månadsarkiv: oktober 2008

Fy fan gånger tre

Postat av
Svara

Först och främst, den sista idioten är inte född, inte för att någon trodde det heller, men … Anna Takel sträckte sig efter sin mobil som trillat ner mellan bilsätena och råkade köra av vägen. Hon mejade ner två brevlådor innan hon fick stopp på bilen. Hon dömdes för vårdslöshet i trafik och fick dagsböter på 2 000 kronor. Och nu har hon fräckheten att ”tala ut” i Aftonbladet och klaga på det hela. Är hon helt jävla pantad eller? Hon ska bara vara förbannat glad över att hon kom undan med 2 000 kronor i böter och två förstörda brevlådor, istället för att ha ett liv på sitt samvete. Fy fan, vilken idiot.

• • • • •

I dag jobbade jag min vanliga ojämna söndag. Förra gången hade jag varit ute och festat vilket slutade på en svartklubb i Gamlestaden, som jag inte lämnade förrän vid 4-snåret. Hann sova en timme hemma innan jag jobbade. Det var inte kul. I dag jobbade jag inte bakfull vilket fick mig att inte tycka att det var så jobbigt. Fast mest av allt började jag inse hur bra jag hade det när jag läste den här texten i GT, om Shirin Shaker som först förlorade sin lillebror när hon var nio år gammal, vid 13 förlorade hon sina båda systrar i Backabranden (10 år sedan nu) och det senaste nyåret gick hennes mamma bort. Och så stod hon helt ensam i livet (pappan antar jag är borta sedan tidigare) vid 23 års ålder, utan några nära familjemedlemmar att vända sig till när livet är jobbigt, när det är livet lever, aldrig. Fy fan, vilket öde.

• • • • •

Jag fick en invite till Spotify i går. Det är ett program som streamar musik till dig, och där du kan söka bland en oerhörd mängd artister och album. Trevligt, och ett steg på vägen från musikbranchens förlegade metoder att sälja sina artister. Till priset av en reklamspot då och då är det ett väldigt prisvärt (om det ens går att säga det när det är gratis) program. Men. Även om det finns en oerhörd mängd artister och album så inkluderas, för tillfället åtminstone, inte Rammstein i en ”oerhörd mängd”. Vilket gör det omöjligt att skapa en bra playlist och därmed måste jag ändå använda andra metoder för att lyssna på musik. Fy fan, I-landsproblem.

Bombnedslag och tidningsuppslag

Postat av
4

Varför, varför, varför, varför är det omöjligt att laga mat utan att köket sedan ser ut som en miniatyrversion av Dresden den 16 februari 1945? Jag städade lite halvhjärtat i köket nu i helgen vilket ändå gav resultat i och med att det såg helt ok ut nu i början av veckan. Men så i dag bestämde jag mig för att göra minipizzor på polarbröd (så gott!), vilket i efterhand var ett enormt misstag. Det är tomatsås överallt, ostsmulor överallt, skinkbitar överallt och inte minst disk överallt. Ressel tycker att det inte är något problem för det är ju bara att fixa allt direkt efter att man ätit. RIGHT. Som om man orkar göra någonting alls när man sitter efter maten och pizza(/köttfärssås-/lasagne-/whatever-)koman slår in.

• • • • •

gute

Appropå Dresden, så kan det här vara ett av mest tragikomiska, sorgliga och ironiska fotografier som någonsin tagits. Den totaldemolerade staden i bakgrunden som ser ut att sträcka sig mot oändligheten är Dresden. Fotot är taget av Richard Peter någon gång 1946, och troligen har över ett år passerat sedan det nazityska Dresden bombades sönder och samman av britter och amerikaner i deras strategiska bombkrig som nådde till staden natten den 13/14 samt den 15 februari, vilket kostade runt 30 000 civila livet utan att nämnvärt inverka på tyskarnas militära eller industriella förmåga. Tragiskt och sorgligt. Vad är då det komiska och ironiska? August Schreitmüllers sandstensstaty i förgrunden, uppe på rådhusets torn, som blickar mot—och som med vänsterarmen gör en gest ut över—förödelsen, heter Güte – Godhet. Ironiskt så det förslår.

