Ibland undrar man vilka stollar det är som jobbar på nyhetsbyråer och nyhetsmedia. Om de någonsin granskar rimligheten i bilder och bildtext.
Om obefintlig granskning av nyheter
Svara
månadsarkiv: mars 2011
S.C.A.B.?
Som supporter till ett fotbollslag med rätt många supportrar lär man sig snabbt att leva i en helt annan rättsvärld när man är på bortamatch. Främst när det gäller polisinsatser. Som laglydig medborgare utan prick i registret och med ett rätt balanserat förhållande till poliskåren är det ibland skrämmande hur snabbt man vänjer sig vid att bli behandlad som boskap och se andra bli behandlade som skit när man är i Stockholm, Helsingborg eller Malmö. Jag är den första att säga att det finns en del rötägg bland oss supportrar (precis som bland krogbesökare eller vilken grupp personer som helst), men det berättigar inte det svinaktiga beteende man ofta får se från polisens sida. Jag har sett i övrigt lugna personer bli brutalt nedtryckta i marken för att de visat långfingret, jag har sett poliser helt oprovocerat dunka en killes huvud i backspegeln på en polisvan, jag har sett ridande poliser storma fram genom täta folkmassor och jag har sett personer så när bli söndertrampade av hästarna. Och det här är tyvärr nästan vad man väntar sig. Varje gång.
Förra helgen var det final i Supercupen, Helsingborgs IF gästade Malmö och rätt många helsingborgare var på plats. Här är en av deras berättelser om den svenska polisen 2011. Det ska sägas att precis som i alla grupper finns det naturligtvis poliser som beter sig illa och att det därför är förståeligt om än inte acceptabelt att det ibland sker incidenter där poliser begår tjänstefel. Men det är inte engångsföreteelser och drabbar inte bara en eller ett par människor när polisen bevakar fotbollsevenemang. Det händer gång på gång på gång och drabbar dussintals och ibland hundratals människor.
Värst är just polisen i Skåne och allra mest den i Helsingborg där huvuddelen av alla huvudlösa fall av polisövervåld jag bevittnat sker. Det är ingen slump att den klassiska—i mer ljusskygga sammanhang—akronymen A.C.A.B. (All Cops Are Bastards) i supporterkretsar förekommer rätt flitigt i en lätt modifierad form: S.C.A.B.—Skåne Cops Are Bastards. Ibland är det förståeligt att man som polis reagerar lite kraftigare än nödvändigt när skränande och bråkiga fotbollssupportrar är ”motståndarna”, men ibland förstår man ingenting alls.
Ok, supportern är gaisare och som IFK:are ska jag rimligen skratta åt bilden men det går ju inte. Det är en fullständigt vansinnig bild av Sverige år 2009 (Helsingborgs IF–GAIS den 23 augusti). Där en—förvisso säkerligen överförfriskad och hetsande—supporter står på en sida om ett stängsel (med taggtråd överst) och uppenbarligen inte utgör någon fara för någon som helst människa på andra sidan (händerna är tomma). På den där andra sidan står en polis—han som representerar staten och som anses kunna hantera ett våldsmonopol—med arg min och sprutar pepparsprej genom stängslet mot supportern. Det går inte att ta till några undanflykter för att försvara eller ens förklara polisens agerande. Hade det hänt var som helst i Sverige, utom i samband med en fotbollsmatch, hade det blivit enorma rubriker. Som supporter skakar man bara på huvudet och muttrar något om vardagsmat.
När jag ser en högriskmatch, oavsett om det är i Göteborg eller på någon annan ort, är jag inte mest rädd för att råka illa ut på grund av motståndarsupportrar. Det är en risk man rätt enkelt kan minimera eftersom det i allmänhet är uppenbart när det är fara å färde av den anledningen. Nej, jag är mest rädd för att råka illa ut på grund av polisen. Det är en helt oberäknelig fara som kan dyka upp när som helst och hur som helst, utan att man har någon möjlighet att ta till några riskminimerande åtgärder. Det hjälper inte ens att vara säkerhetsansvarig för sin förening.
