Äntligen. Efter hur många år som helst av mossiga politiker (och allra främst partiledare) som bland riksdagspartierna (borträknat vänstern som fortsätter att vara smygkommunister) i princip utan undantag allihopa är socialliberala, i vissa fall med lite mer betoning på ”social” och i andra fall med lite mer betoning på ”liberal”, börjar det äntligen röra på sig. Storfavoriten till att ta över efter att Maud Olofsson kliver av posten som Centerpartiets ledare, Annie Lööf (före detta Johansson), kan nog röra om i grytan.

Centern som för inte speciellt länge sedan hade sitt starka fäste ute på landsbygden har de senaste åren börjat röra sig från sin plats på den politiska skalan och istället börjat snegla mot en kanske företrädesvis urbant boende väljarskara, nämligen oss liberaler. Liberaler som i klassiskt liberala då, inte som i Folkpartiet liberalerna där FP numera främst verkar stå för ”Förbudspartiet”. Först genom Fredrick Federley som dock alltid varit lite för frispråkig för sitt eget bästa. Nyligen blev sedan Hanna Wagenius, som också eventuellt är lite för frispråkig (genom att till exempel lobba starkt för att avskaffa sexköpslagen) för att någonsin ta sig ända upp i partitoppen (tyvärr), vald till ny ordförande för CUF.

Nu står alltså Annie Lööf, som hållit en lägre profil än Federley, med ena foten innanför dörren till Alliansens partiledarlokal. Det glädjer mig att partiet troligen fortsätter sin omvandling mot ett mer liberalt parti genom att välja en kandidat som tycker att Ayn Rand är en av 1900-talets största tänkare (även om alla inte verkar hålla med…) och som vågar skriva att ”det är dags att ta död på myten att Sverige blev rikt på grund av Socialdemokratin”.

Nu har C lite drygt tre år på sig att visa mig att de menar allvar med sin nya inriktning.