Jag rakade av mig mitt ståtliga skägg i dag. Jag hade haft det i ett par veckor nu och det började kännas som en del av mig. Men jag har insett att det är jobbigare att underhålla ett skägg än det är att underhålla ett icke-skägg. Så det åkte av för ett par timmar sen. Vilket innebär att jag halkar ner ett antal placeringar på Chalmerslunch-skägglistan, där Carl, Soda, Kung Fu och Patrik för det mesta slåss om förstaplatsen (tyvärr Kristina, ingen mention här, men det är du nog ganska nöjd med trots allt) men den senaste tiden faktiskt varit distanserade av mig.
Jag har i och för sig ändå ingen chans om Patrik skulle ta sitt förnuft till fånga och återvända till sin fantastiska Winter-of-the-Tomteskägg-2006-kreation som förmodligen aldrig kan slås av någon annan än just Patrik själv. Det är tjockt, heltäckande, långt, glansigt och lite rödaktigt—därtill en matchande matta på bringan—men ändå så välvårdat. Det är crème de la crème i skäggväg. Hade Oscarsgalan delat ut pris för skägg istället för film hade det varit i topp. Så bra var det.
Jag insåg att jag aldrig skulle komma upp till den nivån. R.I.P. skägget.