Hur jämställdhet misshandlas och vad vi gör i Afghanistan
Den 8 mars var det internationella kvinnodagen som ”firas”—vilket känns som ett rätt konstigt ordval i sammanhanget med tanke på vad den står för—för att uppmärksamma ojämställdhet och kvinnornas situation i världen. Ett hedervärt initiativ som jag dock inte riktigt förstår mig på, lika lite som Earth Hour som snart kommer att förpesta media (infaller den 26 mars i år). Allra mest tydligt för hur internationella kvinnodagen blir misshandlad av folk är följande TT-nyhet som kom i dag:
Kvinnodagen på ett fritids i Hemse på Gotland firades med att flickorna fick semlor och pojkarna fick vanligt mellanmål med knäckebröd och mjölk. Syftet var att särskilt uppmärksamma flickorna på kvinnodagen.
Händelsen har väckt starka reaktioner bland barnen och deras föräldrar. Nu backar rektorn som tänker ringa upp föräldrarna och be om ursäkt, skriver Gotlands Tidningar.
-Vi hade inte funderat djupt nog, säger rektorn Lekbir Belmhamdi.
Hur man hade funderat överhuvudtaget, kan man ju fråga sig. Bjuder man pojkarna på extra gott mellanmål alla övriga dagar eller vad var poängen med att agera ojämställt på jämställdhetsdagen?
Små pojkar som psykiskt misshandlas av sina fritidspedagoger på grund av en arvssynd. Är det någon som är det minsta förvånad om pojkarna på fritidsgården kommer att växa upp och med förakt spotta på begreppet ”jämställdhet” som i deras ögon kommer att förknippas med förfördelning av det andra könet?
• • • • •
Från Wiseman’s Wisdoms tar jag rakt av följande video som är ett av Försvarsmakten ihopklippt kollage av vad svenska trupper bland annat sysslar med i Afghanistan.
Mest intressant finner jag nästan sista klippet vara, där soldaterna står och visar på hur nära döden de faktiskt har varit. Ett par decimeter åt ena eller andra hållet och där står dem och skrattar döden i vitögat. En rätt naturlig reaktion så klart men ändå intressant att få se den från svenskar ute på en frivillig mission.
Om Louis Vuitton och Julian Assange
Ibland slår man sig bara för pannan när man läser om alla dumheter som storföretag får för sig. Senast i raden är Louis Vuitton som skjuter sig själva i foten när man stämmer danska konststudenten Nadia Plesner på 1,8 miljoner kronor för en välgörenhetsaktion. Danskan målade en svältande sudansk pojke hållandes i en chihuahua och en modeväska och sålde t-shirtar med trycket, köpte medicinsk utrustning och skickade denna till krisområdet Darfur för pengarna hon fick in. Då grep upphovsrättsriddarna in och ansåg att väskan på trycket var alldeles för lik en väska i Louis Vuittons kollektion och att det hela var kommersiellt. Nadia Plesner vägrade sluta sälja tröjorna samtidigt som företaget begärde 15 000 euro för varje dag som gick.
Till slut fick hon nog, klarade sig undan stämningen men blev tvungen att betala 100 000 kronor för sina advokater, och bestämde sig för att istället måla en tavla—kallad ”Darfurnica” efter Picassos berömda ”Guernica”—där bland annat pojken och väskan ingick, en tavla som sedan ställdes ut i Köpenhamn. För i konstnärlig samhällskritik måste man väl ändå kunna få skildra en väska som eventuellt kan liknas med en väska som Louis Vuitton har designat? Naturligtvis inte. Det blev ytterligare 5 000 euro för varje dag tavlan visades—oavsett om det var på galleriet eller på Nadias hemsida. Under tiden lyckades Louis Vuitton få igenom sin stämning i nederländsk domstol som i upphovsrättsliga fall tydligen har rätt att snabbköra domstolsförhandlingen utan att anklagad part är närvarande. Plötsligt fick Nadia bara ett brev med stämningsbeloppet som fortsatt tickade på för varje dag. Nu är det uppe i nästan 2 miljoner kronor.
