Jag har inte skrivit något om revolutionerna i arabvärlden hittills så det är väl dags för det. Medan den (bortglömda) tunisiska och den egyptiska revolutionen gick relativt fredligt till—utan regelrätta strider mellan olika sidor i konfliken—så har den libyska utvecklats till något sorts inbördeskrig där rebellerna har lagt beslag på stridsvagnar, luftvärnskanoner och annan militär utrustning. Detta har lett till att röster har börjat höjas för någon form av internationellt ingripande. Det började egentligen redan i Egypten där det ansågs att det internationella samfundet borde agera för att största Mubarak. Men i och med våldsamheterna i Libyen och Gaddafis/Khaddafis/Gadhafis/Qaddafis/Gathafis/Qadhdhafis/killen(s) med kaftan och rolig hatt(s) vägran att avgå har fler och fler—främst på vänstersidan av den politiska skalan—krävt någon form av intervention.

Man klagar gärna på att EU bara fördömer våldet och man konspirerar gärna kring att USA inte gör något eftersom man har för stora intressen i Libyen. Hyckleri? Enormt. Varför skulle USA följa den förvirrade vänster som kräver ingripande i ett inbördeskrig och störtandet av en diktator i Libyen men som samtidigt fördömer USA:s agerande i både Afghanistan där man hjälpte Norra alliansen med störtandet av talibanregimen (ja, jag är medveten om att det kanske inte var det främst skälet för Operation Enduring Freedom) och Irak där man störtade Saddam Hussein (återigen, ja…)? Jag kan se reaktionerna framför mig om USA skulle ingripa. De hade handlat om att USA bara gör det för oljans skull, för att skydda amerikanska intressen och så vidare. Med andra ord exakt samma argument som framförs som anledningar till att USA inte gör något för tillfället…

• • • • •

I hård kamp med Idi Amin får man säga att Gaddafi är där och slåss om titeln ”mest excentriske diktator”. Han har ett livgarde bestående av enbart kvinnor med oskulden kvar, han går runt i kaftan och hatt, han föredrar att bo i tält när han är utomlands (han fick dock varken slå upp sitt tält i Hyde Park i London eller Central Park i New York, dock i Nicola Sarkozys trädgård och utanför Kreml) och nu under revolutionen skyller han allt på Al-Qaida och på kraftfulla droger i ungdomarnas Nescafé. Fantastiskt.

• • • • •

Ska man skratta eller gråta över att Libyen var medlem i FN:s säkerhetsråd 2008–09? Håll i hästarna. Vi tar nästa istället. Ska man skratta eller gråta över att Libyen är medlem i FN:s råd för mänskliga rättigheter fram till 2013? Jag förstår varken meningen med ett impotent FN eller dess impotenta råd här i världen. Rådet för mänskliga rättigheter framstår till exempel mest som något sorts organ för arabstaterna där Israel är det enda medlemslandet som har blivit fördömt. Samtidigt som Sudan genomfört folkmord i Darfur, Hugo Chávez inskränkt yttrandefriheten i Venezuela och den ryska staten sponsrar mord. Och så här går det när Libyen sitter i rådet.