I del femhundraarton i serien om livets små mysterier går vi nu över på varför man inte bör lyssna på sin favoritmusik, egentligen. Till skillnad från det mesta andra här i livet; filmer, maträtter, kompisar, datorer och tentamensresultat, som ju blir bättre med tiden, så har bra musik den förunderliga förmågan att aldrig vara lika bra som första gången man lyssnar på den.
Den där känslan när man lyssnar på en låt för första gången och känner att den här låten är den bästa man någonsin hört, att man alltid kommer att älska just den här låten mest, för evigt. Sen lyssnar man på den ett femtiotal gånger de kommande dagarna och efter en vecka är låten ungefär lika spännande som ”Sommartider”.
Sen försöker man medvetet att inte lyssna på låten på en månad eller så, vilket inte är allt för svårt eftersom den faktiskt inte är så bra längre. Och efter en gången månad av andra låtar som man utnämner till den här låten återvänder man så till den ursprungliga låten. Man skulle kunna tro att man åter skulle imponeras, men icke. Den är precis lika alldaglig som senast man hörde den.
Ett uppehåll på flera decennier är det enda som visat sig hållbart i längden. Att åter lyssna på en låt från barndomen som man inte hört på 20 år kan framkalla den där den här låten-känslan för en stund. Sen, dagen efter, har den likt alla andra jävla favoritlåtar reducerats till en sommarhit. Det är inte hållbart att lyssna på sin favoritlåt en gång vart tjugonde år.
Fan.