Primo, vad tycker Louis Vuitton att de får ut av sitt agerande? Oavsett om de har rätt eller ej måste ju någon inse att det här bara blir enormt usel PR för ett företag och en koncern (med bland annat följande varumärken: Moët & Chandon, Dom Pérignon, Krug, Glenmorangie, Bulgari, Christian Dior och TAG Heuer) att stämma någon som kanske använder deras varumärke för att samla in pengar till välgörenhet. Stämningsbeloppet är dessutom en piss i havet för Louis Vuitton. Hade man tänkt smart hade man istället gått in och sagt att man skänker motsvarande summa som Nadia Plesner lyckas skramla ihop till samma välgörenhetsmål, Darfur. Det hade också varit en piss i havet men gett enormt positiv PR. Istället tar man fram elefantbössan, kollar sig omkring och hittar fem tår rakt under sig som man sedan skjuter bort. Secundo, vad är det för sjukt rättssystem i Nederländerna som kan döma folk utan att de haft en enda möjlighet att uttala sig i saken och försvara sig själva?
• • • • •
Det här känns ju också som ett bra rättssystem. Efter att ha skummat igenom förhörsprotokollen i Assangegate (pdf) är det lätt att dra två slutsatser. Assange är en riktig kuf som kanske inte är mest lämpad att leda något korståg mot Hemligstämpeln (med stort H) genom Wikileaks. Och Assange har inte gjort något som med neutrala glasögon på kan klassas som brottsligt. Men han kommer naturligtvis att bli fälld eftersom svensk media, svensk polis och svenskt rättsväsen hetsat upp sig så mycket över fallet att det kommer vara omöjligt att klara av en friande dom. Det är förmodligen ingen stor komplott som länge planerats högt där uppe i politiken som de mest Assangeälskande skarorna tror, det är bara ett exempel på någon av tre följande ”lagar”:
- When you start accusing everyone of being in on a conspiracy, you shouldn’t be surprised if they decide to confirm your paranoia by banding together against you.
– Användaren khaosworks på engelska Wikipedia - If enough people act independently towards the same goal, the end result is indistinguishable from a conspiracy.
– Användaren Extreme Unction på engelska Wikipedia - Sufficiently advanced incompetence is indistinguishable from malice.
– Clarks/Greys lag
Recension av Midvintermörker
I ett försök att hålla uppe aktiviteten lite bättre tänkte jag börja recensera media. Främst böcker men kanske även film och annat. Eftersom jag i möjligaste mån försöker undvika vanity här på bloggen—dagen då jag publicerar ett ”dagens outfit”-inlägg avgår jag—kommer det i huvudsak att vara facklitteratur, dokumentärer och liknande som blir föremål för mitt granskande öga. Därför börjar jag så klart med att recensera lite skönlitteratur.
• • • • •
Bloggaren Lars Wilderäng som driver Sveriges största blogg om ekonomi och finans, Cornucopia?: evig tillväxt i en ändlig värld?, gav för en vecka sedan ut sin debutroman Midvintermörker. Det är en technothriller som i Förlag Ängsjödals pressmeddelande beskrivs med följande meningar:
Ett svar på frågan om vad som skulle hända om den svenska Försvarsmakten idag skulle ställas inför sin främsta uppgift, nämligen att försvara Sverige mot främmande makt, ges i den nyutkomna romanen och technothrillern Midvintermörker. I högt tempo utspelar sig handlingen till större delen under ett dygn med start annandag jul 2012. Bland de miljöer som skildras i boken hittar man bland annat Gotland, Malmö och Karlsborg och man får följa allt från såväl landets improviserade ledning till militärer, poliser, män och kvinnor som sätter sina liv på spel.
