I dag är det den fjärde oktober. För många betyder det ingenting speciellt. För en del så betyder det att det är kanelbullens dag, instiftad 1999. För mig handlar det främst om något som har mycket längre traditioner än så. 95 år längre, för att vara exakt. Den 4 oktober 1904 föddes IFK Göteborg, på Café Olivedal, alldeles där Olivedalsgatan och Övre Husargatan möts.

Några stenkast därifrån—om man kastar bra—ligger ett bortglömt gräsfält, mellan Annedalskyrkan och Botaniska trädgården, precis söder om Annedalsmotet. Karlsrofältet var en gång i tiden idrottsplats, och det var där som IFK Göteborg spelade sin allra första fotbollsmatch. 1982 restes en minnessten på fältet. Av den anledningen firas föreningens födelsedag varje år på dagens datum klockan 19:04, med tända marschaller, ett kort anförande av någon medlemsvald föreningsrepresentant, ett fyrfaldigt leve, några pyrotekniska pjäser och eventuellt en öl eller två på krogen Aberdeen som ligger där Café Olivedal en gång låg.

Det måste vara en konstig syn för alla ovetande förbipasserande. Där står ett knappt hundratal människor ur alla åldersklasser och samhällsklasser och stirrar på en gammal sten. Just den här dagen varje år går solen ner nästan exakt en halvtimme före firandet, vilket gör att det sista dagsljuset just försvunnit från fältet när det lyses upp av röda bengaliska eldar och fyra ”hurra” hörs ljuda över området. Som någon sorts druidritual. Något modernt magiskt.

Jag är inte så mycket för födelsedagar. Men den här dagen varje år får mig extra mycket att förstå vad Blåvitt betyder för mig. Det finns något i fotbollen, i Blåvitt, som suger in mig i ett helt annat liv. Det är egentligen inte jag som åker till Polen, Sundsvall, Tel Aviv, Åtvidaberg, Malmö, Portugal. Fotbollen förtrollar och förvandlar mig till någon helt annan, och släpper mig aldrig helt ur sitt vansinnesgrepp. Det är som en sjukdom som ligger latent, men när som helst kan bryta ut igen. Ena dagen är jag som alla andra; vaknar, jobbar, åker och handlar, tvekar till att betala 30 kr för färskpressad juice, åker hem och ser lite tv-serier, somnar. Andra dagen glömmer jag att äta, så fast i fotbollens förtrollelse, och tvekar inte en sekund på att lägga ut närmare 5 000 kr på flyg och hotell för en resa till Azerbajdzjan. Utan att ens ha garanti för att få visumet—och därmed komma in i landet för att se Blåvitt spela—i tid.

Fotbollsjournalisten Kerj Jonsson liknar livet vid en fotbollsmatch, där allt kokar ner till att ”bollen, denna magiska tingest, leksakernas leksak, är allas öde.” På något outgrundligt sätt för fotbollen med sig den där magin, trollbinder mig och låter mitt och IFK Göteborgs öde bli ett. Men till skillnad från näcken eller sirenerna som trollbinder sina offer för att sedan döda dem, verkar målet med fotbollens förtrollelse inte vara snabb död utan evigt lidande.

• • • • •

Det finns en rätt känd teaterpjäs av författaren Samuel Beckett som heter I väntan på Godot. Pjäsen är den kanske mest kända moderna teaterpjäsen och är en del av det som kallas absurdism, eller absurd teater,—en genre som behandlar livets meningslöshet, ofta genom satir, svart humor och absurditeter. Dagens Nyheter sammanfattade pjäsen—som utspelar sig med en och samma scenografiska bakgrund genom båda akterna—när den sattes upp på Stockholms stadsteater 2009 med bland annat Mikael Persbrandt och Ralph Carlsson:

Två män, Vladimir och Estragon, väntar på någon vid namn Godot. De vet inte om det är rätt plats eller ens om det är rätt dag. Men bara de får träffa Godot så kommer allt att bli bra. De fördriver tiden så gott de kan, funderar på om självmord skulle vara en lösning. […] En pojke kommer med bud från Godot, han är förhindrad att komma, men i morgon …

Pjäsens namn, eller bara ”Godot”, används ofta bildligt, som i att förgäves vänta på något som aldrig kommer att hända. Pjäsen har tolkats på ungefär lika många sätt som det finns teaterkritiker: politiskt, freudianskt, kristet, homoerotiskt och existentialistiskt. Själv har jag min egen tolkning. Jag har börjat bli övertygad om att den handlar om min väntan på att fotbollen ska ge mig något. Scenen är alltid densamma, oföränderlig och dyster. En väg på landet. En läktare. En gräsplan. Kväll. Eller som det heter i pjäsens första scenbeskrivning: ”En väg på landet. En sten. Ett träd. Kväll.” Vladimir och Estragon, och jag, vet inte om det är rätt plats eller rätt dag att möta Godot, men vi är likväl där och väntar. Jag har visserligen aldrig funderat på ett bokstavligt självmord, men hur många är inte gångerna som man funderat på—undrat över, vridit och vänt på fördelar och nackdelar—om det hade varit möjligt att bara kunna döda sitt Blåvittintresse—ett självmord på en stor del av livet—: hade man då gjort det? Vid var och varannan slutsignal får jag budet att i dag inte heller var dagen då fotbollen skulle visa sig vara värd all väntan.

I slutet av första akten beslutar sig Vladimir och Estragon för att gå från platsen där de väntar, men ingen av dem gör någonting för att faktiskt gå. Andra akten slutar precis likadant. Precis på samma sätt som jag efter varje misslyckad match beslutar mig för att inte bry mig om IFK lika mycket, står jag ändå på läktaren nästa vecka, och följer Blåvitt lika intensivt som alltid. Jag är fast i en evighetsloop precis som Vladimir och Estragon, väntandes på en Godot som jag liksom pjäsens huvudpersoner knappt känner, även om jag tror mig veta att jag träffat Godot tidigare. Jag har ingen aning om varför jag väntar, när jag likväl kan göra annat för att fördriva tiden. Ändå är jag kvar trots varje besvikelse och nederlag.

I pjäsen, vars två akter utspelar sig under två dagar, står det klart att männen väntat betydligt längre än så på Godot och att pojken med budskapet om Godots försening förmodligen lämnat samma meddelande lika länge. En tolkning av namnet Godot går ut på att det, uttalat på irländska—Samuel Beckett var irländare—blir ”Go deo”, vilket på irländska betyder ”för evigt”. En inte speciellt upplyftande tanke. Men som Tore Nilsson i boken Fotbollens kval och lycka: en läsebok om fotboll avslutar sin första text, lämpligt nog döpt till ”I väntan på – vadå?”:

Den som väntar på mål, väntar aldrig för länge!
Den som väntar på fotbollsläktaren, väntar aldrig förgäves.
Förr eller senare kommer hans Godot.
Det är en viktig del av det fria fältets schack.

Kanske kommer ändå Godot till slut, bara jag väntar lite till? Det är fotbollens förtrollelse. Magin i leksakernas leksak.