Tack alla idioter, bara någon betalar

Det pågår ett klimatmöte i Köpenhamn och tydligen har vanligt folk rest (miljövänligt, antar jag…) från hela världen för att demonstrera mot/för/om … eh, demonstrera, i alla fall. Folk har rest för att demonstrera. Jag vet inte riktigt varför, eller till vilken nytta. Mötet som pågår handlar ju om att förhindra och motverka växthuseffekten de kommande åren. Hade det inte varit bättre att demonstrera om det inte hade hållits ett möte? Nåja. Det här var inte någon viktig del i mitt resonemang.

Det intressanta är istället hur folk i svarta huvor tänker när de kastar gatsten på polisen, krossar rutor och tänder eld på bilar. Oavsett vilket syfte en demonstration har, må det vara mot växthuseffekten (eller nåt sånt), för återtagandet av gatorna (öhhh) eller mot EU, verkar det som att det alltid finns en grupp idioter som tror att det nog är en bra idé att bete sig som just idioter om man vill få fram sin ståndpunkt. I många fall är det bara att säga tack och nöjt se på när meningsmotståndare—och i överraskande många fall är det just demonstrationer som anordnas av ”mina” meningsmotståndare, både till höger och vänster—förstör för sig själva.

Tydligen finns det även tillräckligt många idioter för att fixa lite action även när det handlar om klimatfrågan. Lustigt. Och tragiskt. Sen har viss media konstigt nog fått för sig att vända detta mot polisen. Aftonbladet, som jag lovat att aldrig mer länka till, går ut med rubriker som Nedtvingade på marken i timmar och ”Polisens agerande skrämmer” i någon form av sympati med stenkastarna.

Det är inte något nytt. För ett par år sedan skrev jag en krönika på BaraBen.com om fotbollsvåldet och hur det beskrevs i media. I samma veva kom jag över en artikel från Näringslivets medieinstitut med titeln ”Mediernas dubbelmoral om huliganerna”. Den har fler år på nacken än min krönika men är fortfarande läs- och begrundansvärd. Det är skrämmande läsning om journalister som på fullaste allvar efter en Reclaim the Streets-demonstration skriver att

”[n]u kommer det att talas om vandalisering och förstörelse. Viss sådan förekom. Klotter på fasader, en del glaskrossning. Förbannat onödigt och dumt. För detta stod ett fåtal. Att koncentrera uppmärksamheten till detta är att göra bisak till huvudsak.”

eller om ursäktar Osynliga partiets fascistoida metoder:

OK, osynliga partiet kastade den där stenen i rutan på Växjöcenterns lokal. Dumt, fel och olagligt. Men besinning, Sverige, det var ett stycke glas i en tom lokal som krossades.

De har stora problem med demokratiska värden och politiska uttrycksmedel. Men de har också sagt saker före och tyngre än alla andra. Hur tror ni att det hade sett ut i det här landet om inte anarkisterna hade jagat bort nazisterna från gatorna? Inse vilken bisarrt konungarike Sverige hade varit om nynazister kunnat heila ostörda på Karl XII-hästen Bruntes grav. Det var unga anarkister som stoppade dem.

Frågan är vem som ska stoppa de unga anarkisterna. För polisen ska tydligen inte få göra det.

• • • • •

En annan intressant vinkling är vem som ska betala för kalaset. När vi i fotbollspöbeln—det vill säga alla de som gillar att kolla på fotboll—pekas ut som huliganer hela bunten och gemensamt anses vara grottmongon på grund av att en liten klick idioter gillar att slåss är det annat ljud i skällan. När kommer en journalist någonsin att skriva att ”nu kommer det att talas om bengaler och slagsmål. Viss sådan förekom. Rusningar mot polisen, en del glaskastning. Förbannat onödigt och dumt. För detta stod ett fåtal. Att koncentrera uppmärksamheten till detta är att göra bisak till huvudsak.”? Förmodligen inte under min livstid. Inte nog med det så pekas även föreningarna ut som medskyldiga och ”vänner av ordning” kräver att polisinsatserna ska bekostas av fotbollen själv.