Efter att nästan ha sträckläst boken nu i veckan tänkte jag därför ge mig in i recensionsbranschen för första gången sedan… gymnasiet? Bakgrunden till boken är Lars Wilderängs kritit mot Försvarsmaktens successiva och planlösa nedrustning och ett blogginlägg från 2009 om ett möjligt anfall mot Sverige. Inlägget fick massiv positiv kritik och Wilderäng bestämde sig därefter för att skriva en välresearchad thriller om något liknande. Eftersom jag står på samma sida (se till exempel mitt tidigare blogginlägg Om ”nyheter” och våra grannar i öster som mycket var en följd av ett inlägg jag läste på just Cornucopia?) är jag kanske partisk men även om man inte håller med om hans analyser är Midvintermörker värd att läsa.
Först och främst är det svårt att inte göra en jämförelse med trilogin Operation Garbo som behandlar ett sovjetiskt anfall mot Finland och Sverige i ett läge där Sovjetunionen är på väg att splittras på grund av inre stridigheter. Nu har Lars Wilderäng enligt egen uppgift faktiskt inte läst Operation Garbo (fy, se till att göra det genast om du nu av någon outgrundlig anledning skulle råka läsa det här!) vilket gör att de likheter som finns är av rent slumpmässig karaktär. Hela boken andas dock väldigt mycket Garbo, vilket ska ses som en klart positiv jämförelse då jag personligen tycker att trilogin står ut klart i mängden av technothrillers.
Vad jag däremot saknar lite är den större bilden även om det finns vissa inslag av storpolitik även i Midvintermörker. Det kan naturligtvis vara ett medvetet drag—eller lär snarare vara så—och jag kan tänka mig att många potentiella läsare föredrar att boken i mångt och mycket enbart är en skildring av de enskilda människornas öden. Det är mer en personlig reflektion mer än någon kritik men kan samtidigt vara bra att veta om man följt Wilderängs blogg, läst om de många storpolitiska skeendena och trott att boken skulle vara en sorts framtidsförlagd fiktionalisering av detta. Så är det inte. Här är det den lilla människan som är i fokus.
Bokens största förtjänst är i min mening de detaljerade beskrivningarna av både städer, terräng, militärterminologi och -kommunikation. Att läsa ”State lamb zero-zero-two plus, below Bingo, will pancake Visby” kanske inte är så lättförståeligt men det ger definitivt en rejäl touch av verklighet och en känsla av god research till berättelsen. Även om den mesta lite mer krångliga kommunikationen förklaras även i enklare ordalag kan det ibland vara svårt att hänga med i exakt vad som menas. Det gör dock inget för storyn som helhet och man klarar sig gott utan att förstå allt, men om man gör det får boken så klart ytterligare en dimension.
Rent berättelsemässigt följer Midvintermörker den rätt väletablerade mall för technothrillers som finns där man följer ett flertal personer genom boken, från meniga soldater och befäl till civila och politiker. Här kan det ibland kännas något rörigt och det finns inte någon karaktär som man riktigt ordentligt fäster sig till på samma sätt som i exempelvis (återigen) Operation Garbo eller Tom Clancys Röd storm. Samtidigt är det kanske en fördel då man är helt ovetande om vilka öden som kommer drabba de karaktärer som introduceras.
Rent litterärt är det inget briljant språk men inte heller något som irriterar en—även om det fanns ett par saker som ibland stack till lite när man läste, bland annat ett par onödiga upprepningar (som att skriva förtydligandet ”på Lovön norr om Drottningholm” för att sedan fyra meningar senare upprepa samma ”på Lovön norr om Drottningholm”) och vissa favoritmetaforer som upprepades lite för ofta (”världen exploderade” är ett exempel). På det stora hela är det dock inget som gör att man tappar fokus. Detaljbeskrivningarna är talrika där de behövs och saknas där de inte behövs. Tillsammans med avsaknaden av långa ”konstnärliga” och ”filosofiska” utläggningar (som är mitt favorithatobjekt i böcker) blir boken väldigt lättläst och därför väldigt svår att lägga ifrån sig.
Kort och gott gedigen läsning som rekommenderas till alla technothrillerfantaster och säkerligen till många andra också. Väl värd de dryga 200 kronorna som den kostar (se Cornucopia? för information om var boken kan köpas).
