Jag är ytterst ointresserad av Nobelpriset i litteratur, egentligen. Inte ens när min favoritförfattare och kanske favoritperson överhuvudtaget, Peter Englund, inte bara sitter bland De Aderton utan dessutom är dess ständige sekreterare och som sådan har den stora äran att presentera vinnaren, orkar jag bry mig. Men när årets litteraturprisvinnare, rumänientyska Herta Müller, faktiskt får en av de stora kvällstidningsdrakarna att skriva lite om historiens kanske mest undanskuffade etniska rensning så har ändå Nobelpriset i litteratur fått en mening för mig.

För när folkmordet på sex miljoner judar och ytterligare minst sex miljoner homosexuella, utvecklingsstörda, oliktänkande, romer, polska och sovjetiska civila och andra ”undermänniskor” (som ofta glöms bort i skuggan av judarna av för mig okända anledningar) har gåtts igenom under historialektionerna, hur mycket tid finns det kvar för övriga folkmord och etniska rensningar? De flesta känner säkert till att Stalin inte var så överdrivet solidarisk mot sina medborgare i alla lägen och många har säkert hört om Pol Pots dårskap i Kambodja. De allra flesta har säkert även grundläggande kunskap om försöken till etnisk rensning under jugoslavienkrigen eftersom det ligger nära till hands.

Men hur många kan nämna, eller känner ens till, den etniska rensning som dödade runt två miljoner människor och som är historiens genom tiderna största folkfördriving? Det vill säga fördrivningen av tyskar från östeuropa i slutskedet av och efter andra världskrigets slut. Man kan slingra sig hit och dit och peka på alla de brott som tyskarna utförde under andra världskriget, men det rättfärdigar varken en fördrivning eller nedtystandet av densamma. En remarkabel bedrift av det gemensamma världsmedvetandet ändå, att förtiga två, kanske tre, miljoner människors död och ytterligare 12 miljoner människors fördrivning från sina tidigare hem i Polen, Tjeckoslovakien, Rumänien, Jugoslavien, Sovjetunionen och de delar av Tyskland som efter kriget föll i polsk och sovjetisk ägo.

En intressant koppling till dagens läge är Tjeckiens segdragna process fram till att skriva under Lissabonfördraget. Under krigsslutet instiftade dåvarande Tjeckoslovakiens president (i exil under kriget och i hemlandet därefter) Edvard Beneš ett antal dekret, de så kallade Benešdekreten, som utöver att de helt avkriminaliserade alla brott utförda mot folktyskar som ”rättfärdiga vedergällningar” (dekret 115) bland annat gav den tjeckoslovakiska staten rätt att beslagta all egendom från tyskar och ungrare i landet och därtill utvisa dem (dekret 5, 12, 33 och 108). Merparten av dessa dekret äger fortfarande laga kraft i både Tjeckien och Slovakien och står i kontrast till EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna. Först när Tjeckien garanterades undantag för sina dekret i rädsla för att behöva kompensera de tyskar och ungrare som staten stulit från, valde man att ratificera fördraget.

Kanske bryr du dig inte, kanske tycker du att tyskarna förtjänade det, kanske blev du intresserad nog att läsa mer. Huvudsaken är att du åtminstone känner till vad som faktiskt skedde. Och att Sverige och övriga EU-länder i tysthet och i efterhand har godkänt att det skedde.

• • • • •

On a lighter note, så verkar författaren Gerda Antti ha lite för lite saker att göra på dagarna nuförtiden…