Var är kraven på att klimatkämparna ska betala för polisinsatsen i Köpenhamn?

• • • • •

Intressant nog visar siffror att temperaturen sjunkit snarare än stigit under 2000-talet.

• • • • •

Det är skrämmande hur dagens vänsterextremister speglar Hitlers hejdukar. Gatorna ”återtas” (då från socialister och regering, nu från nazister och regering), oönskade element attackeras (då judar och socialister, nu israeler och nazister), butiksrörelser vandaliseras (då judiska sådana, nu kapitalistiska sådana) och företagare sätts i blockad (då judiska sådana, nu kollektivavtalslösa sådana).

Etnisk rensning i Nobelprisets spår

Jag är ytterst ointresserad av Nobelpriset i litteratur, egentligen. Inte ens när min favoritförfattare och kanske favoritperson överhuvudtaget, Peter Englund, inte bara sitter bland De Aderton utan dessutom är dess ständige sekreterare och som sådan har den stora äran att presentera vinnaren, orkar jag bry mig. Men när årets litteraturprisvinnare, rumänientyska Herta Müller, faktiskt får en av de stora kvällstidningsdrakarna att skriva lite om historiens kanske mest undanskuffade etniska rensning så har ändå Nobelpriset i litteratur fått en mening för mig.

För när folkmordet på sex miljoner judar och ytterligare minst sex miljoner homosexuella, utvecklingsstörda, oliktänkande, romer, polska och sovjetiska civila och andra ”undermänniskor” (som ofta glöms bort i skuggan av judarna av för mig okända anledningar) har gåtts igenom under historialektionerna, hur mycket tid finns det kvar för övriga folkmord och etniska rensningar? De flesta känner säkert till att Stalin inte var så överdrivet solidarisk mot sina medborgare i alla lägen och många har säkert hört om Pol Pots dårskap i Kambodja. De allra flesta har säkert även grundläggande kunskap om försöken till etnisk rensning under jugoslavienkrigen eftersom det ligger nära till hands.

Men hur många kan nämna, eller känner ens till, den etniska rensning som dödade runt två miljoner människor och som är historiens genom tiderna största folkfördriving? Det vill säga fördrivningen av tyskar från östeuropa i slutskedet av och efter andra världskrigets slut. Man kan slingra sig hit och dit och peka på alla de brott som tyskarna utförde under andra världskriget, men det rättfärdigar varken en fördrivning eller nedtystandet av densamma. En remarkabel bedrift av det gemensamma världsmedvetandet ändå, att förtiga två, kanske tre, miljoner människors död och ytterligare 12 miljoner människors fördrivning från sina tidigare hem i Polen, Tjeckoslovakien, Rumänien, Jugoslavien, Sovjetunionen och de delar av Tyskland som efter kriget föll i polsk och sovjetisk ägo.

En intressant koppling till dagens läge är Tjeckiens segdragna process fram till att skriva under Lissabonfördraget. Under krigsslutet instiftade dåvarande Tjeckoslovakiens president (i exil under kriget och i hemlandet därefter) Edvard Beneš ett antal dekret, de så kallade Benešdekreten, som utöver att de helt avkriminaliserade alla brott utförda mot folktyskar som ”rättfärdiga vedergällningar” (dekret 115) bland annat gav den tjeckoslovakiska staten rätt att beslagta all egendom från tyskar och ungrare i landet och därtill utvisa dem (dekret 5, 12, 33 och 108). Merparten av dessa dekret äger fortfarande laga kraft i både Tjeckien och Slovakien och står i kontrast till EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna. Först när Tjeckien garanterades undantag för sina dekret i rädsla för att behöva kompensera de tyskar och ungrare som staten stulit från, valde man att ratificera fördraget.

Kanske bryr du dig inte, kanske tycker du att tyskarna förtjänade det, kanske blev du intresserad nog att läsa mer. Huvudsaken är att du åtminstone känner till vad som faktiskt skedde. Och att Sverige och övriga EU-länder i tysthet och i efterhand har godkänt att det skedde.