• • • • •
Som av en slump släppte Anton Kristiansson rätt nyligen en ny låt, ”Atomvinter”, med tillhörande musikvideo som direkt får mig att associera till boken. Både genom titel och tema i den snyggt filmade musikvideon.
Om Olof Palmes härliga vänner
Johan Norbergs senaste krönika i Metro är—även om den inte egentligen presenterar något nytt—läsvärd och högaktuell i dessa tider när det varit både årsdagen av mordet på Olof Palme och många som anser att Alliansens utrikespolitik är tandlös. Olof Palmes vurmande för frihetskämpar, och antipatier mot imperialistiska tendenser och diktaturer—som i Vietnamkriget, Francos Spanien, apartheid i Sydafrika och Pinochets Chile—är vad många verkar sakna. Någon som ryter till mot USA och vågar kalla diktaturer för ”satans mördare”.
Problemet är bara att dessa goda sidor vägs upp med marginal av Palmes Sverige och Palmes mycket härliga vänskap med många härliga vänner. Här är ett par exempel:
- I rädsla att stöta sig med Sovjetunionen ansågs kritiken av vår forna granne i öster vara felaktigt uppmålade ”djävulsbilder”. Sverige sysslade ”inte med anti-sovjetism”, anti-amerikanism gick dock uppenbarligen bra. Att starkt ta ställning för av USA förtryckta länder var ett signum, men han kritiserade starkt ”den korstågsanda i syfte att befria Östeuropa som härskade på konservativt håll i väst”.
- En nära vän till Olof och Lisbet Palme var Robert Mugabe och hans fru Sally. Det kan ju tyckas vara rätt naturligt eftersom Mugabe faktiskt från början var en frihetskämpe under den vita mannens förtryck. Samtidigt en frihetskämpe som inte skydde några medel för att få oppositionsledare att ”försvinna” eller för att vinna ”demokratiska” val.
- Palme beskrev hur Ayatolla Khomenis regim efter den islamiska revolutionen ”bygger upp sina demokratiska institutioner med pedantisk noggrannhet”. Samma Iran som med pedantisk noggrannhet avrättade nästan 8 000 politiska fångar mellan 1981 och 1985.
- När Pol Pot och de Röda khmererna tog makten i Kambodja var det enligt Palme och Fidel Castro ”en stor seger för folkens rätt att bestämma över sitt eget öde”, som det så fint hette i en gemensam kommuniké från de båda. Det var ett fruktansvärt jävla öde kambodjanerna bestämde sig för.
- Fidel Castro ja, ännu en förtryckarvän till Palme som hyllades (med ”stor sympati och ömsesidig förståelse”) samtidigt som hans kubanska föregångarförtryckare, Fulgencio Batista (stödd av USA), naturligtvis fördömdes.
- En annan som Palme kallade sin vän var Abdessalam Jalloud, dåvarande premiärminister i Libyen—se där!—och nära vän till—trumvirvel—Gaddafi. En Jalloud som efter den libyska revolutionen på order av Gaddafi tog sin en liten resa till Peking för att försöka köpa en atombomb av kineserna för 100 miljoner dollar så att man kunde ”lösa den arabisk-israeliska konfliken en gång för alla”. Härlig vän!
- Med den östtyske diktatorn Hoenecker talade Palme om fred, försoning och vänskap. Han glömde dock av att tala om frihet, demokrati och oviljan att bli skjuten av sina landsmän när man vill lämna landet.
Han försökte kanske ärligt stå på de förtryckta folkens sida—i Nordvietnam, Kambodja, Libyen, Tanzania, Östtyskland, Iran, Zimbabwe, Kuba och Etiopien—men i verkligheten stod han på de socialistiska, marxistiska och kommunistiska förtryckarnas sida. Om han inte var medveten om det borde han ändå varit det. Olof Palme är måhända Sveriges mest karismatiska statsminister genom tiderna. Men han är också den mest hycklande.
• • • • •
Dessutom höll han på Djurgården.
