Att blogga är ju ganska 2005, eller så. Så varför börja nu? Jo, det här är det fina i kråksången. Jag har inte alls börjat blogga nu. Faktum är att jag bloggat sen just 2005, eller så. Till råga på allt så finns den bloggen kvar, och det är dessutom en väldigt populär blogg. Det säger jag utan att skryta, för det är faktiskt sant. Saken är dock den att det inte är min blogg, utan en samlingsblogg där ett antal hängivna supportrar till fotbollföreningen IFK Göteborg skriver krönikor, postar bilder och skriver rapporter, gemensamt och ofta utan att ha diskuterat igenom det med varandra.

I dag lade jag på just den bloggen—som för övrigt heter Bara Ben på Glenn Hysén, kort och gott Baraben, och har mellan 2 000 och 4 000 unika läsare per dag—upp en krönika om den utveckling som sker i fotbollseuropa för tillfället. Om den moderna fotbollen som riskerar att förstöra det som brukar förknippas med sporten, det vill säga folklighet och tillgänglighet. Har ni det minsta intresse för sport så rekommenderar jag faktiskt att ni läser den (shameless self-promotion), det är en av de bättre texter jag skrivit.

Men nu lovade jag Kristina tidigare i dag när jag berättade om mina planer att börja skriva på en helt egen blogg att det inte bara skulle handla om fotboll, så now for something completely different. Jag såg Arn – Riket vid vägens slut på bio i kväll. Tyvärr lever filmerna inte alls upp till bokserien, även om filmerna i sig egentligen inte är dåliga. Det är fint filmat, rekvisita och miljöer är riktigt bra, men det är liksom något med svensk film som gör att det inte funkar när det ska slås på den stora trumman. Gunvald kan briljera i en Beck-rulle och Josef Fares kan regissera en hyfsad nutidskomedi, men mer än så klarar inte svensk filmindustri av innan det blir fel, så fel. Jag trodde aldrig jag skulle säga det, men tacka vet jag Hollywood.