• • • • •

On a lighter note, så verkar författaren Gerda Antti ha lite för lite saker att göra på dagarna nuförtiden…

Gå, gå

Brukar ni också gå olika vägar mellan två ställen, beroende på åt vilket håll ni går åt? Det gör i alla fall jag. Ett alldeles utmärkt exempel är vägen jag tar till och från den mytomspunna baguetterian ”Gunillas baguetter” på Gibraltargatan. Gunillas som för övrigt drivs av tre personer av manligt kön med ursprung i Turkiet eller motsvarande. Jag är osäker på varför stället heter Gunillas. Hur som helst, vägen jag tar från Bulten till Gunillas och vägen från Gunillas till Bulten överlappar inte. Varför är det så? Se den väldigt fina bifogade bilden för exakta rutter.

• • • • •

Bilden är för övrigt tagen från hitta.se:s 3D-karta. Det är sååååååååå coolt. Jag skulle kunna sitta i timmar och bara kolla runt på allt möjligt i alla möjliga vinklar, om det inte vore för att jag behöver studera och göra annat tråkigt. Vilket i och för sig aldrig hindrat mig från att skita i att göra det och göra det roliga istället…

En av mina favoritbloggar är för övrigt Strange Maps som samlar på historier kring konstiga och intressanta kartor från alla jordens hörn. En solklar favorit bland inläggen är From Pickin’ Cotton to Pickin’ Presidents, som lyckas spåra röstresultatet i det senaste presidentvalet via bomullsplantager och slavtäthet ända tillbaka till Kritaperiodens kustlinjer. Sådant är fantastiskt att läsa om.

Bombnedslag och tidningsuppslag

Varför, varför, varför, varför är det omöjligt att laga mat utan att köket sedan ser ut som en miniatyrversion av Dresden den 16 februari 1945? Jag städade lite halvhjärtat i köket nu i helgen vilket ändå gav resultat i och med att det såg helt ok ut nu i början av veckan. Men så i dag bestämde jag mig för att göra minipizzor på polarbröd (så gott!), vilket i efterhand var ett enormt misstag. Det är tomatsås överallt, ostsmulor överallt, skinkbitar överallt och inte minst disk överallt. Ressel tycker att det inte är något problem för det är ju bara att fixa allt direkt efter att man ätit. RIGHT. Som om man orkar göra någonting alls när man sitter efter maten och pizza(/köttfärssås-/lasagne-/whatever-)koman slår in.

• • • • •

Appropå Dresden, så kan det här vara ett av mest tragikomiska, sorgliga och ironiska fotografier som någonsin tagits. Den totaldemolerade staden i bakgrunden som ser ut att sträcka sig mot oändligheten är Dresden. Fotot är taget av Richard Peter någon gång 1946, och troligen har över ett år passerat sedan det nazityska Dresden bombades sönder och samman av britter och amerikaner i deras strategiska bombkrig som nådde till staden natten den 13/14 samt den 15 februari, vilket kostade runt 30 000 civila livet utan att nämnvärt inverka på tyskarnas militära eller industriella förmåga. Tragiskt och sorgligt. Vad är då det komiska och ironiska? August Schreitmüllers sandstensstaty i förgrunden, uppe på rådhusets torn, som blickar mot—och som med vänsterarmen gör en gest ut över—förödelsen, heter Güte – Godhet. Ironiskt så det förslår.

• • • • •

I morgon tar jag en day off från funktionalanalysen. Tisdagens 8–12-pass gick ganska bra fram till dess att föreläsningen drog igång. Då började jag bläddra i min fotbollsmagasinet Offside som jag hade tagit med utifall att jag skulle känna mig uttråkad. Jag blev sedan lite orolig när Kumlin plötsligt blev tyst och var tyst i säkert två minuter utan att varesig säga eller skriva något. Då trodde jag att om jag kollade upp från magasinet så skulle Kumlin och hela klassen stirra på mig. Som tur var hade han bara fastnat i ett av de trettiotal bevis som kursen tydligen innehåller. Phew.