Jag har varit tyst ett tag nu. Inte direkt oväntat med tanke på vilket namn jag valde för den här internetdagboken. Men nu är jag på gång. Snart har jag tänkt skriva ett längre blogginlägg. Jag vet att ni har längtat.
På G.
Svara
månadsarkiv: september 2008
Om berusningskleptomani
I lördags gick jag upp klockan 04:00, eller ja, det är fel att säga eftersom jag var vaken hela natten. Hur som helst, klockan 04:00 började jag göra mig i ordning för avfärd till Solna med en buss som gick 05:00. I Solna såg jag en fotbollsmatch och sen åkte jag hem igen. Har som sagt lovat att det inte ska vara för mycket fotboll här så jag håller det kort.
Jag ska däremot berätta om alkohol och vad det har för inverkan på människans vilja att stjäla saker. Gärna helt onödiga saker. Låt oss kalla det berusningskleptomani. Jag har hittills arrangerat tre bussresor (med så kallad långfärdsbuss) för den där bloggen jag skriver på. Förra året tog vi en tripp till Helsingborg/Helsingör och en resa till Solna. I år alltså ytterligare en resa till Solna.
Folk blir lätt berusade (båda betoningsvarianterna…) på fotbollsresor. Den första resan, till ”Danmark” gick ganska bra ur kleptomansynvinkel. Det enda jag kan minnas att någon stal var ett billigt tetrapack vitt vin, av någon outgrundlig anledning. Det dracks inte upp utan lämnades istället på en parkering om jag minns rätt. Ska man stjäla något får man väl se till att ta något dyrare i alla fall, kan man tycka. Men nej, för berusningskleptomanin är sådan. Oförklarlig. Outgrundlig.
Den andra resan, den till Solna 2007, var värre. Det började redan på väg upp på en större rastplats vid Nyköpingsbro. Två av resenärerna var ovanligt hungriga (och berusade) och bestämde sig för att ta sig något rejält att äta. Att beställa en hamburgertallrik som alla andra var dock inte att tänka på. Man hade nämligen fått syn på en smörgåstårta inne i storköket. Så medan den ene försökte distrahera kökspersonalen smög sig den andre oerhört smidigt in genom dörren till köket… Vilket naturligtvis inte slutade med någon smörgåstårta (en jävla smörgåstårta!) men väl med en rejäl utskällning av en barsk kökstant.
Samma kille som försökte smyga sig in i köket valde sen att snatta lite från den intilliggande bensinmackens servicebutik. Så vad blev det? Något dyrbart? Kanske godis, dricka, eller något användbart? Nja. Det blev två porrtidningar (i dessa dagar då internetporren finns tillgänglig överallt). Två porrtidningar och en dunk motorolja. Ja, en dunk motorolja. Jag har än i dag inte fått någon förklaring för vad den var tänkt att användas till. Jag vill nog inte ha en förklaring heller. Väl hemma vid urstädningen av bussen fann vi ytterligare stöldgods. Det var en Shellflagga på två gånger tre meter. Användbart…
Lördagens resa började ganska lugnt med tanke på avresetiden, och jag noterade inga berusningskleptomaner på vägen upp. På vägen ner stannade vi till vid ett McDonalds utanför Norrköping för att käka lite. Där drog det igång. Ett par resenärer fick för sig att en röd matta som låg vid ingången, samt ett sådant där rött rep med öglor i mässing, nog var något de kunde ha användning för i framtiden. Visst låter det logiskt. Det slutade med att personalen ringde polisen och inom fem minuter var två polisbilar och en polisvan på plats (ytterligare en polisbil anlände några minuter senare) för att reda ut denna grova stöld. Som tur var löste det sig utan repressalier för någon.
Men jag förstår fortfarande inte det här med berusningskleptomanin. Den är uppenbarligen inte begränsad till fotbollssupportrar. Patrik-med-skägget har ju tagit med sig en ölkanna från en pub bara för att lämna in den i garderoben på nästa ställe, och sen hämta ut den igen(!), och om jag inte minns fel så lyckades Pissmannen en gång hitta en cykellampa i innerfickan på jackan, som han tydligen hade stulit under föregående kvälls utgång. Varför? Har någon något bra svar?
Skägget försvann
Jag rakade av mig mitt ståtliga skägg i dag. Jag hade haft det i ett par veckor nu och det började kännas som en del av mig. Men jag har insett att det är jobbigare att underhålla ett skägg än det är att underhålla ett icke-skägg. Så det åkte av för ett par timmar sen. Vilket innebär att jag halkar ner ett antal placeringar på Chalmerslunch-skägglistan, där Carl, Soda, Kung Fu och Patrik för det mesta slåss om förstaplatsen (tyvärr Kristina, ingen mention här, men det är du nog ganska nöjd med trots allt) men den senaste tiden faktiskt varit distanserade av mig.
