Det började med att jag på en inflyttningsfest träffade en i London boende kompis på visit i hemstaden Göteborg. Det här är en av få killar i min ålder som prenumererat på morgontidningar relativt reguljärt (eller vad man nu ska säga). Det är inte så många 80-talister som gör det nuförtiden när allt man behöver veta finns på nätet (eller så tror vi i alla fall det). Han läste främst Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet, svenska tidningar som de flesta inser håller lite högre klass än allt annat skräp. Vi kom in lite på den brittiska och internationella pressen och vilka enorma skillnader det finns där gentemot den svenska. Inte bara neråt mot skräpet—där Aftonbladet och Expressen ändå håller relativt hög nivå i jämförelse med till exempel brittiska The Sun—utan även uppåt där inte ens DN och SvD håller speciellt hög klass i jämförelse med till exempel The New York Times, Frankfurt Allgemeine Zeitung och The Times.

Sedan jag började läsa International Herald Tribune (NYT:s internationella upplaga) har jag blivit ruskigt medveten om vilket jävla skämt till nyhetsflöde som en vanlig Svensson tar del av. Går man in på Aftonbladets nätupplaga i detta nu får man en vädernyhet (artikel), en nöjesnyhet (video, artikel och liverapportering), en till nöjesnyhet (artikel, bildspel och relaterad artikel), en ekonomi-/nöjesnyhet (fyra artiklar inlånade från E24) och därefter kommer den första ”riktiga” nyheten om upploppen i Tunisien. Expressen är ungefär lika dåliga även om de faktiskt har Tunisiennyheten överst för tillfället. Ytligt verkar DN och SvD vara seriösa tidningar och visst är det ett Grand Canyon till våra nöjesblaskor men när man läser till exempel då IHT eller kanske BBC, CNN eller liknande så undrar man vilken ankdamm våra svenska journalister lever i.

Mitt första stora ögonöppnande var en artikel i IHT om hur två iranska kärnfysiker utsatts för mordattentat där okända motorcyklister åkt upp till deras bilar, placerat bomber på dessa och sedan detonerat bomberna på avstånd för att därefter försvinna. Jag vill minnas att det även i svenska medier rapporterades lite kort om att det iranska kärnvapenprogrammet hade utsatts för datorvirus, men när det här hände skrev det ingenting. Inte en artikel. Eller jo, i efterhand ser jag att Sydsvenskan publicerat en liten notis från TT-AFP-Reuters. Annars har det varit helt knäpptyst om en rätt allvarlig serie händelser där—det är svårt att tänka sig några andra—Israels Mossad (med möjlig hjälp av USA) mördar iranska kärnfysiker (det här var inte första gången) och på andra sätt försöker störa Irans kärnvapenprogram. Istället får vi läsa om Björn Ranelids medverkan i Let’s Dance och hans bråk med Peter Englund (som visserligen är rolig läsning)…

Det finns fler exempel på svensk medias underlägsenhet, det räcker i princip med att ta valfri artikel från IHT. Häromdagen publicerades en text om Europas och eurons ekonomiska framtid, ”Can Europe Be Saved?” (notera att det är åtta sidor). Får vi någonsin se något sådant djuplodande ens i DN?

• • • • •

En sådan relativt stor nyhet som svenska medier inte rört vid med tång, trots att det i högsta grad berör oss, är det ryska köpet av fyra stora landstigningsfartyg (i storleksklass Stenas Tysklandsfärjor) från Frankrike. Den överlägset största vapenaffären någonsin mellan Ryssland och ett Natoland. En bra sammanställning av vad detta kan innebära för svensk del fick jag länkad nyligen: ”Ryssland dubblar sina marina invasionsstyrkor”. Detta skriver alltså svensk media inte ett skit om. Helt tyst utom en rätt ouppmärksammad artikel i DN där kristdemokraten Mikael Oscarsson oroar sig för säkerheten i Östersjöregionen. Näst intill-tystnaden blir extra konstig när man i artikeln faktiskt skriver att

USA, Finland och de baltiska staterna har debatten varit intensiv sedan den fransk-ryska vapenaffären presenterades på julafton.

Varför är det helt tyst i Sverige då? Vi har kust mot samma hav som Ryssland. Finland är vårt broderland och en båtresa bort ligger Estland, Lettland och Litauen—länder som vi tidigare har tagit emot båtflyktingar från (som vi sen folkrättsvidrigt utvisat, obildade sluskar får söka på ”baltutlämningen”). Om dessa länder är oroade har vi all anledning att vara det. Deras öden påverkar oss både direkt och indirekt.

Naturligtvis är inte köpet den enda anledningen till att vara vaksam österut. Läser man runt lite mer bland länkarna i inlägget finner man att ryssarna har ökat anslagen till krigsmakten med 60 %, hur extremismen frodas i de ryska befälsleden—med överstar och viceordförande i Statsduman som vill kärnvapenbomba Tjetjenien, översvämma Storbritannien(!) och återerövra Finland, Polen, Vitryssland och Ukraina, för att ta det mindre kontroversiella (läs Wikipediaartikeln om Vladimir Zjirinovskij och förundras)—och hur det gång på gång sker rätt allvarliga incidenter i vårt närområde som inte uppmärksammas i Sverige.

