I ett försök att hålla uppe aktiviteten lite bättre tänkte jag börja recensera media. Främst böcker men kanske även film och annat. Eftersom jag i möjligaste mån försöker undvika vanity här på bloggen—dagen då jag publicerar ett ”dagens outfit”-inlägg avgår jag—kommer det i huvudsak att vara facklitteratur, dokumentärer och liknande som blir föremål för mitt granskande öga. Därför börjar jag så klart med att recensera lite skönlitteratur.

• • • • •

Bloggaren Lars Wilderäng som driver Sveriges största blogg om ekonomi och finans, Cornucopia?: evig tillväxt i en ändlig värld?, gav för en vecka sedan ut sin debutroman Midvintermörker. Det är en technothriller som i Förlag Ängsjödals pressmeddelande beskrivs med följande meningar:

Ett svar på frågan om vad som skulle hända om den svenska Försvarsmakten idag skulle ställas inför sin främsta uppgift, nämligen att försvara Sverige mot främmande makt, ges i den nyutkomna romanen och technothrillern Midvintermörker. I högt tempo utspelar sig handlingen till större delen under ett dygn med start annandag jul 2012. Bland de miljöer som skildras i boken hittar man bland annat Gotland, Malmö och Karlsborg och man får följa allt från såväl landets improviserade ledning till militärer, poliser, män och kvinnor som sätter sina liv på spel.

Efter att nästan ha sträckläst boken nu i veckan tänkte jag därför ge mig in i recensionsbranschen för första gången sedan… gymnasiet? Bakgrunden till boken är Lars Wilderängs kritit mot Försvarsmaktens successiva och planlösa nedrustning och ett blogginlägg från 2009 om ett möjligt anfall mot Sverige. Inlägget fick massiv positiv kritik och Wilderäng bestämde sig därefter för att skriva en välresearchad thriller om något liknande. Eftersom jag står på samma sida (se till exempel mitt tidigare blogginlägg Om ”nyheter” och våra grannar i öster som mycket var en följd av ett inlägg jag läste på just Cornucopia?) är jag kanske partisk men även om man inte håller med om hans analyser är Midvintermörker värd att läsa.

Först och främst är det svårt att inte göra en jämförelse med trilogin Operation Garbo som behandlar ett sovjetiskt anfall mot Finland och Sverige i ett läge där Sovjetunionen är på väg att splittras på grund av inre stridigheter. Nu har Lars Wilderäng enligt egen uppgift faktiskt inte läst Operation Garbo (fy, se till att göra det genast om du nu av någon outgrundlig anledning skulle råka läsa det här!) vilket gör att de likheter som finns är av rent slumpmässig karaktär. Hela boken andas dock väldigt mycket Garbo, vilket ska ses som en klart positiv jämförelse då jag personligen tycker att trilogin står ut klart i mängden av technothrillers.

Vad jag däremot saknar lite är den större bilden även om det finns vissa inslag av storpolitik även i Midvintermörker. Det kan naturligtvis vara ett medvetet drag—eller lär snarare vara så—och jag kan tänka mig att många potentiella läsare föredrar att boken i mångt och mycket enbart är en skildring av de enskilda människornas öden. Det är mer en personlig reflektion mer än någon kritik men kan samtidigt vara bra att veta om man följt Wilderängs blogg, läst om de många storpolitiska skeendena och trott att boken skulle vara en sorts framtidsförlagd fiktionalisering av detta. Så är det inte. Här är det den lilla människan som är i fokus.

Bokens största förtjänst är i min mening de detaljerade beskrivningarna av både städer, terräng, militärterminologi och -kommunikation. Att läsa ”State lamb zero-zero-two plus, below Bingo, will pancake Visby” kanske inte är så lättförståeligt men det ger definitivt en rejäl touch av verklighet och en känsla av god research till berättelsen. Även om den mesta lite mer krångliga kommunikationen förklaras även i enklare ordalag kan det ibland vara svårt att hänga med i exakt vad som menas. Det gör dock inget för storyn som helhet och man klarar sig gott utan att förstå allt, men om man gör det får boken så klart ytterligare en dimension.

Rent berättelsemässigt följer Midvintermörker den rätt väletablerade mall för technothrillers som finns där man följer ett flertal personer genom boken, från meniga soldater och befäl till civila och politiker. Här kan det ibland kännas något rörigt och det finns inte någon karaktär som man riktigt ordentligt fäster sig till på samma sätt som i exempelvis (återigen) Operation Garbo eller Tom Clancys Röd storm. Samtidigt är det kanske en fördel då man är helt ovetande om vilka öden som kommer drabba de karaktärer som introduceras.

Rent litterärt är det inget briljant språk men inte heller något som irriterar en—även om det fanns ett par saker som ibland stack till lite när man läste, bland annat ett par onödiga upprepningar (som att skriva förtydligandet ”på Lovön norr om Drottningholm” för att sedan fyra meningar senare upprepa samma ”på Lovön norr om Drottningholm”) och vissa favoritmetaforer som upprepades lite för ofta (”världen exploderade” är ett exempel). På det stora hela är det dock inget som gör att man tappar fokus. Detaljbeskrivningarna är talrika där de behövs och saknas där de inte behövs. Tillsammans med avsaknaden av långa ”konstnärliga” och ”filosofiska” utläggningar (som är mitt favorithatobjekt i böcker) blir boken väldigt lättläst och därför väldigt svår att lägga ifrån sig.

Kort och gott gedigen läsning som rekommenderas till alla technothrillerfantaster och säkerligen till många andra också. Väl värd de dryga 200 kronorna som den kostar (se Cornucopia? för information om var boken kan köpas).

• • • • •

Som av en slump släppte Anton Kristiansson rätt nyligen en ny låt, ”Atomvinter”, med tillhörande musikvideo som direkt får mig att associera till boken. Både genom titel och tema i den snyggt filmade musikvideon.