Du har inte rätten att döma mig
Charlie Sheens liv kanske inte är A-ok för tillfället—om det ens har varit det på väldigt, väldigt länge—men ibland är han jävligt träffsäker och radiointervjun han gav till skvallersajten TMZ för en vecka sedan är magisk, fantastisk … episk. Lyssna på den här (mp3). Sheen är uppenbarligen den verkliga världens motsvarighet till Barney Stinson från tv-serien How I Met Your Mother—med en twist.
Mycket är episkt bara för att det är så jävla roligt, som följande:
– Are you gonna announce your new tattoo here on air?
– Yeah, why not? ’Cause it’s just pure… pure and complete gnarlyisms. Yeah, I sat with two—hey, coincidence—F-18, the Top Gun, radical fire, napalm dropping pilots in my movie theater watching the attack sequence, the chopper attack sequence on the beachhead to go surfing because they wanted to and those people were in their way. And I was getting a tattoo during the death from above. And it was a… it’s the banner from the death card that Kilgore is throwing on his victims. But there’s also, falling from it, is the apple from The Giving Tree. There’s my life. Deal with it. Oh, wait! Can’t process it. Losers! Winning! Buh-bye.
Lite mer förvånande är det även mycket som är episkt för att det är så jävla sant:
– Later we’re going to get into Apocalpse Now, but what comes to mind is when we were there a few weeks ago watching it in your home theatre when Colonel Kurtz is saying ”You can kill me…”
– ”You have the right to kill me, but you do not have the right to judge me.” Boom. That’s the whole movie. That’s life. That’s life, there’s nobility in that, there’s focus, it’s genuine, it’s crystal and it’s pure and its available to everybody. So just shut your traps and put down your McDonald’s, your magazines, your Us Weekly, your TMZ and the rest of it and focus on something that matters. But you can’t focus on things that matter if all you’ve been is asleep for forty years.
Här kommer vi till pudelns kärna i frågan om allt som är fel med Sverige. Folk går omkring och dömer människor, hela tiden. Istället för att koncentrera sig på sin eget liv, på något som betyder någonting. Främst döms människor som lyckas. Det är inte hjärt- och kärlsjukdomar som är vår tids stora folksjukdom, det är avundsjukan. Avundsjukan som önskar att de som lyckats ska få det sämre och avundsjukan som talar om för de framgångsrika att de inte är värda framgången. Media är inte sena på att hälla bränsle på elden när de egentligen borde koncentrera sig på annat.
(Som historikern Knut Carlqvist en gång sagt: ”Svenska medier har aldrig insett, att deras uppgift är att hålla ett öga på staten och på makten. De tror, att deras uppgift är att uppfostra folket.”)
• • • • •
När inkomstskillnaderna ökar är det enligt gemene man för jävligt. ”De där uppe i toppen” tjänar ännu mer äckliga pengar medan ”vi här nere på botten” knappt får något alls. Ja, så kan man se det. Om man fokuserar på det oväsentliga. SR skriver att OECD rapporterar om inkomstskillnader—i populärmedial vokabulär något som brukar benämnas ”klyftor”—som ökat snabbare i Sverige än i andra I-länder. Ramaskri! Eller så koncentrerar man sig på det som faktiskt betyder något, sin egen inkomst. Då visar det sig att 70 % av befolkningen har fått en tydlig ökning i disponibel inkomst. De 10 % som tjänar minst (under ungefär 100 000 kr/år, jag till exempel) är de enda som fått en märkbar minskning i disponibel inkomst. Med andra ord har i princip alla som förvärvsarbetar en oförändrad eller ökad disponibel inkomst. Det fåtal som minskat sin inkomst är rimligen till stor del (frivilliga) deltidsarbetare, studenter och andra som av olika anledningar valt att inte jobba fullt ut (enligt SCB har den genomsnittliga disponibla inkomsten för arbetslösa, sjuka och pensionärer ökat så den gubben går inte).
Att nästan alla får det bättre är inte gott nog när folksjukdomen slår till och pekar på att vissa har fått det ännu mer bra än andra. Men ju mer man pekar uppåt, rynkar på näsan och fnyser åt andras välstånd desto mindre tid har man över till att förbättra sitt eget.