonton så att de tvingas stänga ner? Är det den härliga ”yttrandefriheten” man vill ha, då ger jag inte mycket för det. Står uthängningen i proportion till ”brottet”? Knappast. Tänk själv på de mer eller mindre korkade saker du sagt, de plumpa skämt du dragit eller de saker du sagt i vrede utan att egentligen mena det. Tänk på hur det skulle vara att få det exponerat för allmänheten utan någon som helst medföljande förklaring om att du som person faktiskt egentligen inte alls brukar säga så, att du var upprörd eller helt enkelt bara uttryckte dig jävligt korkat.

”Men de skriver ju det här på Twitter som alla kan läsa så då får de faktiskt skylla sig själva om de blir uthängda” verkar vara ett vanligt försvar. Ett försvar som inte ligger så jättelångt i från att säga att tjejer som våldtas får skylla sig själva för att de rörde sig i fel kvarter eller hade på sig fel kläder. När mobben går lös kommer alltid mer eller mindre oskyldiga att drabbas av enorma konsekvenser och i det här fallet är det till exempel det av mig citerade exemplet mer eller mindre oskyldigt.

Fan, låt folk vara idioter och/eller annorlunda än normen, även på Twitter. Man kan försöka tala vett med dem, men att hänga ut dem och låta Twittermobben attackera är inte många steg från att komma med högafflar och facklor och bränna kvinnor på bål bara för att de skiljde sig från dåtidens norm.