Gina Dirawi tycker att man som mediaprofil borde ta ansvar och inte använda ord som till exempel ”negerboll”. Själv har jag, född 1984, vuxit upp med negerbollar utan att för en sekund ha reflekterat över att det skulle vara något stötande med det. Det betyder inte att jag inte kan anpassa mig efter omgivningen. Skulle det finnas en risk att min omgivning skulle uppfatta det som stötande kan jag så klart säga chokladboll (även om det inte finns någon choklad i en negerboll) eller något annat ord, precis som jag anpassar andra delar av mitt språkbruk efter min omgivning.

Samtidigt är folk för lättkränkta i dag (läs David Eberhards Ingen tar skit i de lättkränktas land). Och namnbyten för att inte kränka någon håller sällan särskilt länge. Ungefär som när ordet ”dumbe” ersattes av ordet ”idiot” som ersattes av ”sinnesslö” som ersattes av ”(psykiskt) efterbliven” som ersattes av ”(psykiskt) utvecklingsstörd” som ersattes av ”(psykiskt) handikappad” som numera har ersatts av ”(psykiskt) funktionshindrad” och är på väg att ersättas av något i stil med ”person med särskilda behov”. Det skulle inte förvåna mig ett dugg om ”chokladboll” inom en tioårsperiod ersätts av någon annan eufemism eftersom ordet är så pass starkt förknippat med hela ”negerboll vs. chokladboll”-striden. ”Negerboll” har aldrig använts för att nedvärdera mörkhyade, så det känns lätt befängt att kränkas av det. Lika lite som ordet ”horunge” (den typografiska termen) skulle kränka prostituerade.

Förutom att den aldrig sinande debatten om negerbollens vara eller icke vara hålls på en jävligt pinsam nivå från båda håll (”jag säger negerboll extra högt när jag köper dem om personen bakom kassan är mörkhyad!” vs. ”säger du någonsin negerboll är du rasist!”) blir det lite lätt pinsamt när Gina som mediaprofil tycker att mediaprofiler borde ta lite ansvar och inte säga ”negerboll” i lunchrummet. Samma Gina som upprepade gånger gjort otroligt korkade uttalanden om Israel och judar (knappast antisemitiska som media rapporterade det som, dock). Men jag antar att det är en grundförutsättning för att få skriva för Aftonbladet.

• • • • •

Appropå att kränkas … så blir jag på gränsen till kränkt av de här två artiklarna som tycker att det ska vara nöjesparkers, biografers och transportföretags ansvar att se till att deras produkter är tillräckliga för alla, i det här fallet för kraftigt överviktiga. Stina som inte kunde åka berg-och-dal-banan Balder är tydligen kränkt över att hon inte fick på sig det säkerhetsbälte som är ett måste för att kunna åka. What the fuck, liksom? Tydligen är det Lisebergs problem och efter att Stina gråtit ut hos Aftonbladet har Liseberg bett henne om ursäkt. För vad? Hur gick ursäkten till? Något i stil med ”Hej Stina, det är Liseberg, vi är hemskt ledsna för att du är för jävla fet för att få plats i våra attraktioner och ber jättemycket om ursäkt för att du inte kan hålla din vikt under en rimlig gräns.”?

Då jag är 202 cm lång och inte direkt pinnsmal är jag rätt van vid att det inte alltid är bekvämt, smidigt eller i bland ens möjligt att göra vissa saker. Min lätta övervikt klandrar jag knappast Västtrafik eller Liseberg för när det är trångt och osmidigt, det är mitt eget jävla problem. Det finns inget som heter ”kraftig benstomme”, det finns ingen ursäkt i ”dålig ämnesomsättning” (det finns ett fåtal undantag men vi pratar inte om var och varannan person direkt). Allt handlar om att äta färre kalorier än vad man förbrukar. Om man inte klarar av det så har man ingen som helst rätt att känna sig kränkt och lägga över ansvaret på andra när man inte kan göra allt roligt för att man är för fet. Inte ens min längd, som jag inte kan göra något åt, gör att jag klandrar Liseberg när deras åkattraktioner har en längdgräns på 195 centimeter. Det vore ungefär lika befängt att göra det som att vara rullstolsbunden och anklaga simhallen för att man inte kan simma hos dem.

Folk måste lära sig att ta ansvar för sina egna liv och sluta skjuta över ansvaret på andra. Men i ett land där man inte är betrodd att ta hand om en stor del av sina egna pengar och vad man vill använda dem till utan där staten istället tar över ansvaret, så är det kanske inte så konstigt att folk förväntar sig att något annan ska fixa allt även i andra situationer.