Jag har i och för sig ändå ingen chans om Patrik skulle ta sitt förnuft till fånga och återvända till sin fantastiska Winter-of-the-Tomteskägg-2006-kreation som förmodligen aldrig kan slås av någon annan än just Patrik själv. Det är tjockt, heltäckande, långt, glansigt och lite rödaktigt—därtill en matchande matta på bringan—men ändå så välvårdat. Det är crème de la crème i skäggväg. Hade Oscarsgalan delat ut pris för skägg istället för film hade det varit i topp. Så bra var det.
Jag insåg att jag aldrig skulle komma upp till den nivån. R.I.P. skägget.
Graph Jam
Ett av mina stora intressen på Chalmers är att prokrastinera. Detta är en syssla som kräver att man har något som håller en borta från andra—oftast viktigare—sysslor. Thank god for the internet. Här är ett par vanliga sysslor:
- Kolla om det kommit en ny stripp på xkcd.com.
- Kolla om det kommit nya citat på warpdrive.se.
- Äta kebab.
- Kolla om det kommit nya fail moments på failblog.org.
- Surfa planlöst ett par minuter för att hitta en ny punkt till den här listan.
- Kolla om det kommit nya grafer på graphjam.com.
Ibland är det så illa att man inte hittar något att göra, och då måste man typ studera, eller så. Det är ganska dumt.
Här är ett möjligt bidrag till Graph Jam, som avslutning på dagen:
Att dö i ett svart hål
Det har väl inte undgått någon att vi allihopa strax ska dö i ett svart hål, i alla fall om man får tro kvällstidningarna. Å andra sidan har samma kvällstidningar i ett par år gett ett tillräckligt underlag av cancerframkallande substanser, aktiviteter och produkter för att alla egentligen borde vara döda i cancer redan.
Men är det bara jag som tycker att det vore lite coolt att sugas in i det där svarta hålet som partikelacceleratorn Large Hadron Collider eventuellt har en liten chans/risk (beroende på vad man vill) att skapa när de skickar protoner med nära ljusets hastighet mot varandra.
Jag menar, hur många är det som kan skryta om att de sugits in i ett svart hål? Det är nästan så att man borde packa väskan och dra ner till Genève för att ställa sig i kö utanför LHC. Kanske trycka upp t-shirtar med texten ”The LHC sucks” och så. Nån som är på?
Nygammal debutant
Att blogga är ju ganska 2005, eller så. Så varför börja nu? Jo, det här är det fina i kråksången. Jag har inte alls börjat blogga nu. Faktum är att jag bloggat sen just 2005, eller så. Till råga på allt så finns den bloggen kvar, och det är dessutom en väldigt populär blogg. Det säger jag utan att skryta, för det är faktiskt sant. Saken är dock den att det inte är min blogg, utan en samlingsblogg där ett antal hängivna supportrar till fotbollföreningen IFK Göteborg skriver krönikor, postar bilder och skriver rapporter, gemensamt och ofta utan att ha diskuterat igenom det med varandra.
I dag lade jag på just den bloggen—som för övrigt heter Bara Ben på Glenn Hysén, kort och gott Baraben, och har mellan 2 000 och 4 000 unika läsare per dag—upp en krönika om den utveckling som sker i fotbollseuropa för tillfället. Om den moderna fotbollen som riskerar att förstöra det som brukar förknippas med sporten, det vill säga folklighet och tillgänglighet. Har ni det minsta intresse för sport så rekommenderar jag faktiskt att ni läser den (shameless self-promotion), det är en av de bättre texter jag skrivit.
Men nu lovade jag Kristina tidigare i dag när jag berättade om mina planer att börja skriva på en helt egen blogg att det inte bara skulle handla om fotboll, så now for something completely different. Jag såg Arn – Riket vid vägens slut på bio i kväll. Tyvärr lever filmerna inte alls upp till bokserien, även om filmerna i sig egentligen inte är dåliga. Det är fint filmat, rekvisita och miljöer är riktigt bra, men det är liksom något med svensk film som gör att det inte funkar när det ska slås på den stora trumman. Gunvald kan briljera i en Beck-rulle och Josef Fares kan regissera en hyfsad nutidskomedi, men mer än så klarar inte svensk filmindustri av innan det blir fel, så fel. Jag trodde aldrig jag skulle säga det, men tacka vet jag Hollywood.