• • • • •

I morgon tar jag en day off från funktionalanalysen. Tisdagens 8–12-pass gick ganska bra fram till dess att föreläsningen drog igång. Då började jag bläddra i min fotbollsmagasinet Offside som jag hade tagit med utifall att jag skulle känna mig uttråkad. Jag blev sedan lite orolig när Kumlin plötsligt blev tyst och var tyst i säkert två minuter utan att varesig säga eller skriva något. Då trodde jag att om jag kollade upp från magasinet så skulle Kumlin och hela klassen stirra på mig. Som tur var hade han bara fastnat i ett av de trettiotal bevis som kursen tydligen innehåller. Phew.

Kaffe och annat beroendeframkallande

Postat av
1

Avellan frågade just om jag provat på ”sådant där kaffe” någon gång. Jag har aldrig förstått mig på kaffet och dess vidunderliga effekter. Svenskar är väl bland det folk i världen som dricker mest kaffe per person och år, men jag har efter 24 år ännu inte förstått vitsen. Visst kan en kopp kaffe vara gott efter maten, men herregud, det dricks ju kaffe till höger och vänster. Och inte fasen kan någon egentligen förklara varför. ”Det är gott”, yeah right, du har lärt dig gilla det. Varm choklad är minst lika gott.

Jag sitter här med kebabkoma efter den ojämna läsveckans obligatoriska kebabfredag. I dag var vi sexton personer som ockuperade Gibraltar Pizzeria—och som vanligt äter man alldeles för mycket. Fy fan. Aldrig mer. Förrän om två veckor då. Då sitter jag där igen och tar den maffigaste kebabpizzan. Men det kan vara bra att ladda upp med mycket mat inför kvällens Oktoberfest på Chalmers. Det blir nog bara ett par finare öl innan jag går hem och njuter av helgen med en film.

Att inse sina begränsningar

Postat av
Svara

Det var faktiskt ett tag sedan jag sov på en föreläsning, men i veckan hände det igen. Anledningen till att det var ett tag sedan är naturligtvis inte att jag lyckats övervinna sömnkänslan eller att föreläsningarna på något magiskt vis har blivit intressantare, nej anledningen är att jag insåg att det är skönare att sova hemma istället för i en för sömn icke särskilt lämpad—varken ergonomiskt eller ljusmässigt—föreläsningslokal. Jag insåg detta någon gång i under första året på Chalmers då jag för kanske femte föreläsningen i rad gick upp på morgonen, gick till någon sal i V-huset för en programmeringsföreläsning, och lade mig för att sova.

Men nu under masterprogrammets första trevande veckor har jag haft som mål att gå på alla föreläsningar. Detta gav slutligen resultat. Sömnmässigt då. Funktionalanalysen kan vara det tråkigaste jag någonsin läst (även om det är spännande att se Peter Kumlin rabbla upp fyra timmars oförståeligt svår matematik utan antydan till minnesanteckningar), och nu har jag gett upp. I måndags hade vi ett extrainsatt tvåtimmarspass, klockan 08:00–10:00. Jag somnade in strax efter rasten. Tisdagens mastodontpass 08:00–12:00 valde jag att sova hemma på istället. I dag gick jag efter halva passet.

Jag känner mig oerhört smutsig, men det känns som att en tyngd har lättat från mina axlar. Återigen är jag fri att hoppa över föreläsningar jag helt enkelt inte orkar med. Great success!

Den andra kursen jag läser är mycket roligare, den ger faktiskt något konkret, jag har lärt mig saker jag vet att jag kommer ha nytta av, och sist men inte minst, Patrik Albin är det största originalet som skådats på denna jord. Mer om honom någon annan dag kanske. Hur som helst känns det bra att veta att tidigare studenter som läst EMACS (Engineering Mathematics and Computational Science, jäääävligt flashigt namn) har börjat jobba som riskanalytiker i Sverige i något år innan de åkt till London och cashat in £10 000 i månaden på samma jobb…

Inte för att jag tror att det kommer sluta så för mig, men att drömma är gratis. Än så länge.