De baltiska staterna sitter i ett ryskt järngrepp och är i princip beroende av deras välvilja för att överleva. Precis som man gjorde med Ukraina för inte så länge sedan kan man helt enkelt trycka på en knapp och strypa el-/gas-/oljeförsörjningen för att få sin vilja igenom. Och med en jättestor rysk minoritet i Baltikum som Ryssland anser vara förtryckta av respektive stat (vilket har utnyttjats gång på gång sedan Sovjets sammanbrott, någon som till exempel minns rabaldret kring den estniska bronsstatyn för ett par år sedan?) finns det ett fullt ”legitimt” skäl för Ryssland att helt sonika se till att baltstaterna åter hamnar under ryskt ”beskydd” för att ”i fredsbevarande syfte förhindra antiryska strömningar” (eller annan motsvarande härligt förskönande beskrivning).

Den osäkra situationen i öster är egentligen inte någon nyhet som har blossat upp nu den senaste tiden. För fyra år sedan skrev jag följande inlägg på Flashback Forum och jag kan inte påstå att läget har förändrats till det bättre sedan dess:

Många pratar mycket om hur vi har ett så säkert världsläge i Sveriges närhet just nu. Många pratar mycket om hur Ryssland är så snällt nuförtiden. Vad döljer sig egentligen bakom den fina fasaden? Vet någon egentligen?

Freedom House rankar Ryssland på samma nivå som bland annat Algeriet, Iran och Pakistan när det gäller politisk frihet och mänskliga rättigheter (eller avsaknaden av sådana). Ett Ryssland där Putin mer och mer framstår som en envåldshärskare som köper upp TV-kanaler och censurerar tidningar om det som förmedlas inte passar. Gränsfördrag med t ex Estland och Lettland har man nekat att skriva på. Georgien nämndes faktiskt i tråden. Man försökte påverka valutgången i Ukraina åt ”ryskt håll”. Man har stora minoriteter (och även majoriteter på vissa ställen) ryskättade i sina grannländer, liksom intressen i annat. I tjetjenien för man ett krig man aldrig kommer att vinna. Separatister terroriserar lite var de vill.

Nej, jag tror inte att Ryssland kommer att anfalla oss, och jag sitter här, ytterst bekvämt på västra stranden av Östersjön (och ännu längre bort därtill), men likt så många sagt så många gånger i den här tråden så var det ytterst få som tio år innan andra världskriget bröt ut trodde att något skulle hända. Men man måste alltid kalkylera för det värsta, och i värsta fall så kommer fler och fler utbrytarrörelser att gro i Ryssland, som kommer att tvinga fram ännu fler småkrig i tjetjensk skala. Sen ser Putin eller hans efterföljare chansen, ”om omvärlden ändå inte reagerar på dessa ”övergrepp” mot områden som till stor majoritet har en befolkning med etniskt icke-rysk bakgrund, varför skulle de då reagera om vi även anser oss äga rätten att ”återta” områden i t ex baltstaterna som faktiskt befolkas av en majoritet eller stor minoritet med etniskt rysk bakgrund?” Sen står vi där, med ett instabilt Ryssland på andra sidan Östersjön. Då sitter jag inte lika bekvämt längre.

Någon form av skräckbild av framtiden? Ja, det är möjligt. Men vad är det som säger att det inte kommer att hända? Varför skulle just den händelseutvecklingen vara så osannolik? I samma tråd, ett par inlägg efter mitt finns det en rätt intressant framtidsgissning på temat som alltså är gjord i november 2006. Den inleds så här:

Året är 2008: Det ryska foket kräver att grundlagen ändras så att Putin kan sitta kvar på livstid och så kommer det att ske.

Året är 2010: Vitryssland och Ryssland enas 9:e maj 2010En gigantisk militär parad hålls i moskva för att fira segern över nazisterna och för unionen mellan brödra folken , ryska folket är mer enat än nånsin och Putin funderar på att bli Tzar

Året är 2012: Spänningen når klimax mellan Ryssland och Georgien vilket leder till ett redan planerat krig från rysk sida och Georgien faller på mindre än 2 veckor, signalen är tydlig till dom gamla ex soviet länderna , Kreml’s way or the highway!

Med facit i hand kan man konstatera att Putin visserligen inte ändrade någon grundlag för att sitta kvar som president på livstid, han nöjde sig med att fixa fram sin marionett Medvedev till den positionen och tog själv premiärministerrollen. Inte heller har Ryssland enats med Vitryssland (även om de sedan länge samarbetar i den så kallade Unionsstaten) men istället för militärparad höll man 2009 den största militära övningen—Zapad-09 (Väst-09)—sedan kalla kriget i samarbete med just Vitryssland. Den sista och minst troliga (sett med ögon från 2006) av de tre punkterna är faktiskt den som i princip slagit in (fyra år i förväg).

Nu blev det väldigt långt och kanske lite osammanhängande också. Poängen är inte att vi ska sitta och skita ner oss av rädsla för att ryssen ska tränga över gränsen i morgon. Poängen är att svensk media och svenska politiker i en oerhört hög grad verkar tiga ihjäl det faktum att vi har en otyglad björn på andra sidan Östersjön. Där politiska mord tillhör vardagen, där de militära styrkorna kraftigt förstärks, där man provocerar och konspirerar och där man inte drar sig för någonting. Det betyder fortfarande inte att vi ska sitta och skita ner oss av rädsla för att ryssen ska tränga över gränsen i morgon. Men det finns många obesvarade frågor (vad ska ryssarna ha all landstigningskapacitet i Östersjön till?) som på sina håll har väldigt obekväma svar. Av detta hör vi nada. Var är den säkerhetspolitiska diskussionen?